Söndag 30 april
Micke G talade på Djäkneberget. Kom som en glad överraskning eftersom det inte fanns någon annons i tidningen. Han sa att sommaren inte är så kul den heller och snart är det vinter igen. Han sa inte ett ord om ett hus på månen, men manskören hotade med att sjunga Fly me to the moon. Men valde Uti vår hage i stället. Glödskott från brasan flög mot väster, månens skära var tunn. Det var kallt, minst av allt vårlikt. A från Saint Quentin frös. Han var glad över att vi inte åt middag utomhus. Vi gjorde det en midsommar när han var här. Trots att det bara vara 15 grader.
- Varför äter ni utomhus när ni har ett helt hus att sitta i, sa fransmannen som inte kunde förstå våra svenska seder.
Elliott äter och växer, är en bra bit över tre kilo nu. Snart kan jag läsa Tove Jansson för honom. Trollvinter är bäst. Eller hur?
Fyrverkerierna på berget fick hundarna att krypa ihop och darra.
En brasa på berget. Snart är det jul igen.
Träffade flera Kinaresenärer. Utbytte minnen. Alltid lika roligt.
Svenskinvasion i Förbjudna staden i Peking. Stenläggningen går flera meter på djupet för att förhindra inkräktare från att gräva sig in.
I nästa vecka ska Bob Dylan börja en serie radioprogram där han spelar skivor till kaffet på XM Satellite Radio. Varje vecka har ett tema. Först handlar det om vädret och första skivan lär bli Blow, Wind, Blow med Muddy Waters. Bara så ni vet. Internet håller en ständigt uppdaterad med livets väsentligheter.
Lördag 29 april
April is the cruelest month, breeding
Lilacs out of the dead land, mixing
memory and desire, strirring
dull roots with spring rain.
Början till T.S. Eliots The Waste Land som jag en gång försökte översätta utan att komma längre än till de första stroferna. Nu finns dikten bland annat på http://eliotswasteland.tripod.com/ med en uppsjö av länkar och förklaringar. April är en grym månad när den först ger oss ljusa kvällar och förhoppningar och sedan påminner oss om hur eländigt klimatet är i det här landet som innerst inne bara är en västlig utväxt av den stora sibiriska tundran.
Letar efter en bild som kan symbolisera ”april”. Fastnar i stället för något helt annat: en bild på gamla saluhallen i Västerås.
Saluhallen med ingång från Smedjegatan, mitt emot dagens Arosian.
Foto: Ernst Blom.
Det är något visst med den öppna landskapet i en saluhall, diskarna med sin uppdukning av grönsaker, frukt, fisk och kött. Saluhallar är sinnliga. De andas, de lever.
Saluhall i Jaroslavl, Ryssland.
Men, april skulle det ju handla om, denna grymma månad som snart är slut. I morgon är det valpurgisnatten när vi tänder eldar för att skynda på ljuset. I morgon ska vi lyssna på körer som sjunger hyllningar till våren. I morgon syns vi vid en brasa nånstans.
Fredag 28 april
Pratade på ABF:s Läslusten om min senaste bok. Fick en diktbok av Hekki Kotka efteråt. Det är han som skrivit: ”Om jag lärde tusenfotingen att gå på två ben skulle även jag bli någon”.
Det gäller att hitta sina nischer.
Partisekreteraren ringde och föreslog en tur för att ta upp nät. Han har del i ett fiskevatten utanför Almö-Lindö och han har nyss köpt en liten snabb vit båt som han har nere vid Elbakajen. HW sitter i ansvarskommittén som utreder Sverige tillsammans med hövdingen och andra. De ska hålla på nästa ett år till. Sen lär de säkert föreslå att Sverige bör utredas vidare.
Vi drog upp två gösar, en gädda och ett gäng riktigt stiliga abborrar. Kallt, mulet, vind från norr. En fiskgjuse flög tungt med färsk fångst i klorna mot boet på Västra holmen.
HW visade en servett han tog på Pressbyrån i går, på väg till Stockholmståget. När han vek ut servetten läste han: ”Du ser stark ut i dag”. Han blev nyfiken och tog en servett till i dag. Inuti den stod det: ”Det är gott att leva”.
Man kanske måste gå till Pressbyrån. Poesin flödar.
Nu ska jag köra genom mörka Sörmland till Skavsta.
Partisekreteraren tar upp abborre.
Torsdag 27 april
Vårregn som får asfalten att lukta fräscht. Prövade en stund på gym med mitt onda knä. Tungt. Satt sen i kö halvannan timme för att byta till sommardäck. Ännu tyngre.
Slängde tomflaskor på Återbruket. Fick en halv flaska avslagen pilsner över jackan. Tyngst av allt.
Tänkte på öldrickande i Ryssland, det är allmänt accepterat på gator och torg, tyvärr långt ner i åldrarna. En öl i handen har setts som en frihetssymbol. Det var förbjudet att dricka på offentliga platser under den sovjetiska tiden. Ryska duman försökte återinföra förbudet förra året, men Putin lade in sitt veto.
Drickandet i Ryssland, både öl och vodka, är en bidragande orsak till att medellivslängden bland ryska män knappt är 60 år. Pripps har varit med om att lansera det ryska ölet, inte minst genom det stora Baltica-bryggeriet. Nu ägs det av en dansk-engelsk kombination.
Samma konstellation äger också ett annat av Rysslands stora bryggerier, Jarpivo i Jaroslavl, dit jag kom på studiebesök med en svensk officiell delegation förra veckan. Vi följde artigt med på rundvandringen men väntade innerst inne bara på den fria pilsnern och tilltugget som tack för visat intresse. Ungefär som när man i tonåren lät sig ledas runt på Carlsberg och Tuborg i Köpenhamn för att sen få dricka gratis öl och äta små ostbitar doppade i senap.
I Jaroslavl bjöds vi inte på ost utan på ett magnifikt smörgåsbord. Vad gör inte bryggerinäringen för att hålla öldrickandet uppe? Och vad ställer inte vi upp på, med dubbelmoralen hängande som en plåtburk om halsen.
Ett av Rysslands största bryggerier håller alkoholkonsumtionen uppe.
En delegation dricker, äter och fröjdas.
Onsdag 26 april
Körde till Surahammar i den tidiga morgonen. Lyssnade på Cannonball Adderley. Var han bara 47 när han dog? Han har spelat för mig ända sedan gymnasieåren. Sörjer än i dag en studentfest när jag var upptagen av annat och inte märkte att ett stearinljus droppade ner på grammofonen och förstörde ena sidan av Cannonballs live-LP från en konsert i en belgisk stad. Inspelningen gjordes 1963. Herregud, det är över 40 år sen...
Jag minns hur morgonens ljus väckte oss i sommarstugan där festen varit, och hur skivan såg ut. Jag rotar fram den i källaren. Den står kvar i den LP-samling som jag inte spelar längre. Nu är det ju cd som gäller.
Skivan heter Cannonball i Europe, den belgiska staden Comblain-la-Tour. Stearinet har inte försvunnit. Det finns där, det brer ut sig över skivsidan med Work Song, Trouble in Mind, Dizzy’s Business och Unit 7. Cannonball på alt, brorsan Nat på kornett, Yusef Lateef på tenor, flöjt och oboe, Joe Zawinul på piano, Sam Jones på bass och Louis Hayes på trummor. Vilket band! Jag älskade just den skivan och har försökt skaffa en ny under alla år, utan att hitta den. Måste göra ett nytt försök. Finns den på cd? Undrar hur den låter? Märker man av att 40 år gått?
Skivan med stearinet.
Parkerar vid Folkets hus, släpar in mina grejer och berättar om boken Kaffe i Folkets hus för det socialdemokratiska Gamla gardet i Sura. Erik G är förstås där. Han minns affären Hall-Lundkvist som vore den i går. Han var med på extrakongressen 1949!
- Vi var Hallare i Sura, säger han.
De höll på David Hall, han som sparkades som finansminister av en tvärilsk Erlander efter bara några månader.
Västeråsare på väg förbi Ängsgärdet till Parken 1 maj 1949, innan den stora striden ännu brutit ut.
Olle Thorell är med på Gamla gardets möte fast han bara är 38 år. Han ska bli riksdagsman i höst och skriver en blogg ( http://ollekoll.blogspot.com/ ) där han berättar att han lyssnar på Stones, Neil Young, Van Morrison, Pogues med flera. Låter bra. Tänk om alla riksdagsledamöter gjorde det.
Nu ska jag skriva om Emilia Nikolajevna. Vet inte hur jag ska börja.
Måndag 24 april
Måste berätta om vad som hände en dag i förra veckan. Jag var i Jaroslavl i Ryssland för att prata om västeråsarna vid Volga, Asea-folket som bodde och drev en fabrik där under Stalintiden. Svenska institutet betalade, ambassaden i Moskva tolkade. Två ryska filmare blev intresserade av storyn. Vi åkte runt i stan, jag visade på husen där svenskarna bodde och på fabriken som Asea byggde. Den heter Eldin i dag.
Direktören hade först inte tid att ta emot oss, men lät sig till slut bevekas. Sekreteraren bad oss vänta några minuter.
- Ni kan gå in dit så länge, där finns historik om fabriken, sa hon och visade på en dörr.
Vi gick dit. Där satt mina artiklar från VLT på väggen. Inramade. Jag blev förstummad. Det är inte var dag man ser sina egna texter bakom glas och ram i Ryssland. Det gäller att hitta märkliga nischer i livet. Teamet filmade min reaktion.
- Den här storyn blir bättre och bättre, sa Valery.
Sen gick vi in till direktören som hette Akhounov. Han hade Putin på skrivbordet och Lenin på väggen.
Dagen efter skulle vi träffa Emilia Nikolajevna. Men det är en helt annan historia.
Artiklar från VLT på väggen i en fabrik i Ryssland.
Direktören som driver fabriken västeråsarna byggde.
Söndag 23 april
Hemma. Vår. Sol. Läser i tidningen att Rocklunda ska säljas och att kommunen sen ska hyra de ombyggda anläggningarna. Det ska inte kosta mer än i dag, sägs det. Det kan inte vara möjligt. Sådana indiska reptrick finns inte. Ska kolla det vid tillfälle.
Har rest fem dagar i Ryssland. Sista natten på Hotel Ukraina i Moskva. Så fick jag äntligen se en av Stalins sju systrar inifrån. De kallas så, de sju klassiska skyskraporna, som Stalin lät bygga under första hälften av 1950-talet för att visa vilken stor stad Moskva var.
Stalinkrokaner kallas de också. Pompösa, men ändå vackra på ett märkligt kitschigt sätt. Tunga, dystra korridorer. Mäktiga väggar. Stora hissar. Takmålningar med folkkonst, vackra människor skördar revolutionens frukter. Lampor där en gång KGB hade sina mikrofoner. En mörk bar där prostituerade häckar i hörnen och där Sean Connery sprang runt med Michelle Pfeiffer i en av flera actionfilmer som spelats in här.
En tv-film häromveckan hade också scener från Ukraina.
Poeten Jevtusjenko bor i en lägenhet i utkanten av hotellkvarteret.
Till frukost kunde man få små korvar med omelett och bakelser med kletig grädde.
Stalinarkitektur vid Moskvafloden.
En av oändliga korridorer.
Tisdag 18 april
Tidig morgon. Klockan är före sex, solen har redan gått upp över friggeboden utanför fönstret. Sädesärlan vippar på gräset där mossan frodas. Jag ska åka till ryska ambassaden i Stockholm för att hämta ut mitt visum. Sedan tåget till Arlanda och flyget till Moskva. Rum bokat på en av Stalins sju systrar, Hotel Ukraina, i en av de stillöst pompösa gotiska skyskrapor som diktatorn lät bygga till kommunismens ära i Moskva. I morgon vidare till Jaroslavl. Har skrivit mitt föredrag. Inledningen lyder:
”Jag kommer från Västerås, en stad på 130 000 invånare, 100 kilometer väster om Stockholm. Det är en stad som under nästan hela 1900-talet var beroende av ett enda stort företag. Asea. Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget.”
Det stämmer väl?
En stad väster om Stockholm.
Söndag 16 april
Krattar igen! Krattsäsongen har börjat. Livet leker och knäet låtsas som det inte finns.
L läser Da Vinci koden. Var det inte där nån talade om fibonacci? Det matematiska systemet som bestämmer antalet stavelser per rad i ett sexradigt poem. Efter den italienska matematikern Leonardo Fibonacci. Litet som haiku, fast mer matematiskt.
Jag är ingen matematiker, men blir ändå fascinerad. I USA har en jeppe som heter Gregory K. Pincus skrivit om fibonacci på sin blogg och uppmanat läsarna att skriva egna ”Fibs”. Nu sprider det sig som sudoku.
Vad är fibonacci?
Det är enkelt men svårt. Sex rader alltså.
Antalet stavelser i varje rad måste motsvara summan av stavelserna i de två föregående raderna. Eftersom första raden ett inte har någon rad före sig får man börja med att addera 0+1 för att få fram antalet stavelser till den andra raden.
Tredje raden får sen 1+1 = 2 stavelser, rad fyra 1+2 = 3 och så vidare.
Rad sex får till slut 8 stavelser.
(0-1-1-2-3-5-8)
Det enkla är att få ihop det:
Vad
jag
skriver
är inget
bloggens läsare
behöver bry sig något om
Det svåra är att få en mening i det...
Försök gärna. Skicka en Fib till anders.lif@telia.com så ska jag sprida den vidare.
En
katt
av brons
i Peking
väntar alltid
på att frihetens timma ska slå
China Art Museum
Lördag 15 april
Sädesärlan ska komma till Västerås den 14. Har ännu inte sett den. Promenad i sol, tolv plusgrader. Påsk. Har ingen känsla för det religiösa, bara för maten. L är fantastisk. Vad sägs om senapssill och gravad strömming?
Gott i påsk.
Det är snart midnatt. Teven har gjort sitt. Fröken Julie har tagit livet av sig och Foppa har gjort ännu en comebacke. Påsken fortsätter. Övergår till Kari Hotakainens burleska roman Isakskatedralen. Hotakainen är en ny upplevelse. Vet ännu inte riktigt vad jag tycker.
Elliott har gått upp flera 100 gram i vikt.
Fredag 14 april
Gråmulen långfredag, bofinkarna sjunger som om det vore vår. Har nödtorftigt läst ikapp gamla tidningar. Börsen går upp och ned, mest upp. Har SSU-ordföranden sagt ”svartskalle” eller inte? En hockeyspelare kallar en målvakt från Sura för tjockis. EU-jurister vill att vi skippar vår gamla grundlag och låter domstolarna avgöra vad medierna får publicera (när det för ”privatlivets helgd”). Tre papperskassar med mödosamt hopsnickrat journalistiskt arbete går till återvinningen. Stora tankar förvandlas till grått hushållspapper.
Har börjat fundera på vad jag ska säga i Jaroslavl nästa vecka. Har blivit inbjuden av Svenska institutet på en av de resor som görs i vår för att stärka det svensk-ryska samarbetet. Regeringen tog initiativet, Svenska institutet och Exportrådet gör jobbet tillsammans med ambassaden i Moskva. (Sweden: Upgrade 2006 )Jag ska prata om Aseas äventyr i Jaroslavl 1927-1932. Med tolk. Det blir en ny upplevelse.
Så ser det ut längs Volgas strand i Jaroslavl i dag.
Så såg det ut på samma plats 1930.
Onsdag 12 april
Skannade bilder på Länsmuseet. Anshelm Svartz fina fotografier från Västerås på 1890-talet. Stannade till utanför Slottet och begrundade anslaget som diskret förkunnade att utställningarna fortfarande är stängda. Ett museum utan utställning. År ut och år in. Varför demonstrerar ingen? Varför protesterar ingen? Varför kräver ingen att de som har ett ansvar tar sitt ansvar? En generation av lågstadieelever har inte fått se och uppleva stenyxor och guldfynd från den västmanländska jorden. Gör något. Nu!
Köpte Totta & Wiehes cd med Dylanlåtar. Den får förstås en märklig extra dimension av att Totta Näslund spelade in den bara ett halvår innan han dog. Hans trötta och hesa stämma blir rörande i Mikael Wiehes översättning av Not Dark Yet (Inte natt än)
Skuggorna faller, dagen har gått
De’ e för varmt för att sova
och tiden är kort
[---]
Jag är född och ska dö här
fast de’ e inget jag vill
[---]
Jag minns inte längre vad jag flydde ifrån
Det finns ingen bön som kan frälsa min själ
Det är inte natt än
men snart är den här
Sen sjunger Wiehe Adjö, Angelina och det blir nästan som i en korridor i Uppsala på sextiotalet.
Jo, en sak till. Jag måste länka till de senaste bilderna på min sonson Elliott, tagna av hans mamma och pappa. Är han inte söt?
Tisdag 11 april
Kör bil till centralen i Västerås. Klockan är nästan sju på kvällen. Det är ljust. Aprilhimlen är hög. Varje vår är samma sensation. Kopierar franska bilder från minneskortet till datorn. Nordfrankrike ligger två veckor före oss. Så här såg violerna ut i Picardie för några dagar sedan.
Violer, om än inte från Flen.
Överallt fanns det mistlar. Jag som trodde att Mälardalen var unik med sina mistlar. Men här växte de på vart och vartannat träd. De är inte fridlysta som här. Hur var det nu? Visst var det väl mistel som trollkarlen kokade soppa på böckerna om Asterix? Mistel heter gui på franska och ses mest som ett ogräs. Troligen kom den till Sverige med importerade fruktträd.
Mistlar överallt.
Till sist två skyltar som förbryllade oss en smula när vi var på väg längs Kanalkusten. Till slut kom vi fram. Och utsikten mot Dovers vita klippor var vacker.
Vilken väg?
Måndag den 10 april
Kall sol över Picardie. Tuppen gal som tokig. Vi missade bagarbilen. Ska snart åka till flygplatsen. Ligger snön kvar hemma?
Har rest runt ett par dagar. Köpte en bra karta. Älskar kartor. På Guide Michelins kartor är till och med vägarnas backkrön utmärkta.
Undrade över alla små rektanglar med rutor i. Vad var det? Överallt små rektanglar med rutor i. Över hela kartan. Som små fält för att spela luffarschack i.
Insåg plötsligt att det var tecknet för krigskyrkogård. Vi var nära floden Somme. Där stod några av första världskrigets värsta slag. Hit kom kriget även efter invasionen av Normandie.
Här dog tusentals unga människor. Miljoner unga människor. De vita korsen står i prydliga tysta rader på de kyrkogårdar som är markerade med små rutiga rektanglar på kartan.
Söder om Calais träffar vi på ett märkligt minne från det senaste kriget: La Coupole, Domen. En gigantisk bunker som Hitler lät bygga i ett kalkbrott mot slutet av kriget. Därinne skulle ett löpande band av V2:or skjutas fram till en avskjutningsramp med siktet inställt mot London.
Bygget tog nio månader. Tusentals av slavarbetare dog. De hade skickats dit av den verserade rustningsministern Albert Speer, han som sa att han inget visste om judeutrotningen. Raketerna konstruerades av Werner von Braun.
Om anläggningen hunnit tas i bruk kunde miljoner ha dött på andra sidan Kanalen. Men de allierade hann före och förstörde domen på hösten 1944.
Werner von Braun reste till USA och byggde nya raketer.
Vi åkte till Wissant och tog in på Hotel de la Plage.
Hitlers sista hopp. En gigantisk ramp för V2:or riktade mot London.
Lördag 8 april
Tuppen gal igen. En tant med en brödbil kommer förbi och tutar varje morgon. Vi köper färskt bröd. Käns som i vore på landet, ändå är vi bara i utkanten av en hyfsat stor stad. Lokaltidningen är hemsk. Sida upp och sida ned med dåliga bilder på uppställda människor som tittar rakt in i kameran. Föreningar, möten, träffar. Alla ska vara med på bild. Alla. Finns säkert en publicistisk tanke bakom, men det måste vara olidligt tråkigt för alla som inte är med på nån bild. Och det är man ju inte vare dag.
Nu åker vi mot kusten. Vem vet vad morgondagen sjunger om.
Fredag 7 april
Forsythian och påskliljorna blommar i norra Frankrike. Vi är i den lilla staden Saint-Quentin som ingen har hört talas om förrän man är där. En kanal, en jättestor katderal med kulhål från krigen, en gågata, ett marksland med "världens största naturreservat innanför en stadsgräns", flera goda restauranger och ett stadshus med en fasad som får Västerås motsvarighet att blekna. Sol, kyliga vindar från norr, från the home of the vikings. På torget sitter en grupp ungdomar och spärrar gatan i protest mot den nya lagen om försämrade anställningsvillkor för ungdomar under 26 år.
Jag är förkyld. Ett minne av Kina.
Hôtel de ville från 1600-talet i Saint-Quentin.
Torsdag 6 april
Snön försvinner utan åthävor i den allt starkare marssolen. Sitter och funderar på allt som hänt den senaste tiden. Räkningen av resenärer i bussarna. Vad blev de två av? Blåsten och den skarpa solen på kinesiska muren. Trängseln. Den 18 meter höga buddhan i lamatemplet. Kortspelarna och dansarna i parkerna. Maos gula ansikte. Försäljarna. Lolex. Middagarna. Maten. Prutandet. Himmelska fridens stora torg i skymningen. Minnena av en depraverad kejsartid i förbjudna staden.
Jag vill åka tillbaka!
Pratade om Gud Fader på Rotary i dag. Och om kvarnänkan Carolina som satt på vattenrättigheterna i Svartån och kunde ha stoppat bygget av turbinhuset och därmed också flytten av Allmänna Svenska Elektriska från Arboga till Västerås. När änkan gav med sig skrev hon historia utan att veta om det.
Sålde några böcker. Blir inte rik på det. Men det är roligt. Nu har jag packat för resan till Ryanair och Skavsta. Frankrike nästa. Sara och Adrien. Har ni läst Saras blogg? Om inte så gör det. En ung svensk kvinnas äventyr i en fransk småstad...
http://cocotte.blogg.se/
Elliott växer till sig, sakta men säkert. Han är lik mig. Alldeles bestämt.
Från Himmelska fridens till våren i Frankrike.
Tisdag 4 april
Vaknar klockan tre på natten. Det är nio på morgonen kinesisk tid. Klarvaken. Ligger en timme, går upp, ut till postlådan. Det ljusnar redan! Fåglarna har börjat fylla den höga luften med sina förhoppningar.
Skriver Västeråshistoria. Besöker ett äldre par på Malmaberg. Han har en tavla med sina käraste foton på väggen. Han spelar saxofon i Harlem Gold i gamla Folkets hus vid Mimerporten. Han spelar handboll i HF. Han gifter sig. De reser till England. Han spelar dragspel i pensionärsföreningen. Ett liv bakom glas och ram på andra våningen.
Är förkyld och har inte fått se min sonson. Han är känslig för infektioner. Träffar Märta Tikkanen på kvällen. Hon har kommit till oss i Humanistiska förbundet för att prata om sin bok Två (scener ur ett konstnärsäktenskap). Över 200 i Kyrkbacksgården. Hon pratar bra. Hur länge kan hon fortsätta skriva om ett äktenskap som tog slut när Henrik dog för 21 år sedan?
– Jag saknar honom ofta. Inte ett ögonblick har jag önskat honom tillbaka, säger Märta Tikkanen.
Efter det säljer hon slut på de böcker hon kånkat med från Finland och åker med Jo Svend Glaser till Hökåsen för en eftersits med styrelsen i Humanistiska ( www.hum-vasteras.se ). Jag är trött och åker hem.
I morgon vaknar jag väl klockan tre igen.
Märta Tikkanen hos Västerås humanistiska förbund.
Måndag 3 april
Kom hem i går från Peking. Från vår med blommande magnolior i kejsardömets sista sommarpalats, till snöslask och sura åkrar utanför Västerås.
Magnolior i sommarpalatset.
Måste berätta om vad som hände i onsdags. På förmiddagen. Vi var på väg till muren och hade stannat för en paus vid en fabrik som tillverkar kinesiska vaser. Jag höll just på att visa in gruppen i huset när mobiltelefonen ringde.
– Hör du mig, frågade Johan från andra sidan jordklotet.
– Ja, hur bra som helst.
– Vi har fått en son. Elliott. Du har blivit farfar.
Tiden stannade. Jag kippade efter andan i den luft som fortfarande var sträv efter lördagens sandstorm. Barnet skulle ju inte komma förrän i början av maj. Elliott var liten men allt hade gått bra. Han skulle växa till sig.
- Jag har blivit farfar, ropade jag, där borta i Kina.
Tårarna kom. Vad var kinesiska vaser mot ett knyte på BB i Västerås?
En liten Elliott. Stolt fotograf: Johan Lif. Stolt mor: Kristiina Koistila.
Kinesisk vastillverkare, ovetande om nedkomsten i Västerås.
Peking går i en annan väntans tid. Väntan på de olympiska spelen 2008. En elektronisk tavla räknar ner tiden vid sidan av Himmelska fridens torg, mitt emot Maos mausoleum.
Inne i Förbjudna staden renoveras den största hallen från kejsartiden, den stora harmonins hall. Byggnadsarbetarna klänger som noter på ställningarnas partitur.
Utan säkring mot den olympiska framtiden.
Jag var i Kina för andra gången på två veckor. Ledde ensam en grupp på 50 personer. Nervöst i början, sen gick det bra. Hade god hjälp av den svensktalande kinesiske guiden Leo.Två kändisar var med i gruppen: vice finansminstern Sven-Erik Österberg från Skinnsberg och kommunalrådet Ulla Persson från Västerås. De kinesiska värdarna vägrade först tro att såna politiska högdjur ville resa som alla andra.
- Ska vi ordna med limousine direkt vid flyget? Ska vi möta med en officiell delegation? Vi gör så hör i Kina.
Jag sa nej, nej. Ministern och kommunalrådet ska köa som alla andra i passkontrollen och sitta i samma buss som vi. Kineserna vägrade tro att det var sant men fogade sig.
De lät de två politikerna vara ifred.
Och de hade lika roligt som alla vi andra.
Vice finansminister Sven-Erik Österberg prövar kinesisk cykeltaxi i hutongerna.
Ulla Persson, ordförande i kommunstyrelsen i Västerås, besöker ett daghem i Peking.
Läs mer i bloggarkivet
