|
Juli 2003 passerade jag Berchtesgaden i de Bayerska alperna. På en bergsluttning ligger några stenar kvar som minne av Hitlers sommarhus. Utsikten är oförändrat vacker.
Kvinnan i Berchtesgadens turistinformation ser trött ut.
– Hitlers Berghof? Där finns ingenting att se längre. Absolut ingenting. Det är borta alltihop.
Hon har fått frågan många gånger förut.
- Men Kehlsteinhaus finns kvar, säger hon. Det är vackert där.
Kehlsteinhaus ligger högst upp på en klippa i södra Bayern, med storartad utsikt över gränslandet mellan de tyska och österrikiska Alperna.
Amerikanska turister kallar det för Örnnästet och det är dit buss efter buss med turister körs upp längs en svindlande väg.
Men det var inte där Adolf Hitler bodde när han var i Bayern.
Kehlsteinhaus var inte hans örnnäste. Huset var Martin Bormanns påhitt. Han byggde det som 50-årspresent till Führern 1939.
Hitler gillade aldrig Kehlsteinhaus.
Han var höjdrädd.
Han var hellre på sitt Berghof, den ombyggda alpvillan på Obersalzbergs nordsluttning, 1 000 meter nedanför Kehlsteintoppen.
Adolf Hitler kom till Obersalzberg första gången 1923, för att träffa den antisemitiske författaren Dietrich Eckart. Han blev förtjust i trakten och hyrde fem år senare ett hus där.
När Hitler blev rikskansler 1933 köpte han huset för pengar som han tjänat på boken Min kamp. Han döpte huset till Berghof.
– Jag vet att Berghof inte finns längre, men var låg det, frågar jag envist.
Kvinnan i turistinformationen tar fram en karta och ritar ett kryss på Oberzalsbergs nordsluttning.
– Där låg det, nära Hotel zum Türken, säger hon och försöker undvika att låta irriterad.
De styrande i Berchtesgaden har talat tyst om Berghof efter kriget. De har försökt förtränga.
Den nazistiska eran på berget varade bara tolv år, men det räckte för att sätta en brun stämpel på trakten.
Den offentliga tystnaden bottnade också i en rädsla för att Obersalzberg skulle bli en vallfärdsplats för nynazister. Hitler hade ju inte bott ensam där på bergssluttningen. Flera andra koryféer i det som kallades Tredje riket flyttade också dit.
Hovet krävde sina lakejer.
Hermann Göring byggde ett hus ovanför Berghof, trots att han redan hade sitt pompösa Carinhall öster om Berlin. Martin Bormann såg till att få ett hus ännu närmare Hitler och Albert Speer behövde inte övertalas alltför länge för att flytta till den sluttning som förvandlades till ett andra rikskansli.
Hitler trivdes bland bergen. Hans hovfotograf tog romantiska bilder när han klappade ljuslockiga barn på huvudet med solen gnistrande i glaciärerna på bergen bakom.
Han drog sig undan till Berghof flera veckor i sträck, ibland månader. Här var han på betryggande avstånd från den verklighet där miljoner människor mördades i förintelseläger, där arméer slaktades och städer lades i ruiner.
Det var på Berghof, framför det stora panoramafönstret som han själv ritat, som Hitler fattade några av de mest ödesdigra besluten för Tyskland, och för Europa.
Jag kör den branta och kurviga vägen upp till Obersalzberg från Berchtesgaden. Jag är inte ensam. Turistbussar och andra bilar segar sig också upp, liksom förvånansvärt många motorcyklister.
Det kostar 2,50 euro för att få stå på parkeringen.
De flesta går direkt vidare till den stora hållplats där bussar kör i skytteltrafik vidare upp till Kehlsteinhaus och Örnnästet.
Jag struntar i bussarna.
Jag vill se var Berghof låg och går till ett av de få hus som står kvar efter bombningarna i krigets slutskede: Hitlers före detta gästhus. Det har byggts om till museum över den nazistiska eran på berget.
Diskussionerna var långa inför bygget. Museet skulle inte bara bli en exposé över Hitlers alpromantik. En förutsättning var att det också skulle skildra de vidrigheter som Nazityskland stod för.
Museet har levt upp till kraven.
Nostalgin ska hållas på avstånd och kvinnan i museireceptionen svarar lika avvisande som kollegan på turistbyrån nere i stan.
– Berghof? Det finns ingenting kvar av huset.
– Jag vet det, men jag vill se platsen. Hur går jag?
Kvinnan granskar mig. Är jag nynazist? Våldsromantiker?
Hon bestämmer sig för att jag bara är en vanlig turist som vill se platser som spelat en roll i världshistorien.
– Gå till vänster när ni kommer ut, följ stigen ner i skogen, det tar fem minuter, säger hon avmätt.
– Finns det skyltar där nere?
– Nej, inga skyltar. Där finns ingenting.
Jag går längs stigen. Den är halvt överväxt. Passerar ett betongfundament som ser ut som grunden för en vaktstuga.
Träden står höga och tysta. Almar, lindar, bokar, tallar. En bäck sorlar.
Stigen planar ut, svänger fram mot en platå, övervuxen av mossa och buskar.
Här låg Berghof.
En stenmur från grunden under terrassen finns kvar. Liksom några murkna betongväggar med mörka hål och tysta källarfönster.
Här låg den terrass som visats i så många journalfilmer.
Här konverserade Hitler sina gäster mot en fond av magnifika berg, här klappade han sin schäfer och lekte med Goebbels barn.
Här log Eva Braun mot den surrande smalfilmskameran.
Från terrassen hade man utsikt mot Unterberg på andra sidan dalen, där den gamle kejsar Karl låg och sov, enligt den tyska sagan, i väntan på att en dag vakna upp och återupprätta Riket i dess forna glans.
– Det är ingen tillfällighet att jag har min boning mitt emot det berget, ska Hitler ha sagt, om man får tro Albert Speers memoarer.
I dag är utsikten är borta.
Träd och buskar har dragit en skamsen ridå för världshistoriens mest beryktade terrass.
Jag går några steg till och ser den gamla uppfartsvägen till Berghof. Vägen är spärrad med ett par stenbumlingar längst ned.
Det var där nere som folket samlades under de år på 1930-talet när Führerkulten blomstrade som mest. På bilder från den tiden ser man hur hundratals, tusentals beundrare troget väntar utanför grindarna för att få en skymt av den lille man med mustasch som blivit så populär.
Uppfarten, från grindarna, ledde fram till Berghofs entrétrappa. Jag står där trappan en gång var. Några armeringsjärn finns ännu kvar.
Jag minns de svartvita nyhetsbilderna.
Hit kom Mussolini och den abdikerade engelske kung som kallde sig hertigen av Windsor.
Hit kom Österrikes förbundskansler Kurt Schuschnigg i februari 1938 för att ta emot det diktat som skulle bli slutet för hans republik.
Hit kom den brittiska premiärministern Neville Chamberlain under Sudetkrisen september samma år för att överlämna Tjeckoslovakien i tyska händer i den fåfänga tron att freden skulle bevaras i Europa.
Hit kom Polens utrikesminister Jósef Beck i januari 1939 för att få veta att hans land inte längre hade någon framtid.
Här saluterade hederskompanier, här spelade mässingsorkestrar.
Här fanns en nationalromantisk fasad för en perverterad verklighet.
Här fattades beslut om krig och folkmord.
Jag står stilla och försöker känna de där vingslagen, men blir bara biten av en broms.
När kriget bröt ut 1939 hade Obersalzberg förvandlats från alpby till befäst nazihögkvarter. Berget hade spärrats av. Tunnlar och bunkrar förband husen, kaserner hade byggts för vaktbataljonerna.
Sex år senare bombades allt sönder och samman.
Efter bomberna kom plundrarna.
Allt försvann från Berghof och de andra husen. Tavlor, byster, gobelänger, äkta mattor, husgeråd, möbler, badkar, toalettstolar, vin och sprit.
Ingen vet hur mycket av det som ännu är undanstoppat i vindar och källare nere i Berchtesgaden.
Jag går fram till den väg som leder till det återuppbyggda värdshuset Hotel zum Türken. Ägaren Karl Schuster var en av de få som hade modet att streta emot när nazisterna tvångsinköpte marken på berget.
Värdshuset behövdes för Hitlers livvakt.
Schuster utsattes först för bojkott, sedan sattes han i koncentrationsläger.
Efter kriget fick han tillbaka sin anläggning.
Den drivs numera av dottern och historiens paradox gör att hon tjänar pengar på att sälja biljetter till de bunkrar som strålar ut från källaren under hennes värdshus.
Ovanför zum Türken låg SS-kasernerna. Där bökar schaktmaskiner för att fylla ut de gamla källarna.
Ännu litet högre upp byggs ett lyxhotell på kullen där Hermann Göring hade sitt hus. Göring, som var taxiflygare i Sverige på 1920-talet och som togs in som narkoman på Långbro sjukhus, hade byggt sig en swimmingpool på Obersalzberg. Av en händelse som ser ut som en tanke ska det nya hotellet få en pool på samma plats.
Den lär inte döpas till Göringbassängen.
ANDERS LIF
Fakta
Den 25 april 1945 bombades bergssluttningen på Obersalzberg ovanför den sydtyska staden Berchtesgaden av 318 brittiska Lancasterplan.
Målet var Hitlers Berghof som mellan 1933 och 1945 blivit hans andra regeringshögkvarter, vid sidan av Berlin.
De kvarvarande ruinerna av Berghof sprängdes bort 1953 för att platsen inte skulle bli en nynazistisk vallfärdsort.
USA:s armé tog över Obersalzberg efter kriget, byggde golfbana och inrättade en fritidsanläggning för soldaterna i Europa.
Amerikanerna lämnade över berget och anläggningarna till delstaten Bayern 1995.
Ett nytt lyxhotell med 140 rum på en kulle ovanför det som var Berghof ska vara klart 2004.
| 