|
|
Min blogg |
|
|
|
Februari 2006
Tisdag 28 februari
Snön faller tyst och mjukt. Hur länge ska denna eviga vinter vara? Vad minns vi av februaris nyheter om tio år? Fågelsjukan? Muhammedteckningar? OS-gulden? Ja, kanske. E-postlistor? Figge på middag hos Persson? Reinfeldt som varulv? Melodifestivalen? Mannen som påstod sig ha sett Christer Pettersson skjuta Palme? Nej, givetvis inte.
Nästan klar med föredraget om St Petersburg. Visste inte att Montferrand förstärkte sockeln till Alexanderkolonnen genom att blanda vodka i cementen för att den inte skulle frysa. Man lär sig något varje dag.
En ekorre hoppar upp på fågelbordet utanför fönstret. Han käkar solrosfrön som en rysk bandysupporter. På ryska bandyläktare ligger utspottade skal från solrosfrön i drivor. Undrar om det säger något om det ryska sättet att spela bandy?
Lokalkorren Kurt käkar frön.
Ryska gummor säljer solrosfrön och annat godis före match.
Söndag 26 februari, fortsättning
Måste skriva nåt om OS-guldet i hockey. Vilket härligt mål som avgjorde! Det är redan en klassisker som kommer att vevas om och om igen. Första nedsläpp i tredje, Sudden bryter Saku Koivus klubba. Foppa tar in pucken i zon till vänster, passar till Sudden som släpper bakåt till Lidas ... som klipper till, som han gjort i Detroit i så många år och som han gjorde i VIK innan dess. Han kunde skjuta i Rocklundahallen också. Fast det var längesen.
Nu väntar vi på att Nicklas Lidström ska komma hem. Det hus han köpt på Framnäs står och väntar på honom. Snön ligger halvmeterdjup utanför trappan. Men det kommer en vår. Sara ringer från Frankrike och berättar att kommentatorn i fransk tv sa att "nu sitter folk framför teven i den lilla svenska staden Vasteras och jublar över Nicklas Lidstroms mål..."!
Huset på Framnäs väntar på familjen Lidström.
Skumpajubel i Turin.
Söndag 26 februari
Har inte bloggat särskilt mycket om OS. Det skrivs och pratas så mycket om spelen ändå. Men nu kan jag inte hålla mig. Det är bara en halv timme kvar till OS-finalen i ishockey. Jag har försökt hålla den ifrån mig, försökt intala mig att det bara är en lek med överbetalda och bortskämda spelare. Nu inser jag att jag ser fram mot finalen med febrig spänning. Foppa, Sudden, Lidas, Alfie och dom andra i samma lag för sista gången. Mot Finland. I en turnering där alla de bästa varit med. Peter Jihde, Wikegård och Tornberg pratar i teven i bakgrunden. Vad bryr jag mig nu om världens krig och olyckor, vad bryr jag mig nu om sjukdomar och onda leder. Nu är det ishockey som gäller. Nu, jag måste erkänna det, nu är hockey till och med mer intressant än bandy.
Har försökt skriva litet om S:t Petersburg. Lönlöst en dag som denna. Fastnade dock för en uppgift om kejsarinnan Elisabet, Peter den stores dotter, hon som började bygga Vinterpalatset. Hon bar aldrig samma kläder två gånger, sägs det. Hon bytte klänning två gånger om dan, det gjorde hennes hovdamer också. När Elisabet dog hittade man en garderob med 15 000 klänningar i Vinterpalatset.
Jag förstår att S:t Petersburg blev ett eldorado för skräddare.
Nu är det bara tolv minuter kvar till nedsläpp.
Utsikt från Vinterpalatset. Vem bryr sig? Snart är det hockey.
Torsdag 23 februari
Tö för första gången på länge. Snön smälter, trappan är inte längre hal. Går en morgonrunda med Max ner mot stranden. Himmel, sjö och strand smälter ihop till ett enda vitt, vitt över Mälaren. Likt ett stort vitt papper som bara väntar på en tuschpennas streck. Hur skulle ett kinesiskt tecken se ut över Östra holmen?
Pratade om Sigfrid Edström på Parkinsonföreningens årsmöte i går samtidigt som Anja Pärson körde för guld.
Bokrea i dag. Var länge sen jag kände nåt extra för den. Men nåt ska jag väl hitta. Gick in på nätet och letade i AdLibris reakatalog. Billigare än i bokhandeln och fraktfritt. Lade några böcker ”i varukorgen” och skulle just ”gå till kassan” när jag stoppade. Nån måtta får det väl vara. Litet trängsel vid riktiga bokyllor en butik kanske känns uppfriskande. Live. In real time.
Har börjat skriva ett föredrag som jag ska hålla om S:t Petersburg i nästa vecka. Vad ska jag prata om? Konstskatter eller politik? Bläddrar i mina bilder. Hittar ett knäpp på några pensionärer i S:t Petersburg. De bodde på ett hem. Tämligen välordnat. Flera av dem hade varit med om Leningrads belägring. Det var då 640 000 människor dog av svält. En ohygglig siffra. Går inte att föreställa sig. Fler människor dog under tyskarnas 900 dagar långa blockad av Leningrad än någonsin tidigare i en modern stad. Mer än tio gånger fler än i Hiroshima.
Och jag som står och föreläser om ransoneringar och matköer i Västerås 1917...
Ryska pensionärer som minns de 900 dagarna.
Tisdag 21 februari
Förra veckan skrev jag om Ernst Brunners besök i Västerås. Jag berättade att han kritiserats för påstådda faktafel i boken om Karl XII. En av kritikerna är Bengt Nilsson bibliotekarie i Linköping. Han har skickat en kommentar:
”Jag såg att du i din blogg hade tagit upp min kritik av Brunners bok. Jag vill bara poängtera att min uppfattning är att en romanförfattare givetvis har en betydande frihet att fabulera, även om jag nog vill mena att han självmant tar på sig vissa inskränkningar om romanens huvudperson är en historisk person. Mitt största problem med Brunners bok är dock det som manifesterar sig i undertiteln ’hans liv i sanning återberättat’ samt författarens mycket anspråksfulla uttalanden om att boken är ’faktamässigt korrekt’ att han varit ’källorna trogen’, att han gått till ’urkällorna’ [...]. Jag menar att det är falsk marknadsföring och att han dessutom vet att det är falsk marknadsföring. Han vet att han har ändrat i dokument och ibland snurrat innebörden 180 grader, han vet att han har tagit uppgifter som är bevisat felaktiga bara för att de gör storyn ’bättre’, han vet att han i stor utsträckning bygger på Anders Fryxell (till och med ända ned i direkta lån av formuleringar) och han vet att han inte alls varit speciellt noga med faktauppgifter. Brunner borde vara ärlig och erkänna vad han gjort, inte försöka tuta i folk att hans verk är något annat än vad det är. Jag menar att Brunner för ekonomisk vinning lurar läsare och åhörare. [---].”
I en intervju i Hallandsposten har Ernst Brunner svarat på kritiken:
– Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning.Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera.
Ernst Brunner säljer och kritiseras.
Söndag 19 februari
Google tar över. Google är fantastiskt. Jag struntar i om Google tar bort vissa sidor i Kina. I längden vinner Google. Inte ens en fyrkantig kinesisk regering kan stå emot. Ordet googla finns snart i akademins ordlista, om det inte redan gör det. Min senaste leksak är Google Earth. Jag flyger över jorden på dataskärmen, dyker ner över Himalaya och Dingtuna, zoomar in och ser bergkammar och hus. Oerhört fascinerande. Och tidsstjälande.
Jag har en liten Google desktop också som ger mig löpande nyheter i skärmkanten. Jag kan ladda ner en massa kul plug-ins. Kalendrar, notistavlor, heta listor. Plug-in, förresten. Plug-in. Vem sa det för ett par år sen? Jag har en plug-in som visar slumpvisa bilder ur mitt eget bildarkiv. Minnen ur förflutenheten. Alldeles nyss blippade den här bilden upp. Vad är det? Jag har tagit den. Men var? Jag tittar inte efter, det får förbli en gåta tills vidare.
I går gick Tillberga upp i allsvenskan i bandy. Jätteroligt, förstås. Även om ingen av spelarna skulle platsa i VSK. Det säger en del om bandyn. Dagens skidstafett var oerhört spännande. Vad har hänt med svensk skidåkning? Beror det på norska tränare?
Visst var det kul att damkronorna vann i hockey. Men är det hockey det handlar om när spelarna inte får tackla?
Jag har ont i huvudet. Begynnande influensa? Hur ska jag orka med Sverige-USA? Foppa vilar sina ljumskar. Sa han inte att han var bra?
Fredag 17 februari
Arbetar med ett bildspel om stadsbiblioteket i Västerås. Sven Ahlboms skapelse. Jag har alltid tyckt att det var det bästa Ahlbom gjorde här i stan. Överlägset Stadshuset till exempel. Berömmet för Stadshuset med sitt italienska torn är groteskt överdrivet. Den mörka, skuggfuktiga innergården kan ha en funktion i ett land med hög, het sol, men knappast i vår del av världen.
Och jag har alltid frågat mig vad Ahlbom tänkte på när han ritade Aseas Melkerkontor i glas, glas och åter glas intill de klassiska tegelbyggnaderna? Modern funktionalism i kontrast till tungfotad industriromantik?
Jag var inne i Melker häromdagen. Blev överraskad över känslan. Sven Ahlbom kanske inte var så dum ändå. Kanske kunde han rita annat än bara ett vackert Stadsbibliotek.
Jag stod längst nere i källaren och tittade uppåt. Uppåt. Uppåt. Mot taket nånstans högt däruppe. Kändes som en bakvänd Vertigo av Hitchcock.
Melker från botten och upp. Sven Ahlboms vertigo.
Torsdag 16 februari
Var på Cabaret på Tyrol i går. Alprestaurangen omgjord till dekadenta Kit Kat Club i mellankrigstidens Tyskland. Åt, drack och sveptes med i en fascinerande föreställning där Peter Jöback är kongenial som den androgyne konferenciern.
Leif Zern skrev en bra recension i DN vid premiären. Nazismens frammarsch skildras med samma påtagliga känsla som i filmen med Liza Minelli. Kommer på mig själv med att klappa takten när ensemblen drar på med Vaterland i första aktens slut. Otäckt medryckande nationalism.
Nästan skönt att Sverige fick storstryk av Ryssland i OS-hockeyn i dag. Nu är laget nere på isen igen. Nu är det bara Foppas ljumskar som saknas.
Råkade förresten hamna bredvid Amelia i går. Ja, just hon. Sveriges mest berömda kvinnliga tidskriftsmakare. Om en månad kommer hennes senaste alster. En tidning med namnet M Magasin, där M står för "mappies" - ett amerikansk uttryck för "mature affluent pioneering person". Svåröversatt. Målgruppen är mogna, inflytelserika kvinnor som bryter ny mark. Ekonomiskt oberoende kvinnor i åldern 50+ eller 55+. Som Amelia själv. Hon ska förresten pryda omslaget. Blyg är hon inte.
Kongeniale Peter Jöback tillsammans med flickorna på Kit Kat Club, ännu ej mappies. Foto: Mats Bäcker.
Tisdag 14 februari
Tänkte först rusa till datorn och skriva OS-guld, OS-guld! Hejdade mig. Det gör väl tusen andra bloggare. Skrek högt för mig själv i stället. Gästande flatcoated retriervern trodde jag hade fått fnatt och skällde och hoppade i högan sky.
Människor är underliga. Sprintstafett på skidor är underligt. Om än spännande när svenskar vinner.
Lyssnade på Ernst Brunner i kväll. Vi i Humanistiska förbundet arrangerade, Bokia bjöd på vin. Brunner har sålt massor, Carolus Rex lär ha tryckts i 50 000 ex. Eller Carolas Ex som nån på Bonniers ville döpa boken till för att den skulle sälja ännu bättre.
På frågestunden drog Brunner sin story om varför ingångshålet av kulan i kungens skalle var större än utgångshålet. Det borde vara tvärtom. Storleken på hålet berodde på att blivande kungen Oscar II petade runt i Kalle Dussins skalle med en spatserkäpp vid en gravöppning 1869. Vad det nu skulle vara bra för.
Brunners fasta övertygelse är att ”hjältekonungen” blev skjuten av sina egna. De hade tröttnat på hans eviga och perfida krigande.
Brunners bok är omdiskuterad. Vissa historiker har beskyllt honom för faktafel.
Bengt Nilsson, bibliotekarie i Linköping, är en av dem. Han har skrivit en kritisk debattartikel i Nättidningen Svensk Historia.
http://www.svenskhistoria.se/debatt/58.html
Författare tar stöd.
Måndag 13 februari
Har ni nån i släkten som varit orgeltrampare? Smältardräng? Eldvaktare? Gamla yrken som förvunnit. Kom att tänka på orgeltramparna i dag, när jag hälsade på Per Axel Larsson som dokumenterar gamla Asea-prylar i Norekontorets källare. Där finns en vacker elektrisk motor på en hylla. Jo, även en latinare kan tycka att elektriska motorer är vackra. Lindningar. Rotorer. En stiligt handtag över smörjkoppen. Ett gediget Wenströmpatent från 1890-talets slut. Västerås domkyrkas första elektriska orgeltrampare! Titta och njut.
Jonas Wenström var inte bara mannen bakom trefasmotorn. Han konstruerade också Domkyrkans första elektriska orgeltrampare.
VLT skrev den 5 januari 1899 att den märkliga maskinen hade använts för första gången och att försöket ”avlopp tillfredsställande”. Maskinen skulle utsättas för ett mer krävande test vid söndagens gudstjänst då fler psalmer skulle spelas.
Jag tog en bild. Sen såg jag några trälådor, fyllda med träull och med nånting annat som jag kanske berättar om nån dag. Ännu mer märkliga ting.
Söndag 12 februari
Hade bestämt mig för att inte försjunka framför den olympiska teven. Gjorde det ändå. Såg skidåkare byta skidor mitt i loppet för att både köra klassisk och fri stil. Märkligt. Som att byta från hockeyklubba till bandyklubba mitt i matchen. Men visst var det spännande när Anders Södergren ryckte i sista backen. Sen kom dom andra och sen blev det nåt som heter halfpipe där unga killar i för stora byxor snurrade runt på brädor och gjorde tricks i luften. Jag fattade ingenting.
I fredags såg vi en bra film i Stockholm. Me, you and everyone we know av Miranda July.
http://www.imdb.com/title/tt0415978/
Underfundig amerikansk lågbudgetfilm. Fina personporträtt, melankolisk humor. Vi promenerade på Östermalm innan vi åkte hem i går. Tittade på det fina folket inne i Östermalmshallen. Margot Wallström drack kaffe. Erik Lallerstedt köpte ost och ostron. Jag fotograferade röda humrar som kostade 750 kronor kilot och laxqueneller med chablissås. Bara namnet. Queneller. Jag vet inte riktigt vad det är. Men fint låter det.
Fina maten med fina namnet för fina folket.
Fredag 10 februari
Snö, snö, blå himmel. Om jag åkte skidor skulle jag åka skidor. Trampade motionscykel och lyssnade på ett radioprogram om Jyllands-Posten i stället. Hur kul är det?
Är det inte Peter Forsberg och hans förbenade ljumskar så är det Jyllands-Posten och deras teckningar.
Letar papper, hittar ett kort på ett funktionalistiskt hus. Varför har jag fotograferat det?
Huset på Willow Road i Hampstead som Ian Fleming inte gillade.
Funderar, tittar på datum. Jo, huset ligger i Hampstead i London, nära den stora parken Hampstead Heath. Här bodde en gång en ungersk arkitekt som hette Erno Goldfinger. Han ritade huset och bodde där från 1939 till sin död 1987. Huset är berömt i arkitektkretsar för sin modernism. Inomhus lär det fortfarande finnas verk av Max Ernst och Henry Moore.
Jag tyckte inte huset var så märkvärdigt, men tog en bild eftersom det finns en story där. Arkitekten Goldfinger lyckades nämligen få tillstånd att riva några små äldre pittoreska hus för att förverkliga sin vision. Det retade grannarna. Särskilt en av dem. Han hette Ian Fleming och han utkrävde en utstuderad hämd när han döpte en av ärkeskurkarna i sina böcker om James Bond till Goldfinger. Förnamnet ändrade han diskret från Erno till Auric.
I Bondrullen Goldfinger spelar Gert Fröbe Goldfinger. Den kommer väl i repris på tv nån gång, om den inte redan har gjort det.
Onsdag 8 februari
Jag är rädd för att göra fel. Jag är alltid rädd för att göra fel. I dag skämdes jag när jag ställde en översnöad bil i p-huset. Borde jag inte ha borstat av all snö först? Nu blev det ju blött på golvet. Jag skämdes när jag gick ut i morgonrock för att hämta tidningen klockan halv åtta. Vid den tiden borde alla anständiga människor vara klädda och på väg till jobbet. Jag skämdes på Ica när jag snabbt bytte kö när jag såg att en ny kassa skulle öppnas. Dom som stod före mig borde ha flyttat över först. Jag skämdes när jag misstrodde både DN och SvD som drog samma nyhet på ettan: fet mat är inte ohälsosam. Det kanske är så. Fet mat kanske är bra. Jag skäms när jag skriver det här. Jag borde skriva en tänkvärd dikt i stället.
Jag läste en på tunnelbanan häromdan. Det stod så här:
Ej var jag sky,
Ej var jag våg:
Död som en is
Fjättrad jag låg.
Kom så du, sol,
Gjorde mig fri:
Våg är jag nu,
sky kan jag bli.
Inte så dumt. Dikten heter Islossning och skrevs 1871 av Albert Theodor Gellerstedt. Var han månne anfader till Mats Gellerstedt?
P.S. J har läst det som står här. Han ringer och säger att nu gjorde jag fel igen. Vem tänkte jag på? Mats Gellerfeldt, litteraturkritikern? Ja...det är ju så han heter. Det är bara att fortsätta skämmas.
I tunneln, i väntan på islossningen.
Tisdag 7 februari
Skriver. För vem? Varför? Kan det verkligen bli en bok. Oerhört mycket snö. Skottar, behöver inte gå på gym. Funderar på Muhammed-bilderna. Blir inte klok på det. Våld och bojkott är inte bra, naturligtvis inte. De extrema yttringarna behöver jag inte diskutera. Däremot undrar jag över den nymornade synen på den svenska tryckfriheten och yttrandefriheten. Man måste väl få kritisera en publicering utan att bli beskylld för att hota grundlagen från 1766? Politikerna har ingen talan när en tidning bestämmer sig för att publicera, men politikerna måste väl få ha synpunkter på en tidnings val av bilder utan att det kan sägas hota vare sig yttrandefrihet eller tryckfrihet. Det är väl tvärtom så att politiker ska säga ifrån om de tycker det. Etik och moral måste alltid diskuteras. Inte var det väl meningen att alla skulle hålla käft i pressfrihetens namn när den tyska tidningen Der Stürmer tryckte vidriga antisemitiska bilder på trettiotalet?
En helt harmlös bild från gamla Ångkraftverket. Den tilltänkta platsen för ett äventyrsbad som ska slå Europa med häpnad.
Söndag 5 februari
En liten hjort tittade fram bakom stora eken när jag gick ut i den kristallklara kylan för att åka till Stockholm. Minus tolv. Nästan vindstilla. Perfekt väder för en VM-final i bandy. Det kom över 8 000 till ombyggda Zinkensdamm. Pressläktaren var smockfull. Alla var inte journalister. Några framför mig undrade om det fanns offside i bandy.
Ryssland vann. Jag skrev om det på i bandybloggen på vlt.se.
Rysk isdans på Zinkens.
Lasse Ohly stod insvept i en sjal utanför VIP-tältet. Han såg ut att för tillfället ha läget under kontroll. Lennart Johansson gick tungt i trappan upp till hedersläktaren och Tillbergas Andreas Porswald sken som en sol. Trots att träden ska huggas ned på Björnön i morgon.
På hemresan tänkte jag på vad jag hade ätit under dagen. Om ni inte talar om det för nån så kan jag berätta att jag började med en fransk hot dog till lunch. I pressrummet slickade jag i mig en semla med grädde och några bullar. När jag skrev bloggen åt jag cashewnötter och innan jag åkte hem klämde jag två hamburgare.
Tur att jag inte är sportjournalist längre.
I morgon blir det gym, bananer och en sallad. Utan bandy.
Läste några kapitel i Robert Byrons Vägen till Oxanien från 1937 som först nu översatts till svenska. Varför har jag inte läst honom tidigare? Jag får genast lust att ge mig ut och resa igen. Man kan inte förstå världen om man inte ser, hör och känner doften av den.
http://www.mbm-forlag.com/dok/Vagen_till_Oxanien_(pocket).pdf
Robert Byron 1905-1941.
Fredag 3 februari
Här och där i livets irrgångar finns det unika nischer där ingen annan varit. Det gäller bara att hitta dem.
Jag tror jag hittade en sån nisch i dag. Jag hade stämt träff klockan tio med Viktor och Roman utanför Zinkensdamms vandrarhem i Stockholm. Viktor heter Antufjev och är 57 år, nybliven farfar. Roman heter Abaramovskij, nästan som killen som äger Chelsea, och är 40. Båda kommer från Archangelsk, båda älskar bandy. Viktor har skrivit böcker om bandy, precis som jag. Han är journalist, pensionerad vid 55 (det blir man i norra Ryssland där medelåldern för män ligger runt 60), rapporterar numera bara för en radiostation. Roman är egentligen byggnadsingenjör men är ackrediterad som fotograf (scchhh, tala inte om det för nån...) och älskar Vodnik och bandy.
De är här för bandy-VM, förstås. Jag har hjälpt dem litet. I dag skulle jag visa dem Stockholm ett par timmar. Vi åkte till Djurgården och kollade in Vasa, den där stora träbåten som sjönk direkt, ni vet. Sen åt vi lunch på Nordiska museets restaurang. Jag bad om tre öl och tre vodka. Till lunch! Bland alla lunchgäster som drack Ramlösa och lättöl. De tittade förundrat på oss, några till och med litet avundsjukt.
Där var nischen! Det är inte alla som bjuder två ryssar från Archangelsk på vodka på Nordiska museet klockan tolv på dan.
Vi skålade. Pratade bandy och livet på en blandning av svenska, engelska och ryska och kom fram till att det är hugget som stucket vem som vinner på söndag.
Sen köpte de två blåa stickade mössor som det stod Sweden på i museibutiken och vi tog bussen tillbaka till den märkliga verkligheten
Archangelsk. Träkåkar med snickarglädje framför Sovjettidens miljonprogram.
En annan nisch i livet: Med VM-pokalen i bandy på väg hem från Ryssland, en dag, en gång.
Onsdag 1 februari
Februari! Luften kändes högre i morse, lättare. Solen tar sats bakom skogarna söder om Mälaren varje morgon. Snart är det dags för språnget. Som Stefan Holm i OS.
Tvättade bilen. Det känns bra att tvätta bilen. Som att börja ett nytt liv. Samma känsla som när man slog in skolböckerna i nyinköpt plast efter uppropet och skrev av schemat. Livet var en oskriven anteckningsbok med blå pärmar.
I morgon är bilen lika smutsig igen.
Skriver bandyblogg den här veckan, som sagt. Det är mycket nu. Jag som knappt visste vad hemsida och blogg var för ett år sen. Nu laddar jag ner egna bilder, ftp-ar och donar. Eller heter det fpt-ar?
Var på Rocklunda och såg en härlig bandymatch i kväll, mellan Sverige och Ryssland. Ni kan läsa om det här http://blogg.vlt.se/bandy/ så behöver jag inte tjata om den igen.
Jag vill bara visa hur det ser ut bakom de så kallade kulisserna. En bild från pressrummet på Rocklunda. Ett liv med telefoner, kaffe, pennor, datorer, snack, deadlines och en annan fundering över vad allt i hela friden går ut på.
Är detta livet eller bara en illusion? I väntan på andra.
Eller som Jonas Claesson sa i pausen, när Sverige ledde med 4–1.
– It ain’t over till the fat lady sings.
Ryssland vann med 5-4.
Var kommer det uttrycket ifrån? Opera? Ja, troligen. Det finns de som säger att det syftar på den kraftfulla amerikanska operasångerskan Sophie Tucker. http://womenshistory.about.com/library/bio/blbio_tucker_sophie.htm
The Fat Lady sings. Sophie Tucker på ett vykort från Las Vegas.
Bloggarkiv
Startsidan
| |
|
|
