På 1990-talet, när mamma och pappa ännu levde, intervjuade jag dem om deras liv. Här är ett utdrag som jag gärna delar med mig av.
Vi sitter i Erik och Eivors kök på Karlfeldtsplatsen i Västerås. Det är den 5 februari 1994. Eivor är svårt cancersjuk och har bara ett halvår kvar att leva.
Jag har med mig en tidning från 19 augusti 1942, dagen när Erik vann SM-guld i höjdhopp på Stockholms stadion. Vi börjar med prata om vädret.
“Det var bra väder”, säger Erik.
“Försöken var på lördag förmiddag. Gränsen var satt till 1.85. Jag åkte upp på fredagen, hade bokat privatrum med hjälp av VSK. Hotell hade jag inte råd med. Tåget var försenat. När jag kom till huset var porten låst. Jag träffade en norrman som också skulle in. Ingen av oss hade något telefonnummer. Vi vankade runt på staden. Till slut såg vi en skylt med lediga rum i närheten av Stureplan, där fick vi ett rum. Vi var nio som kom till finalen, jag gick över kvalhöjden direkt. Jag började väl på 1.80, jag brukade göra det.”
Eivor åkte till Stockholm med de andra tjejerna och ledarna för att titta på finalen. Det var Ville Berg, Gullan Lidman och Åke, stavhopparen, och någon till. Eivor och Erik hade förlovat sig den 20 maj.
Eivor satt på långsidan mot Liljansskogen, långt från höjdhoppet.
“Jag var nervös som bara attan, folk tittade på mig när jag ropade ‘du klarar det!, du klarar det!, ja, det gör du, jaaaaa!!!!’. När dom andra hoppade ropade jag ‘du riiiver, du riiver, jaaaaa braaaa’. Så sade dom i högtalarna att ‘för att Lifh ska förlora så måste den och den göra si och så, finns det liv finns det hopp.’ “
Lidman, sportjournalisten, var speaker. Erik gick in på 1.85 i finalen, som han tog direkt.
“Sedan tog jag 1.88, Ödmark hade åkt ut i försöken, Lindecrantz, tvåan, hade 1.88, jag tog 1.92 i första och var oerhört nära att ta 1.95. Jag förstår inte att jag inte tog det, jag rev med armen på nedgående. Jag var ensam kvar.”
Eivor var “så lycklig, så lycklig, alldeles väck, jag hade hurrat och ropat.”
“Jag minns inte själva hoppet på 1.92, jag var nog överraskad själv. Jag hade 1.92 som personbästa. Men jag var i form, hade tränat rätt hårt och vunnit en tävling i Karlsborg på 1.91.”
Eivor var gråtfärdig när Erik stod på pallen.
“Jag hade ju inga omkring mig att prata med. Jag hade så ont i huvet att jag måste gå till ett apotek och köpa huvudvärkstabletter efteråt.”
Erik visste inte var Eivor satt, kunde inte vinka. Bo Ekelund, ordförande i friidrottsförbundet, delade ut medaljen.
De stannade kvar i Stockholm på kvällen. Hyrde ett hotellrum. Åkte ut på Djurgården för att äta och fira. De var fem-sex personer. Erik berättar om hur de blev utkastade från den första krogen:
“Ledaren Ville Berg hade tjocka glasögon och såg dåligt. Han stupade på trappan. Han var närsynt, men inte full. Då tog jag på mig hans glasögon, då stupade jag. Vi kom aldrig in.”
“Litet hade vi väl tagit på hotellet innan vi kom dit”, säger Eivor.
Erik blev inte uppvaktad när han kom tillbaka till F1. Inte av VSK heller. Men det blev en klubbfest senare, en medaljfest på Stadshotellet, där fick han tavlan med ingraveringen av segerhoppet. Då låg Erik uppe i Norrland, Eivor dansade med bandyspelaren Pontus Widén.
“Där dansar svenska mästarna, sa folk. Jag hade en rosa klänning som Silvia har apat efter mig. Jag var så fin och jag hade så roligt.”
Erik tränade nästan varje dag, joggade i skogen, cyklade upp mot Krumeluren där det fanns skog att springa i. Litet sprang han också i Sundemans backe. Han hoppade ett par gånger i veckan på Arosvallen.
Fotnot: Pappa är såvitt jag vet den ende västeråsare som vunnit SM i höjdhopp. Han är definitivt den ende som vunnit i VSK:s grönvita färger.