En berättelse om en rik handelsman, en kärlekskrank prins och en gästfri apotekare.
Titta på bilden av den eleganta trapphallen med pilastrar och dekorerade valv. En så ståtlig hall förknippar man knappast med ett hus i Västerås centrum. Men så här såg det ut när man klev in genom dörren på Köpmangatan 6, nästan längst ner mot Stora gatan, innan huset revs 1962. För sextio år sedan.
Stenhuset i två våningar hade byggts vid mitten av 1700-talet och hade förändrats under åren, men den magnifika entrén med den svängda trappan upp till stora salen på övervåningen fanns kvar, även sedan det forna högreståndshuset hade blivit modebutik de sista trettio åren.
Meeths hette butiken och var en filial till det stora modevaruhuset med samma namn. Butiken låg mellan Forsgrens skor vid Hantverkargatan och de två butikerna Olssons Tobak och Hallbergs guld längre ner mot Stora gatan, snett emot det som ännu var Wennbergs bokhandel. Sedan dagens affärs- och kontorskomplex uppfördes på tomten har Köpmangatan 6 varit adressen för barnbiblioteket, Naturkompaniet och minst ett hamburgeri.
Hur kommer den rike handelsmannen, den kärlekskranke prinsen och den gästfrie apotekaren in i denna bortglömda lokalhistoria?
Vi börjar med handelsmannen, den rike industrialisten och riksdagsmannen Abraham Hülphers, som efter sin död fick epitetet ”den äldre” för att skiljas från sin son, Abraham Hülphers ”den yngre”.
Pappa Hülphers handlade med järn från Bergslagen, han hade ägarintressen i flera bruk, han importerade viner, tobak, porslin, vackra tyger och kryddor till Sverige och Västerås. Han hade intressen i Ostindiska kompaniet och han ägde flera fartyg för trafiken över Mälaren.
Han hade köpt flera gårdar i och runt Västerås, bland dem den klassiska köpmansgård som kom att kallas Bomanska gården efter en senare ägare, och som inte revs förrän Punkt uppfördes i en tid av mer eller mindre lyckad stadsförnyelse.
Som så många andra storborgare var Abraham Hülphers också politiker. Han var rådman i Västerås och satt i det styrande råd som leddes av borgmästaren. Han var också riksdagsman och stödde mösspartiet under frihetstiden.
Efter att ha sålt den Bomanska gården byggde Hülphers upp en ny köpmansgård i det kvarter som idag försetts med det prosaiska namnet Leif, i vinkeln Stora gatan och Köpmangatan. Det långa huset med tretton fönster mot Stora gatan hade uppförts efter stadsbranden 1714 och hade länge bara en våning. En port från Stora gatan ledde in till en gård med köksbyggnad, bagarstuga, stall, uthus, svinhus och trädgårdsland.
Det var i detta kvarter som rådmannen och storborgaren Abraham Hülphers bestämde sig för att bygga ett ståndsmässigt bostadshus av sten i två våningar mot Köpmangatan som en fortsättning på det låga vinkelhuset.
Paradbygget sattes igång på 1750-talet.
Abraham Hülphers den äldre var visserligen rik, men pengarna räckte inte längre till allt. Ödet ville att husbygget på Köpmangatan skulle bli hans sista stora projekt.
Grundläggningen och grävningen av de majestätiska källarvalven med sina breda granittrappor blev problematisk. Svartån låg alltför nära och marken var tidvis vattensjuk. Hülphers tvingades banta sina gradiosa planer, huset blev både kortare och lägre.
Även i bantat skick var det ett imponerande bygge. Förre landsantikvarien Sven Drakenberg tittade in när frågan om rivning blev aktuell i slutet av 1950-talet. Han häpnade över vestibulen, valven med sina målade friser, marmorpelare, kolonner, pilastrar och nischer, utformade för att rymma statyer och byster som aldrig kom på plats.
Den stora trappan, upplyst av fönstren mot innergården, svängde upp till övervåningens stora sal. Det måste ha varit som att kliva in i en annan värld, in i en bild av ett svunnet högborgerligt Västerås.
I denna arosiensiska version av Downton Abbey bodde en kärlekskrank svensk hertig och prins långa tider, ibland halvårsvis, under 1700-talets sista decennier.
Han hette Fredrik Adolf, han var yngste bror till Gustaf III, han var hertig av Östergötland och han utsågs i unga år till chef för Västmanlands regemente. Han var bara arton år när han 1768 inspekterade sitt regemente första gången.
Prinsen behövde någonstans att bo under sina återkommande resor i Mellansverige. När Abraham Hülphers dog 1770 hyrde arvingarna ut stenhuset vid Köpmangatan. En prins, tillika hertig och regementschef, borde vara en bra hyresgäst. Även om Fredrik Adolf var känd för sina kvinnoaffärer och slarv med pengar.
Prinsen betalade sällan för sig, något som inte minst bekymrade apotekaren Carl Fredrik Böttiger som köpte hela den Hülpherska gården, inklusive stenhuset, 1791.
Böttiger flyttade sitt apotek Hjorten från Bondtorget till det lägre vinkelhuset i det Hülpherska kvarteret, med ingång nere på hörnet vid Stora gatan. Han fortsatte att hyra ut ”prinsboningen” i stenhuset, trots att prinsen ständigt släpade med betalningarna. Hyran sågs som en ”underdånig fordran”. Några pengar kom aldrig.
Prins Fredrik Adolf hade tjänstefolk med sig, oftast även sin älskarinna, den vackra Sophie Hagman som hade dansat i Kungliga baletten och som var tjugo år när prinsen såg henne på scenen 1778. Förhållandet mellan Fredrik Adolf och Sophie Hagman varade femton år och var en offentlig hemlighet.
Vi får aldrig veta vad västeråsarna tyckte när de såg prinsen promenera med sin mätress längs Köpmangatan upp mot salustånden på Stora torget, eller när de strosade på de krattade grusgångarna i Kungsträdgården, som ännu inte fått namnet Vasaparken.
Vi lär heller aldrig få veta vilka ur stadens societet som bjöds in till prinsen för att gå uppför den svängda trappan och dinera i stora salongen med sina gyllenläderstapeter och gipskaminer, med sina brumålade karmstolar med röd plysch och vita snören och med sina glasskåp med silverpjäser.
Och vilka var herrarna som gjorde prinsen och apotekaren sällskap vid spelbordet när middagen avrundades med quadrille, l’hombre eller något annat av dåtidens populära kortspel?
Vi kan bara föreställa oss hur röken från cigarrerna steg mot taket framför fönstren med blå lärftsgardiner och utsikt över hustaken vid Svartån och Johan Wilhelms torg med sitt pumphus och bort mot det blekt gulgrå slottet på sin kulle.
Apotekaren Böttiger var känd för sin gästfrihet, en egenskap som med tiden bidrog till hans ekonomiska trångmål. Trots hustrun försynta protester bjöd han regelbundet in stadens förnäma borgare på en kyrksup efter söndagens högmässa.
Hans apotek hade ett brett sortiment. Han tillverkade choklad och han destillerade drycker och trillade piller i de många smårummen i huslängan mot Stora gatan. Böttiger uppfann en spritsort med smak av granris som såldes på små vita flaskor. De sägs ha spritt en frisk doft av granskog när korken drogs ur och drycken ansågs vara ett förträffligt botemedel mot huvudvärk.
Böttigers äldste son Carl Wilhelm, författaren och litteraturhistorikern som gifte sig med Esaias Tegnérs dotter, har berättat om hur det gick till i den forna Hülpherska gården och om den märkliga tid när en prins bodde i huset.
När denne prins, hertig Fredrik Adolf, gjorde slut med mamsell Hagman dröjde det inte länge förrän han kastade lystna blickar på apotekare Böttigers unga hustru, Carl Wilhelms mor. Hon var bara arton år när prinsen uppvaktade henne och kallade henne för sin ”vackra värdinna”.
Sonen Carl Wilhelm Böttiger återberättar händelserna i sin klassiska ungdomsskildring Från skolan och studentlivet. Om prinsen lyckades med sin uppenbara ambition framgår inte.
Unga fru Böttiger hette Sophia Wilhelmina och var, inom parentes, sondotter till Abraham Hülphers den äldre. Hon födde så småningom tretton barn i det tjugotre år långa äktenskapet med apotekaren.
Prins Fredrik Adolf tröstade sig med en ny balettdansös, Euphrosyne Löf. Denna älskarinna lämnade han kvar i Sverige när han reste utomlands i ett försök att kurera sin sviktande hälsa. Under resan friade han utan framgång till ett par adelsdamer.
Fredrik Adolf dog i Montpellier 1803, femtiotre år gammal.
Apotekaren Böttiger kom att tyngas av sina skulder och dog på nyåret 1819, samtidigt som hans trettonde och sista barn döptes. Änkan hade sedan inget annat val än att sälja apoteksrörelsen, alla inventarier och hela gården. Även det sägenomsusade stenhuset såldes.
En septemberdag 1820 vandrade änkan med alla sina barn på bron över Svartån till det lilla trähus med torvtak som hon köpt för pengarna från försäljningen av apoteksgården. Huset stod kvar tills VLT skulle bygga ett tryckeri vid Slottsgatan 1946.
Flera andra apotekare ägde sedan den stora gården i det Hülpherska kvarteret. Stenhuset på Köpmangatan 6, med sin trappa, hyrdes i flera år av Mälarbanken som hade huvudkontor och kassavalv där innan banken byggde eget på andra sidan Stora gatan på 1860-talet.
Carl Wilhelm Böttiger skriver i sina minnen:
”Min stackars far hade väl aldrig, och minst under de sista brydsamma åren av sin levnad, kunnat drömma om att så mycket penningar en gång skulle komma att finnas i huset.”
Lasarettsläkaren Johan Fredrik Claréus bodde i apotekargården i sjutton år från 1860 och framåt. Det var förmodligen han som byggde till en våning på det låga vinkelhuset längs Stora gatan och Köpmangatan.
Innan vi slutar måste vi återvända till familjen Hülphers. Även Abraham Hülphers den äldre hade tretton barn. Syskonen sålde fastigheterna, inventarier och lösöre delades och skingrades på olika hem.
Sonen Abraham Hülphers drev handelsrörelsen vidare med sina bröder några år. Mesta tiden tycks han dock ha ägnat åt resor runt i Sverige och i grannländerna. Han beskrev vad han såg i en serie banbrytande topografiska böcker. Han var också en framstående släktforskare och musikhistoriker.
Abraham Hülphers den yngre köpte ett eget stenhus i Västerås: det Gotherska huset längst upp på Köpmangatan, vid Stora torget. Där bodde han med sin hustru Anna Christina Grave de korta perioder han var ”hemma” och inte framlevde sina dagar som brukspatron på Fredriksbergs gård i Dalarna.
Det Gotherska husets äldsta delar var från 1600-talet, men det var påbyggt i omgångar. Äldre västeråsare minns byggnaden i torghörnet som affären med Carolina Anderssons hattar. Huset revs för att ge plats åt Sigma 1962. Beslutet föregicks av en hård debatt, där kulturbevarare som landsantikvarien Sven Drakenberg och stadsarkivarien Sven Olsson till slut måste ge upp för de kommersiella intressena.
Det blev aldrig någon liknande debatt när det urspungliga Hülpherska stenhuset längre ner på Köpmangatan skulle rivas. Det var inte lika gammalt men det hade en intressantare historia med sin vackra vestibul och sin svängda trappa.
Och med sina minnen av en kärlekskrank prins.
Låt oss som avslutning avskriva alla rykten om att någon av källarna i husen längs Köpmangatan skulle ha varit från Gustav Vasas tid och att det var där han slog sönder vinfaten och öltunnorna när hans krigsfolk firade segern över danskarna i slaget om Västerås 1521.
Det finns inga fynd som tyder på det.
Däremot finns det uppgifter om att det bedrevs krog i de djupa källarvalven i det Hülpherska huset på Köpmangatan 6 vid mitten av 1800-talet. Krogen kallades Vasakällaren och drevs av den kände krögaren Jakob Tranell.
Men det är, som man säger, en annan historia.
Anders Lif
Fotnot: Beskrivningen av möbler och inredning i det Hülpherska huset på Köpmangatan 6 baseras på konstvetaren Marita Lindgren-Fridells genomgång av bouppteckningarna som publicerades 1940 i tidskriften RIG, utgiven av Föreningens för svensk kulturhistoria.
/