Söndag 26 mars
Packad och klar. Om tio minuter går jag ut i solen och marsmorgonen. Nästa grupp ska iväg till Peking. Jag är nervös. Gick upp klockan fyra för att komma i rytmen.
Hemma om vecka. Har vi fått en ny utrikesminister då? Varför inte Sverker Åström? Han är ju bara 90. Pigg och intelligent. Det skulle väcka uppmärksamhet världen över.
Nu åker jag mot magnoliorna i Sommarpalatset och alla försäljare som ropar Lolex.
Vi syns.
Lördag 25 mars
Ställde fram soptunnan i går. Gröna tunnan. Sopbilen kom. Tänkte inte mer på det, inbillar mig att sopläget är under kontroll.
I Kina är det inte så. I ett land som växer med nästan hela Sveriges befolkning varje år kan man tala om sopberg. Kina producerar en tredjedel av världens sopor. Bara i Peking blir det 11 500 ton om dan...
Det du, Per Nilsson, på Renhållningsverket i Västerås.
Men kineserna försöker. De återvinner så gott det går. Men det tar tid. Folk bryr sig inte, klagar myndigheterna.
Munkarna i det buddistiska lamatemplet går i täten med två olika papperskorgar.
Lamatemplets papperskorgar
Läser veckans tidningar. Hittar en osannolik historia om att SOK kräver pengar av småföretagare som använder bokstäverna O och S. Det är inte klokt.
Ringarna och loggan må vara hänt. Men två bokstäver?
I Peking säljs förresten röda kepsar med OS-reklam inför 2008 illegalt på gatan och under disk i varuhusen. Där finns en stor marknad för olympiska advokater
Wangfujing Avenue är en av de stora shoppinggatorna i Pekings kommunistiska marknadsekonomi.
Fredag 24 mars
Tillbaka från Peking. Lyckades inte greja en uppkoppling på hotellet. Men fick ändå rapporter hemifrån om att Edsbyn vann och att Freivalds avgick. Livet är fullt av nyheter.
Peking. En stad av kontraster. En gång fylld av cyklister klädda i gröna uniformer med röda stjärnor i kepsarna. Det var för mer än ett kvarts sekel sedan.
I dag är Peking en storstad i världens snabbast växande ekonomi. Tempel och blänkande skyskrapor. Trånga gränder med matstånd och breda avenyer med monstruös trafik. Flotta butiker och stånd med kopior av modekläder. Mao och Hugo Boss i en och samma person.
Och så muren! Muren!! Vi åkte till Badaling. Vi var 49 i bussen. Många var pensionärer, några hade opererade höftleder, värkande knän och tunga fötter. Men alla, alla, kom upp och vandrade på denna mur som kommit att symbolisera Mittens rike.
Men vi var inte ensamma...
Kinesiska muren vid Badaling.
Andarnas väg. Shendao. Här fördes kejsarna till graven. Djuren höggs i marmor på 1400-talet.
En stilla väntan på matgäster i hutongerna.
Mao dog 1976 men vakar fortfarande över ingången till den förbjudna staden.
I Peking var det strålande vårväder, hög och torr luft, plus 20 på dagarna. Magnoliorna slår snart ut i Sommarpalatset.
Här hemma snö. Minus tio i morse.
Men koltrasten sjunger sin melankoliska sång.
På söndag åker jag tillbaka till Mittens rike.
Torsdag 16 mars
Förmiddag, sol, fåglarna låter vårförsiktigt, trots all snö. Har packat. Redo för den långa resan till Kina. Vi blir närmare 100 personer med tre reseledare, varav jag är en. Jag är med för att lära. När jag kommer hem nästa torsdag ska jag packa om och resa samma väg igen. Med en egen grupp.
Kolla gärna in bloggen under veckan. Vill det sig väl har jag hittat en uppkoppling nånstans i Mittens rike, där alla torg är fyrkantiga och där det ska vara 20 grader i morgon.
Hej så länge!
En mur långt borta.
P.S Västerås humanistiska förbund, där jag sitter i styrelsen, ordnar en liknande kulturresa till Peking i novemer, i samarbete med Omnia. Vill ni veta hur den resan är upplagd (ungefär samma program som den jag ska på nu) så klicka här!
Onsdag 15 mars
Lars Gustafsson har varit en av mina husgudar i många år. Husgudar? Varför säger man husgudar? Romerskt, förstås. Husgudarna, penaterna, försvarade hem och härd. Vesta var härdens gudinna.
Min morbror spelade fotboll i Vesta en gång. I Uppsala.
Var var jag?
Lars Gustafsson. Husguden. I dag offentliggjordes det att han fått årets Tranströmerpris. Instiftat och utdelat i Västerås. På www.vlt.se finns en tjusig bild där herr G låter sig intervjuas i Sällskapets lokaler i Stockholm. I morgon får ni läsa en bra intervju med honom i tidningen.
Under några år samlade jag på Gustafsson. När jag åkte runt landet på bandymatcher, och andra kulturella begivenheter, besökte jag alltid traktens antikvariat. Det var en härlig tid. Jag samlade Tranströmer också.
I dag letar man på nätet i stället. Effektivare, men inte lika kul. Nånstans hittade jag ett häfte med gymnasistpoesi från 1956. Var det i Vadstena? På väg till en av VSK:s ständigt lika hårda matcher i Motala? De har ett bra antikvariat i Vadstena. Lars Gustafsson var 20 år 1956. Han skrev
[---]
jag hörde rösterna ur vattnet
just där bryggans pelare försvann
en visare mot djupet
allt fler röster
många många
[---]
Man på brygga. Dock inte herr G.
I morgon åker jag till Kina.
Hur ska det gå?
Tisdag 14 mars
I går var det 100 år sedan arbetarna bildade en fackförening vid Mackmyra sulfitfabrik. Min farfar var en av dem. Han var ingen facklig pionjär, men han var en av dem. Fabriksledningen förbjöd fackföreningen. Medlemskap skulle medföra avsked och vräkning från bolagets bostäder. Fackföreningen fortsatte. Den 17 mars slog fabriken igen och en månad senare började vräkningarna. Arbetare med hustrur och barn, 200 personer, vräktes. Mackmyra blev en symbol, en av många vändpunkter. Ett halvt år senare fick arbetarna sin föreningsrätt erkänd.
Del av Sven Ljungbergs träsnitt Vräkning i Mackmyra, 1973.
Såg Axel Hambergs lilla bok om Sarekfjällen i hyllan. Tänkte på honom när jag gick med hunden Max i den eviga snålblåsten och snön. Saknade hans konjak. När Axel Hamberg besteg en topp i Sarek firade han alltid med en klunk konjak. Sen vände han skjortan ut och in för att inte frysa. Det blöta ut, alltså. När det var riktigt kallt i snögrottan på vintern gick han ut och frös ännu mer. När han kröp in igen kändes det riktigt varmt.
Det har gått över hundra år sen Hamberg ”utforskade” den fjällvärld som samerna kunde utan och innan. När jag var yngre läste jag alla hans fjällbeskrivningar. Jag skydde inga medel för att komma över hans bok om Sarekfjällen. Vad jag gjorde ska berätta nån gång. Inte nu. Varje gång jag kommer upp på en stenhög som med litet god vilja kan kallas topp firar jag med en Hambergskål.
Den här bilden tog jag på Salsfjellet i Grövelsjön.
Måndag 13 mars
Är hundvakt och upplever världen. Mörker med stjärnhimmel. Polstjärnan eller Ryanairs kvällsplan? Frostig blekblå morgon, minus femton. Världen står stilla. Hög eftermiddagssol, nollgradigt, tendens till dagsmeja. Hunden rullar sig i snön. Västeråsare går på plogad väg över Mälaren, mot solen. Vita rökar stiger mot himlen. Det sägs att vintern tar slut på fredag.
På väg mot solen i vinterns sista dagar.
I dag åt Lars Gustafsson lunch på Sällskapet i Stockholm. Han pratade om Adorno med en som jag känner väl. Det var Gustafsson som för några år sedan skrev:
En dag står livet
milt leende som en flicka
plötsligt på den andra sidan utav bäcken
och frågar
(på sitt förargliga sätt)
Men hur hamnade du där?
(Flickan ur En tid i Xanadu, 2002)
På väg hem kom jag till en ful gångtunnel under Björnövägen. Vid ingången stod det:
I morgon är det tisdag. Tid, vad är det? Gårdagens snöboll kommer aldrig tillbaka, morgondagen finns inte. Alltså är tid nu.
Synd om VSK. Laget hade förtjänat en femte match. Lillis gjorde inte ett misstag. Är han 42?
Söndag 12 mars
I maj har filmen om Da Vinci-koden premiär. Tom Hanks och Audrey Tautou ska dra folk i massor. I morgon börjar en rättegång mot Dan Brown där han beskylls ha snott hela storyn från två forskare. Snacka om PR.
Jag läste boken för nåt år sen. En osannolik historia, men jag fascinerades av Browns flyhänta skrivteknik. Korta kapitel, hela tiden cliff-hangers, inpass om konst och arkitektur som får läsaren att känna sig klok. I förordet skriver Brown att allt han skriver om historiska platser är sant.
Det är lögn. Jag gick till kyrkan St Sulpice när jag var i Paris senast. Där ska Roslinjen finnas, en mystisk ledtråd i det stora pusslet som Opus Dei lagt ut för att dölja sanningen om att Maria Magdalenas barn med Jesus lever.
Kyrkan var välbesökt. Inte av bedjande, utan av turister som följde mässingslinjen i kyrkgolvet. Självutnämnda guider ledde små grupper. En präst lommade runt och såg ut som om han inte visste om han gillade tillströmningen eller inte. Han pekade diskret på en textad skylt. Där stod det, att dem mässingslinje som finns i golvet aldrig någonsin kallats Roslinjen och att allt omkring detta är ”fria fantasier” i en nyligen utkommen bästsäljare. Mässingslinjen lades ut på 1700-talet som en del av ett astronomiskt mätinstrument. Vetenskapsmän vid observatoriet i Paris använde kyrkans höga fönster för att göra astronomiska mätningar med solens hjälp.
På skylten påpekas också, med något som nästan liknade en trött suck, att bokstäverna P och S i två runda fönster syftade på helgonnamnen Peter och Sulpice, inte på Dan Browns påhittade sällskap Priory of Sion.
Men utan Dan Browns fantasier hade jag inte fått den magnifika 1700-talsdomen.
Och i kvarteret finns trevliga små kaféer.
Påhittade sanningar i Da Vinci-koden.
Lördag 11 mars
Jag tror inte det är sant. Men det snöar ute. Carola har chockbantat och Milosevic har dött i sin cell. Tog en promenad på stan.Träffade Evert J. Han som byggde upp Teknikbyn och sen fick sparken. ”Nu ska jag skaffa mig pengar i stället för ovänner”, sa han. Han brukar lyckas med det han förutsatt sig.
Läste litet slumpvis om Kina. Har aldrig brytt mig om Ming och Qing förut. Inte heller om Konfucius. Känner mig tom. Blir uppmuntrad av en text som Alf Henriksson skrivit om taoismen och om Lao-tzu som sa att Tao var världsalltets själ, samtidigt som Tao själv är tomt och overksamt.
”Lera formas till ett kärl;
men av tromrummet beror kärlets nytta.
dörrar och fönster öppnar sig i väggen;
Av tomheten kommer husets gagn.”
Sa inte pastor Jansson nåt om att livet var som en påse.
Än mer upplyft blir jag när min Google sidebar poppar upp en bild från en vår i Småland för något år sen. Vill minnas att jag kröp omkring i ett dike.
Är det styvmorsvioler? Kommer de nånsin tillbaka?
Visste ni förresten att Kinas ekonomi har växt med i snitt 11 procent per år i ett kvarts sekel? Sedan 1978 har fler än 200 miljoner människor lyfts ur fattigdom. Det är en siffra av global betydelse, som svenska ambassaden säger i en rapport. Den andra vågskålen tyngs av ökande klyftor, miljöförstöring och fortsatt beskurna mänskliga rättigheter.
Tittade på en världskarta och såg till min förvåning att Peking ligger på samma breddgrad som Madrid.
Fredag 10 mars
I skogen mellan Björnövägen och Viksäng står ett stort stenblock. Det står där, som det stått i tusentals år. Sista istiden var väl för tiotusen år sen eller nåt sånt. På detta stenblock finns ditskruvade bronsplattor. De sitter högt, de sitter lågt. Där finns namn ingraverade. Jag har inte räknat dem, men det borde vara 96 namn. Så många soldater dog i Spanska sjukan på regementet I 18 på Viksäng 1918. Sjukhuset där de dog låg där Icas butik ligger i dag.
Spanska sjukan var en influensa som slog till med oerhörd kraft. I Västerås dog över 150 personer. I Sverige dog 35 000, i hela världen 21 miljoner. Fler dog i Spanska sjukan än i första världskriget.
Varför skriver jag detta? Vill jag skrämmas? Nej, det vill jag inte. Jag tror inte att fågelinfluensan sprider sig till människor. Jag tror inte att det blir en epidemi, eller pandemi som det kallas när en epidemi sprider sig över hela världen. Som digerdöden eller Spanska sjukan.
Läkarna och experterna tror det inte heller. Inte journalisterna.
Ändå finns det en underström av ångest i det som sägs och skrivs i dag. Varje död vigg får svarta rubriker. Varje död fågel leder till avspärrningar och skyddszoner.
Och varje gång försäkrar alla att det inte är någon fara. Det är något som inte stämmer. Här finns en psykologi som jag inte förstår.
Stenen på Viksäng.
Gymnastiksalen blev sjuksal under Spanska sjukan på Västmanlands regemente 1918. Foto: Ernst Blom.
För övrigt tvingas jag notera att VSK inte hade en chans mot Hammarby. Bokstavligt. Inte en chans. På söndag tar bandyn slut. Sen åker jag till Kina.
Torsdag 9 mars
Rubrikerna ropar. Avgörandets stund är inne. I kväll ska fullmäktige i Västerås ta det ”slutliga” beslutet om äventyrsbadet i Ångkraftverket. Så är det inte. I kväll tas bara en avsiktsförklaring. Sen ska Peab visa att det finns pengar även till hajakvarium, ångande djungel, regnskogsparadis, digitala rum och science center. Ett bindande avtal skrivs inte förrän i augusti. Tidigast. Om inte hela konceptet fullföljs blir det inga kommunala pengar till driften av badet (12-15 miljoner per år i 25 år). Enkelt uttryckt: Pagrotsky och andra måste in i matchen de också, och det är inte så enkelt.
Kommunens avsiktsförklaring är tänkt som en dörröppnare för andra finansiärer av projektets 900 miljoner. Förhoppningsvis blir det då fler som bidrar än kommunala Mälarenergi som är berett att pytsa in 30 miljoner i sponsring under tio år (3 miljoner per år).
Det slutliga avtalet ska godkännas av fullmäktige i augusti, eller senare om ”parterna är överens om det”.
Förhoppningsvis försvinner då gummiparagraferna i avsiktsförklaringen. Där sägs nu att kommunalt bidrag bara ska utgå om hela anläggningen fullföljs. Det låter ju bra. Men direkt efter kommer tillägget att förändringar ”inom ramen för den konceptuella idén” inte ska sänka bidraget.
Spiggar i stället för hajar? Är det inom ramen för den konceptuella idén om ett akvarium?
Utsikt från det gamla konferensrummet på Ångkraftverkets tak. Platsen för krogen Studio 54?
Onsdag 8 mars
Märkte direkt att det var något ovanligt när vi svängde upp framför Rocklunda. Parkeringen, där jag alltid brukar stå, var full. Borta vid entrén var det lång kö. Det hade kommit folk till bandy. En bra bit över 3 000. Vi hittade en parkering några kvarter bort, hann in lagom för att se Hammarby göra två mål direkt. Det lyckades VSK aldrig äta in, trots en helhjärtad insats. Kalle var där. Kalle Rosenberg som slutade vara hejaklackledare för tio år sen eller så. Men som alltid kommer tillbaka. När ingen annan ledde klacken gjorde han det. Käre gamle Kalle från Göteborg. Jag som trodde att du inte orkade gå på bandy längre. Ack, vad jag bedrog mig. Bara för din skull vinner VSK säkert semifinalserien över Hammarby.
Kalle still going.
Kommentarer:
Anna Linde har läst min blogg från i söndags, den 5 mars, där jag skrev att det inte skulle förvåna mig om nån snart skyller snön på växthuseffekten också. ”Nu undrar jag hur du menar med detta”, skriver Anna och frågar om jag inte tycker att det är vårt fel att klimatet förändras av växthuseffekten. ”Vems fel är det isåfall?” skriver hon.
Självklart är växthuseffekten människans fel, och det kan ställa till långsiktiga problem om inte utsläpp av till exempel koldioxid begränsas. Men miljödebatten har en tendens att bli enkelspårig. Växthuseffekten används som slagträ så snart det uppstår variationer i klimatet som kan ha naturliga förklaringar. Det kan inte gärna vara växthuseffekten som orsakar både varma och kalla vintrar.
Erik Hahr har läst det jag skrev om Erik Hahr, Västerås stadshotell och Gud Faders sista strid. Han skickade ett uppskattande mejl. Erik Hahr? Den gamle stadsarkitekten? Legendaren i stans byggnadshistoria? Går han igen? Jag hoppade till när mejlet damp ner. Erik Hahr heter faktiskt Erik Hahr. Han är brorsonson till Västerås mest berömde stadsarkitekt.
”Har aldrig träffat min faders farbror Erik men han var en centralgestalt i släkten och hans minne lever”, skriver dagens Erik Hahr.
Hans minne lever inte bara i släkten. Det lever i hela Västerås. Just nu ska jag börja skriva en artikel om hur det gick till gamla Ångkraftverket byggdes. Arkitekten hette förstås Erik Hahr.
Erik Hahr den gamle (1869–1944).
Tisdag 7 mars
Solen värmer på dan, ljuset återvänder, men det är kallt, kallt, kallt. Hör på radion att de spottar i Kina. Läser Folkets Dagblad i Kina på nätet. Där hyllas Ang Lee för sin Oscar. I en ledare undrar skribenten vad som händer när västvärlden börjar känna sig hotad av ett land som har en årlig tillväxt på minst 8 procent och som haft det i 25 år...
Skrev om Axel Hygrell som lämnade fattigdomen i Hallstahammar som 14-åring och fick jobb i en järnhandel i Västerås 1850. En story om pojken med två tomma händer som jobbade upp sig, köpte affären, blev rik och byggde sig ett slott.
Slötittade på Barca som slog ut Chelsea ur Champions league. Ronaldinho skrattar och klackar och leker, så ska sport vara.
Hittade ett magasin med fjälldia från 1989. Skannade in några bilder från bestigningen av Kebnekaise. Blev nostalgisk. Hur kändes det att inte ha ont i knän och hälsenor?
Läste vad jag skrev om känslan på toppdrivan:
”Inget röse, inget mänskligt spår, blott en vindputsad snödriva. Sareks tinnar miltals bort i söder, norska fjäll i väster där salta atlantvindar sköt lätta moln framför sig genom dalgångarna. Tyngre och mer dramatiska moln över låglandet i öster. 2 114 meter, en strunthöjd jämfört med Mont Blanc och Everest, men högst i Sverige. Det var lätt att intala sig att ingen varit där före oss och att ingen skulle komma upp efter oss.”
På toppen av Sverige en gång i en annan tid. Janne O höll i kameran.
Måndag 6 mars
Glest med besökare på Stadsbiblioteket när vi visade dvd och bildspel. De satt kanske hemma och såg första bandysemin på Zinken mellan Hammarby-VSK i TV24. Hann hem till sista kvarten. Såg Anders Östling avgöra med två mål. Vilka vändningar, vilka finter! Kommentatorerna påminde om hans klassiska mål mot Hammarby i SM-finalen 2001. Målet gav underlag till ett helt kapitel i min bok Om bandy vore livet. Jag döpte kapitlet till Dribblingen.
Det var jag där jag skrev att ”de stora dribblingarna blir stora just därför att de bryter mot allt vad laget kommit överens om före matchen. De är som den oväntade gläntan mitt i skogen som bara kan hittas av den som går vilse.” Sista meningen är ju ganska tjusig, men den har jag lånat av Tomas Tranströmer. Eler har jag stulit den? Jag föredrar att kalla det för ett typiskt postmodernistiskt exempel på intertextualitet. Låter tjusigt det också.
Söndag 5 mars
Skulle inte förvåna mig om nån snart skyller snön på växthuseffekten. Om vintrarna är gröna så beror det på klimatförändringar som människan rår för. Om vintrarna är vita och snötyngda så är det säkert också vårt fel på nåt sätt.
Våra soptunnor undrar vad som som händer.
Lade in sista bilden i bildspelet om hur Stadsbiblioteket kom till. Ska visas i morgon kväll i Hörsalen, bakom dörrarna med Esaias Thoréns magnifika intarsia. Thorén (1901–1981) tillhörde Halmstadgruppen och hämtade mycket av sin inspiration från stranden.
Esaias Thorén, Förintelse, 1938.
Stadsbiblioteket är fyllt av konst, på fasader, väggar och dörrar. Kommunen kostade på sig för femtio år sedan. Erland Melantons mosaik längs Vasagatan består av 400 000 bitar. Inte en bit är den andra lik. Där finns masugnsslagg från Ornö, råglas från Glava, belgisk granit, vanlig svensk kalksten, pärlemor, silverpengar och italienskt glas i olika färger, specialbeställt från Merano. På den tiden fanns inga klottersprayer.
Har man inget annat för sig på en söndagkväll kan man alltid lyssna på Radiosportens grodor. Få saker är så roliga som när andra gör bort sig.
