Somrarna på femtiotalet var smultron, höhässjor, skvimpande mjölkkannor och osande fotogenlampor när det mörknade i augusti.
Vår familj hade köpt ett torp i Romfartuna norr om Västerås. Morfar och mormor hjälpte till med pengar. Torpet var ett ”sommarnöje”, som man sa på den tiden. Vi kallade huset för ”Stugan”.
Min bror och jag bodde där på sommarloven med mormor och morfar. Mamma och pappa jobbade inne i stan. Det var en tid när Asea fortfarande hette Asea och när Svenska Metallverkens fabriker ännu inte hade blivit kulturhus och bageri.
Västerås var en småstad med trähus och förfallna innergårdar som inte ansågs värda att bevara förrän femtio år efter att de rivits. Hästar lunkade runt med skramlande dasstunnor och i varmbadhuset skrubbade bastanta tanter badgästerna på ryggen.
Det var en tid när de sista ångloken ännu bolmade ut vit rök över stationens perronger och när Flygflottiljens orkester spelade i sommarkvällen i den vita paviljongen i Vasaparken.
Pappa och mamma åkte ut till Stugan så snart de fick tid. Pappa körde en liten Saab med bensindoftande tvåtaktsmotor.
Pappa baxade bort stenar från det som skulle bli en gräsmatta och byggde om det lilla torpet så gott han kunde. Morfar hade varit en duktig snickare men han var gammal nu och orkade bara komma med goda råd.
En gång tyckte pappa att det räckte med råd, hur kloka de än var. Måste hans svärfar döma ut allt han gjorde? Han kastade ifrån sig hammaren, spottade ut de spikar han hade i mungipan och gick ut och ställde sig under den stora björken. Han tittade ut över bondens stubbåker för att lugna ner sig.
Det var i augusti, på kvällen, med en sådan där skymning med pastellfärger som får en akvarell att se banal ut.
Det var då pappa såg Den Stora Fågeln.
Den flög med eleganta vinklade vingar lågt över marken. Pappa ropade, eller snarare viskade högt in mot Stugan:
”Kom ut så får ni se höken!”
Pappa lät nästan exalterad. Det var ovanligt. Vi lydde. Alla kom ut. Morfar också. Bråket var glömt. Vi stod vid vinbärsbuskarna och tittade på Höken som så majestätiskt kontrollerade åkern därute i skymningen. Ibland tycktes den glömma oss och seglade förbi ganska nära så att vi kunde se den rovgiriga näbben böjd mot marken, på jakt efter sorkar och andra smådjur.
Solen som höll på att gå ner glänste i hökens ögon några sekunder innan fågeln vinklade om vingarna och svängde bort mot skogsbrynet dit bönderna under århundradena dragit upp de stora stenar som plågade harvarna i lerjorden.
Pappa tittade efter fågeln. Vi andra också. Morfar, mamma och mormor, jag och lillebror. Stämningen gick att ta på. Stugan hade aldrig fått så magiskt fågelbesök tidigare.
Vi kunde ingenting om fåglar. I hörnskåpet, där allt viktigt förvarades fanns ingen fågelbok. Boken Fåglarna i färg av Sigfrid Durango var en blivande klassiker, och borde ha funnits där. Men det gjorde den inte.
Där fanns bara en liten bok om svampar, en flaska myggolja, en rulle med klibbande flugpapper som hängdes som en spiral i köket för att hålla mormors nybakade bröd fritt från påhälsning.
Där fanns kortlekarna, förstås, och tärningarna, och pennorna och almanackan som obevekligt räknade ner till slutet av sommarlovet när kvällarna var ännu mörkare och när mogna röda äpplen dunsade ner i det djupgröna gräset.
En morbror från Stockholm var den ende som använde svampboken. Han var redaktör för en tidskrift och hade i medelåldern till slut gift sig. Hustrun var vänlig och av en familj där man formellt la bort titlarna med oss barn när vi var gamla nog att förstå vilken ära det var.
Morbror redaktören var den intellektuelle i släkten. Han kunde plocka andra svampar än bara gula kantareller, som det annars fanns gott om bland mossorna och trollen i den mörka granskogen bakom Berget.
Jag vet inte vad han kunde om fåglar annat än att han fick en religiös upplevelse av sädesärlorna som återkom varje vår för att sätta bo under samma tegelpannor på Stugans tak.
När morfar inte orkade ge pappa goda råd längre, utan fick en stroke och dog, så var morbror redaktören övertygad om att morfars själ vandrade vidare i en av de vippande sädesärlorna.
Ärlan brukade möta honom när han och hans vänliga och fina hustru kom och hälsade på, åkande i en stor och mjukt gungande blå Jowett Javelin, en ganska påkostad engelsk familjebil som tillverkades decenniet efter krigsslutet. Den lilla svartvita fågeln vippade glatt och ledde den gungande bilen genom grusvägens djupa hjulspår fram till Stugan.
Självklart var det morfar som välkomnade dem i fågelns gestalt.
Än i dag undrar jag om det låg något uns av sanning i det.
Ännu denna dag undrar jag också hur pappa så självsäkert kunde ropa ”Hök” den där augustikvällen vid förra seklets mitt. Han hade säkert rätt, och ändå fel.
Fågeln borde ha varit en brun kärrhök, som jag minns den, även om det var sent på dagen. Jag har med åren lärt mig hur bruna kärrhökar ser ut och hur de flyger. Så långt hade han nog rätt.
Men var det en hök?
Var det inte mer korrekt att säga kärrhök?
Jag hade inte funderat över släkten och familjer bland hökfåglarna förrän långt in på vårt nuvarande sekel, när mitt allt ivrigare fotointresse lockade ut mig till naturen och till fåglarna. I Asköviken och på andra ställen runt Västerås finns kärrhökar, både bruna och blå.
Jag fotograferar dem mer än gärna. En sommar för några år sedan såg jag en brun och en blå kärrhök på var sin sida av spången ut till gömslet i Lövsta, längst inne i Asköviken. Det var då jag sa till Janne Virking, en av de fågelskådande veteranerna i viken:
”Jag tycker nog att den bruna är den vackraste av de här två hökarna.”
Janne är en vänlig man som gått runt med kikare i viken sedan femtiotalet. Längre än någon annan. Han antecknar noga alla arter han ser. Varje dag. Art, antal och tid. Jag undrar hur många små anteckningsblock han har hemma? Har han digitaliserat dem? Har han fört in fåglarna i Excel-filer?
Janne kommenterade mitt påstående om de två fåglarna, liksom i förbigående:
”Kärrhökarna är inte hökar, dom är kärrhökar, det är en särskild släkt. Circus på latin”.
Kärrhökar kan vara bruna och blåa. Även stäpphöken är en kärrhök, liksom ängshöken, den kanske vackraste av dem alla. Till hökarnas renodlade svenska skara räknar vi bara in sparvhökar och duvhökar.
Det visste vi förstås inte när vi stod där i den tilltagande skymningen i femtiotalets Romfartuna. Vi litade på pappa. Vi förstod att det var något speciellt med den stora fågeln som flög fram och tillbaka över åkern. Pappa var inte den som brukade hetsa upp sig över fåglar i onödan.
Jag kan inte påstå att mitt fågelintresse väcktes just där och då, vid stubbåkern och med den osande fotogenlampan bakom mig, inne i Stugan.
Men jag glömmer aldrig den magiska fågeln i skymningen.
Jag glömmer aldrig Höken.
Eller kärrhöken, om nu rätt ska vara rätt.