Okategoriserade – Sida 3

Gammal gubbe på äventyr

Vi behöver utmaningar. Även när man är plus sjuttio och har skraltiga ben och usel balans. Om man inte försöker blir man sittande i läsfåtöljen med en hopplös sudoku.

Därför bestämde jag mig förra veckan för att boka in mig i Daniel Greens örngömsle, en koja djupt inne i det som faktiskt kan kallas vildmark, vid randen av en mosse dit inga vägar bär.

Daniel driver Bird Safari Sweden och för honom är mossen och skogen en del av Black River Valley. Ok, kör för det, även om Svartån rinner en bit österut. Det låter fint det där med Black River Valley, och det ÄR fint. Jag ska inte peka ut platsen för kojan, den bör få stå där som en naturlig del av den trolska omgivningen.

Meningen var att jag skulle klara mig själv. Hustrun var tveksam till projektet men backade upp mig när hon såg hur gärna jag ville. “Ta med batteriladdaren till mobilen”, sa hon. Jag sa inget om att det är litet si och så med täckningen där uppe i Black River Valley. Mobilen bör dessutom helst vara ljudlös för att inte skrämma fåglarna.

Daniel Green vid sitt örngömsle några dagar innan frosten och den gamla gubben kom.

Instruktionerna var många. Kom till kojan i mörker, lämna den i mörker. Bered dig på en lång dag. När du väl stängt dörren om dig får du inte öppna den förrän du går därifrån. I mörker. En skrubb med torrtoa får vara räddaren i nöden.

Jag var oerhört nervös. Skulle jag klara det? Jag skulle gå med mina hopplösa ben, ensam i mörker, med pannlampa, längs en blöt sank stig, med bara delvis frusna blöthål, jag höll på att skriva slukhål, och med otaliga möjligheter att ramla omkull, nära en kilometer från skogsbilvägen till kanten av myren.

Små reflextejper på träd och buskar skulle leda mig och pannlampan rätt. Jag skulle också lasta en pulka med styckade delar av ett trafikdödat rådjur och dra lasset efter mig.

Natten före, efter en ödesmättad lördagsmiddag, kunde jag bara sova några timmar. Mest låg jag och tänkte hur jag skulle kunna dra en pulka och samtidigt ta stöd av de två stavar som jag måste ha för att balansera fram i ödemarken.

Vad hade jag gett mig in på?

Jag gick upp klockan fem, tog ryggsäcken med kamera, termos och smörgåsar, tog med dunjacka och drog på stövlar som jag sen skulle få ett helsicke att få av. Jag körde upp förbi Skultuna och Svanå i mörkret. Inga andra bilar var ute. Varför skulle dom vara det?

Jag hittade skogsvägen, letade mig fram på avtagsvägarna, jag hade rekognoscerat med karta i veckan före. Kom fram till stigen strax före sju. En svag, svag gryning lyste upp himlen i öster. Kalla tallar såg närmast hotfulla ut.

Jag höll på att ramla direkt när jag klev ner i gropen för att lyfta upp plastsäcken med rådjuret. Klarade mig, lastade pulkan, snodde dragsnörena om mig på en konstfullt men säkert alldeles tokigt sätt, och drog iväg utför den första steniga sluttningen ner mot en spång över ett mörkt vatten. Så här måste ingenjör André och hans två kompisar ha känt det när de satte av längs isarna, tänkte jag för att hålla balansen.

Till att börja med höll de sig på avstånd.

Jag drog, jag svor varje gång pulkan fastnade på en rot eller en knotig fjällbjörk. Finns det fjällbjörkar härnere? Efter en kvart, det kändes som en halvtimme, såg jag kojan skymta i mörkret. Jag drog ut pulkan tio, tjugo, kanske trettio meter framför huset och slängde ut de styckade delarna av rådjuret.

Sen fällde jag ner kameraluckan på väggen, gömde undan pulkan och öppnade kombinationslåset på baksidan. Av med stövlarna (plats för svordom), på med Daniel Greens varma filttofflor och inspektion av gasolkaminen. Jag hade fått instruktioner och till min förvåning susade kaminen igång nästan direkt.

Här skulle jag vara i åtta timmar, åtminstone. Jag tittade mig omkring, pannlampan fick lysa så länge mörkläggningsgardinerna var fördragna. Till och med kameragluggen var täckt av mörkt tyg. En fönsterbänk, en bekväm stol med armstöd, filtar. Det var i stort sett allt. Jag tog fram kameran, sköt ut objektivet genom ett hål i den svarta duken och drog till runt objektivskyddet med ett snöre. Inget ljus fick komma ut, ingenting fick avslöja att en människa satt här inne och väntade på att överlista traktens örnar.

När allt var riggat och klart släckte jag lampan och häktade av gardinen som täckte det smala avlånga fönstret ut mot mossen med sina enstaka tallar och sin totala ödslighet så här i den bleka gryningen. En korp ropade som korpar ska ropa i vildmarken.

Jag drack kaffe och testade kamerateknik. Eftersom kameran låg lågt på bänken kunde jag inte använda sökaren utan fick koppla in displayen, som jag kunde fälla upp mot mig. Det var ett ovant sätt att hantera kameran.

Tre örnar satt i trädtopparna på sidan av myren, långt borta. De höll sig avvaktande. Jag tittade på korpar, drack mera kaffe, smuttade på den pyttelilla flaskan med Bäska droppar som jag tagit med för att hålla värmen. Tänk om jag inte skulle få någon bild på en örn? Pulkan måste ju tillbaka till bilen hursomhelst.

Jag försökte intala mig att det var karaktärsdanande och meditativt att sitta här i ensamheten i Black River Valley utan Facebook. Framåt halv elva kom den första örnen. Det var en havsörn som spanat in kojan en stund. Den seglade in och landande bland korparna och några kråkor. Så ohyggligt stor den var! Jag hade aldrig sett en örn så nära förut. Jag darrade av upphetsning, men Daniel hade sagt att jag inte skulle dunka iväg några kameraknäpp direkt, utan vänta en stund. Jag väntade en stund. Det kom en örn till. Lika oerhört stor och imponerande. Jag måste bara smyga iväg ett knäpp. Klick, sa det. Eller skulle ha sagt. Kameran fokuserade inte. Stört omöjligt att knäppa. Fokusringen bara for in och ut. Det tog en stund innan jag fattade att en flik av den svarta duken hängde framför ena kanten av objektivet och lurade automatiken. Jag stack försiktigt ut ett finger för att rätta till det. Plötsligt var örnarna borta.

Bara korpar ock kråkor kvar. Jag svor. Tyst förstås, men tämligen salvelsefullt.

Det gick en timme till, kanske två, jag minns inte riktigt. Jag hade nästan börjat ge upp när en storstilat vacker kungsörn seglade in framför fönstret, följd av ett par havsörnar. Och där var en till, och en till och två till. Alla satte sig på grenar och tuvor. De tycktes mingla före maten, väntade på att någon skulle göra den första framstöten mot det rådjur som jag slitit så med.

Kungsörnen var först. Sen kom de andra. Men inte alla på en gång. De flög fram och tillbaka med majestätiska vingslag. De vilade, gjorde utfall mot varandra. Ännu en kungsörn kom. Och ännu fler havsörnar. Flera satte sig på grenar nära kojan, med fint fotoljus, som om de hade väntat in de bästa förutsättningarna för mig och mitt 300 mm-objektiv.

Jag fotograferade, och fotograferade. Det var hela tiden en strid ström av intryck. Kamerans batteri tog slut ganska snart. Jag hade reserv med förstås, men det dröjde bara en halvtimme eller så innan kylan och de många exponeringarna knäckte det batteriet också.

Omkring klockan två var kameran död.

På sätt och vis var det skönt. Jag hade tagit över 600 bilder, flera ganska hyfsade. Jag behövde pusta ut. Nu följde halvannan timme med ett skådespel jag aldrig mer lär få uppleva. Upp emot femton havsörnar, kanske var de tjugo ibland, jag höll inte räkningen, och åtminstone två kungsörnar, förmodligen fler, hade stort söndagsmöte utanför fönstret. Eagle Bonanza. De flög in, de flög ut, de cirklade, de landade, de dansade, de gruffade, de åt emellanåt, men långt ifrån hela tiden. Gigantiska fåglar flög rakt mot mig där jag satt bakom fönstret, de satte sig med tunga dunsar på taket ovanför mig. Det var som i en film av Hitchcock.

Jag började känna igen individerna. De olika teckningarna i fjäderdräkten. Jag gav dem namn. Där kom Pelle, och där kom Lisa och där kom Paavo från Finland, vackrast av dem alla. Jag hade hört att det skulle finnas en gästande finsk kungsörn här.

Utsikten med mobilen när kameran lagt av.

Till slut hoppades jag att skådespelet skulle ta slut. Det bara fortsatte, trots att solen gick ner klockan tre. Jag messade Daniel: “Hur länge måste jag sitta här?” “Helst till fyra, då är det mörkt och du kan smyga ut.”

Fem i fyra hade örnarna dragit hem, var de nu bodde. Jag stängde kaminen, drog för gardinerna, tände pannlampan och drog den tomma pulkan tillbaka över de djävulska slukhålen, genom de ogenomträngliga snåren och uppför den enormt branta backen med de hala stenarna upp mot vägen. Så var det förstås inte, men så kändes det.

En blek månskära hängde över bilen. Jag hörde att mobilen surrade ljudlöst i fickan. Det var hustrun som ringt och ringt och var beredd att kalla in hjälptrupper. “Jag mår bra”, sa jag. “Alldeles utmärkt”.

På natten sov jag ovaggad, det är bra för gamla gubbar att få röra på sig ibland.

Fotnot: För er som vill veta mer om örngömslet, andra gömslen och om Bird Safari Sweden finns information här: http://birdsafarisweden.se

Anja växte upp hos familjen Edström i Villa Asea

Torsdagen den 25 juli 2019 publicerade VLT mitt minnesord över Anja Wennerholm. Tyvärr måste den ursprungliga texten kortas och göras mindre personlig. En inledande historia, som säger mycket om Anjas person, kom aldrig med. Här är hela texten.

Tisdagen den 9 juli avled Anja Wennerholm efter en tids sjukdom i Västerås. Hon var 87 år och barnbarn till den legendariske Aseachefen Sigfrid Edström och hans hustru Ruth Randall-Edström. Hon var den sista att ha minnen från att ha bott i Villa Asea med direktörsfamiljen Edström.

Jag minns den kväll för sju år sedan när jag och en god vän åt middag på en restaurang i Stockholm. Vi hade börjat prata om Sigfrid Edström och om att någon borde skriva hans biografi. Jag hade inte pratat om Edström på år och dag.

Då, just då, ringde det i min mobil. En kvinna presenterade sig som Anja Wennerholm och undrade om jag kunde hjälpa henne att besöka Villa Asea. Hon hade sett att jag skrivit historiska artiklar om Asea.

”Det blir svårt”, sa jag. ”ABB brukar inte ta emot studiebesök där.”

”Ja, men jag tror jag har en nyckel”, sa kvinnan i telefonen.

”En nyckel?”

”Jag är barnbarn till Sigfrid Edström. Han var min morfar och jag bodde hos honom och mormor Ruth i Villa Asea på trettiotalet.”

Anja Wennerholm växte upp med sin morfar Sigfrid Edström och mormor Ruth Randall Edström i Villa Asea på 1930-talet. Foto: Anders Lif.

Flera år senare frågade jag Anja vad det var som fick henne att ringa mig just den dagen när jag för första gången på mycket länge pratade med någon om Sigfrid Edström. Anja svarade att det är sådana sammanträffanden som styr våra liv. Det var inget konstigt. Inte i hennes värld i alla fall.

Anja Wennerholm fick förstås besöka Villa Asea. Jag följde med och häpnade över hennes minne och över hur hon kunde berätta om huset och om morfar och mormor. Hon visste hur de gamla innerväggarna stod, var barnen bodde, hon kom ihåg hur morfar dunkade käppen i taket om det var för mycket busliv en trappa upp. Jag hade inget annat val än att skriva biografin, som kom att heta Direktörernas direktör och som alltså handlade om Anjas morfar Sigfrid Edström, Aseachef, SAF-bas och OS-pamp.

Utan Anja hade skrivandet blivit mycket svårare.

Anja Wennerholm föddes i Villa Asea i november 1931. Hennes mor Miriam var äldst av paret Edströms fyra barn. Fadern var konstnären Axel Hennix. Miriam och Axel skiljde sig efter några år. Miriam gifte om sig med Aseaingenjören Gösta de Maré.

Anja Wennerholm med sin mor Miriam de Maré och morfar Sigfrid Edström 1950. Foto: Privat.

När modern åkte utomlands på långa konst- och studieresor under trettiotalet fick Anja bo hemma hos morfar och mormor i den mest omtalade villan i Västerås. Minnena finns dokumenterade i fotoalbum som Anja överlämnat till Länsmuseet.

Anja Wennerholm var gift med Mats Bergström och med Georg Wennerholm. Hon flyttade ett trettiotal gånger och bodde på olika håll i Belgien och Frankrike innan hon återvände till Västerås 2006. Hon såg hela storfamiljen som sin familj och räknade alla sex barnen som sina egna: Ulrika, Magnus, Torkel, Susanne, Ragnar och Anna Kim.

Anders Lif

Ny utställning med fågelbilder

inbjudan fotoutställning 1902

ABB säljer Power Grids, ingen tid för nostalgi

Jag träffade ABB:s Sverigechef Johan Söderström för ett par dar sen. Vi visste båda vad som skulle hända idag. Nyheten skulle till slut bli offentlig: ABB säljer Power Grids, med 2 800 anställda i Ludvika och 900 i Västerås, till japanska Hitachi.

Det är en av de största företagsaffärerna någonsin i Sverige. ABB får omkring 100 miljarder kronor när affären slutförs om halvtannat år. Det mesta går förstås till aktieägarna, bland dem riskkapitalisten Christer Gardell som tryckt på för en försäljning via sin fond Cevian. Wallenbergs Investor får också en försvarlig bit av miljardkakan.

Johan Söderström var en gång chef för ABB:s verksamhet i Ludvika, med tillverkning av transformatorer och utrustning för högspänningsöverföring. “Känns det inte litet sentimentalt”, frågade jag. “Jag tyckte det en gång”, svarade han. Men han tycker inte så längre. Tiderna förändras, tekniken förändras, allt går så snabbt, svarade han, ungefär.

138_3811

I ett pressmeddelande från ABB:s koncernledning i Zürich heter det att “ABB genomför genomgripande åtgärder i syfte att fokusera, förenkla och leda digitala industrier för ett ökat värdeskapande till kunder och aktieägare.”

Koncernchefen Ulrich Spiesshofer, som en gång kämpade mot en avstyckning, verkade helt övertygad om värdet av affären i en direktsänd presskonferens i dag. En vd har ju bara två val: antingen stå upp för styrelsens beslut eller avgå.

Nu handlar inte bara om att sälja till Hitachi, påpekade han, nu handlar det också om att förändra affärsmodell och struktur inom det som blir kvar av ABB “utifrån kundernas behov”.

Kvar i Västerås blir de fyra områdena robotar, automation, motorer och elektrifiering. Det nya är att affärsområdena tar över alla kundkontakter och ska sköta sig själva. Modellen med en landsbaserad övergripande ledning, som ABB Sverige, kan komma att skalas ner. Till vad återstår att se.

Det är inte första gången Asea/ABB ändrar sina “matriser” för den interna organisationen. Låt oss hoppas att Västerås inte tappar sin betydelse för, och inflytande över koncernens verksamhet i Sverige.

Power Grids ska drivas vidare utan några omedelbara förändringar av personalstyrkan, heter det, och facket i Ludvika är försiktigt optimistiskt.

Jag kommer förstås att tänka på vad som hände för litet mer än hundra år sedan, när Asea i Västerås tog över konkurrenten Nya Förenade Elektriska AB i Ludvika 1916. Krigskonjunkturen var lysande och Aseachefen Sigfrid Edström letade expansionsmöjligheter. Han köpte Surahammars Bruk med sin elektroplåt, han köpte Liljeholmens Kabel, han köpte turbintillverkaren Stal i Finspång och han inledde hemliga förhandlingar med Grängesbergsbolaget som ägde Förenade Elektriska i Ludvika.

Nya Förenade Elektriska i Ludvika. Bildkälla. Bygdeband.

Marcus Wallenberg sr avrådde, på samma sätt som Wallenbergs Investor länge stretade emot en försäljning av Power Grids till Hitachi. Men Edström stod på sig och förhandlade klart med Gränges efter en “sömnlös natt”. Uppgörelsen kom som en överraskning i Ludvika och när chefen Herman Duse kom till kontoret sa han, med känsla för ordens dubbla betydelse: “Nu är vi sålda!”

Edström strukturerade om. Asea i Västerås tog hand om motorer och större maskiner medan all utrustning för kraftöverföring koncentrerades till Ludvika.

Herman Duse omplacerades och blev chef för Liljeholmens Kabel. Som tack för det som varit lät han blanda ihop en kagge punsch som han körde med lastbil upp till Sigfrid Edströms nytimrade sportstuga Trollbo i Grangärdes Hästberg norr om Ludvika.

Undrar om japaner gillar punsch?

Aseas köp av Ludvika måste ses som en framgång. Verksamheterna passade ihop som hand i handske, och har fortsatt att passa ihop även om ABB sålde av sin kraftgenerering för tjugo år sedan.

Investor fick ge med sig även inför affären med Hitachi och skriver nu i ett pressmeddelande: “Vi är övertygade om att förenkling och decentralisering, med en hög grad av delegerat ansvar, är nödvändigt för att ytterligare förbättra ABB:s utveckling.”

Att Investor får några miljarder i affären gör förstås beslutet mindre svårtuggat, men investmentbolaget försäkrar att man ska fortsätta sitt långsiktiga ägande i ABB.

Som gammal nostalgiker kan jag nu konstatera att det mesta av gamla Asea försvunnit sedan fusionen med Brown Boveri för trettio år sedan. Generatorerna är sålda till Alstom, tågen till Bombardier och kärnkraften till Westinghouse.

En tröst är att jobben är kvar i Västerås.

Och det är väl trots allt det som är viktigast.

Four more years

För fyra år sedan samlade Anders Teljebäck (S) sin nya styrkvartett till presskonferens i restaurang Bianchi i VLT-huset. I dag var det dags för ny samling, med samma partier, nästan.

Kristdemokraterna, som bjöds in förra gången, har sparkats ut i oppositionens kyla. Partiet köptes av Teljebäck för att klara majoriteten den gången. Kristdemokraterna gjorde inget större väsen av sig utan röstade snällt som de skulle.

Jag tror att Liberalerna var på väg in redan för fyra år sedan, men personkemin stämde inte mellan Teljebäck och den då ledande liberalen på det kommunala planet. Roger Haddad..

Nu är det nya tider. Liberalerna leds av Jesper Brandberg och de tar över den lediga sleven vid de politiska köttgrytorna. De gör det med betydligt större krav på politiskt inflytande än vad KD mäktade med.

Jesper Brandberg har fört en effektiv valrörelse, där han synts och hörts betydligt mer än M. Förvånansvärt mycket mer.

Brandberg har profilerat sig på populistiskt gångbara frågor om att inte bygga “på grönområden”, det vill säga i närheten av där det redan bor folk. Han har också varit kritisk mot miljonrullningen till flygplatsen och till hanteringen av skolan i Västerås.

Resultatet blev att L gick fram med 2,5 procentenheter till 11,1 procent i kommunvalet. Moderaterna är visserligen fortfarande mer än dubbelt så stora, men Brandberg lyckades ändå framstå som oppositionspolitikern med stort O.

På dagens presskonferens tog han för sig ännu mer, med en central plats på podiet, och med en självsäker framtoning som fick honom nära nog att framstå som ledaren i den nya styrkvartetten.

Anders Teljebäck höll god min, väl medveten om att han måste ge Brandberg relativt fria tyglar för att S och han själv ska kunna behålla posten som ordförande i kommunstyrelsen.

Teljebäck var dessutom både ödmjuk och självkritisk till det egna partiets insats i valrörelsen. S borde ha lyssnat mer på invånarna, sa han och fortsatte:

“Vi fick en rejäl käftsmäll.”

S förlorade 5,7 procentenheter och backade till historiskt låga 28,7 procent. Teljebäck sa sig vara nöjd med förhandlingarna och med det program på 140 punkter som de fyra partierna enats om. Han lyfte fram satsningar på personalen i kvinnodominerade kärnverksamheter som äldreomsorg, skola och socialtjänst.

Vad fick då Jesper Brandberg med av sina profilfrågor?

Flygplatsen, först. Förutom allmänt tal om att underskotten ska minska, sådant har vi hört förut år efter år, så finns faktiskt en skarpt formulerad passus: “Inga subventioner ska gå till linje- eller charterflyg.”

Inga subventioner, alltså. När Ryanairs nuvarande avtal löper ut under mandatperioden får ingen förlängning ske om inte alla partier i styrkvartetten är överens om det. Brandberg har förhandlat fram ett veto.

När det gäller det konfliktfyllda området bostadsbyggande har L fått in en skrivning om att förtätning ska stoppas på “grönområden”. Vad som är ett grönområde blir förstås en fråga om definitioner, ty i meningen efter sägs också att man ska värna “produktiv jordbruksmark”, något C säkert fått med. Det lär bli svårt att hitta byggbar mark om man både ska värna landsbygden och stoppa förtätningen av staden.

Men politik är, som vi vet, det omöjligas konst. Eller om det är det möjligas konst.

De som ska planera vår framtid blir dessutom färre eftersom Brandberg lyckats med konststycket att få in en punkt att administrationen i Stadshuset ska minskas med 10 procent, inom stadsledningskontoret med 20 procent, var femte tjänst!

Kravet på stadsledningskontoret riktas mot de före detta chefer som fått reträttposter med allehanda mer eller mindre diffusa uppdrag.

Programmet på 140 punkter har döpts till Utveckling Västerås och innehåller välmenande löften om att skolan ska bli bättre, elevernas resultat ska höjas, rätten till förskola utvidgas, och löften om

Västerås nya styre. Jesper Brandberg (L) lägger ut texen med Anders Teljebäck (S) till vänster samt Vicki Skure Eriksson (C) och Anna Thunell (MP) till höger.

höjd kompetens inom flera områden. Allt ska stärkas och förbättras, lärarna ska vara lärare och äldrevården ska få mer pengar. Dock utan att skatten höjs.

Bland inkomstförstärkningarna finns dock ett hot om att busstaxorna ska, om inte höjas så i vart fall förändras så att inte rabatterna blir för många.

Jag hinner inte gå igenom alla vackra formuleringar här, utan kan bara önska lycka till.

Länk till programmet Utveckling Västerås

En märklig debatt om behovet av en stadsarkitekt – och om behovet av en “stark man”

Ibland tittar jag på kommunfullmäktiges debatter i efterhand på nätet. Bara för att minnas hur det var att sitta där, som reporter, en gång för länge sedan. Igår tittade jag på en motionsdebatt från det senaste sammanträdet, från den 12 april 2018.

Jag hade läst referat, men det var inte förrän igår jag lyssnade.

Moderaten Eleonore Lundkvist (M) hade motionerat om att Västerås skulle anställa en stadsarkitekt med förhoppningen om att staden skulle få en vackrare arkitektonisk framtoning.

“För mycket av det som byggs är för ensidigt”, sa hon och flera andra talare hänvisade till den pågående “tävlingen” om vilken stad som är landets fulaste, där Västerås tydligen inte har någon ärofull placering.

Erik Hahr, som var Västerås förste stadsarkitekt 1909-1936, lyftes fram som en förebild i debatten, liksom hans efterträdare Sven Ahlbom. “Vi har ett arkitektoniskt arv att förvalta”, hette det.

Byggnadsnämndens ordförande Lars Kallsäby (C) menade att det inte behövs en utan flera stadsarkitekter som ansvarar för översiktsplanering, detaljplanering och bygglov. Ungefär som i dagens organisation.

Om detta, som i grunden är en organisationsfråga, debatterade sedan ledamöterna mångordigt, alla med förhoppningen om att Västerås skulle bli en vackrare stad.

Får jag försynt påminna om några elementära fakta som glömts bort i den här stundtals förvirrade debatten.

Erik Hahrs funktion som stadsarkitekt borde inte ens de mest nostalgiska längta tillbaka till. Hahr anställdes på deltid 1909 och var bara tillgänglig i Västerås en dag, senare två dagar veckan. Resten av sin tid ägnade han åt sitt privata arkitektkontor i Stockholm.

De flesta av Hahrs mest berömda hus ritade han som privat arkitekt, om än med uppdrag från beställare i Västerås. Några av de allra mest kända byggnaderna, som Polis- och brandstationen, Stora Fridnäs, Flickskolan (Fryxellska), Villa Asea och andra villor på Stallhagen samt, inte minst, paradverket Stadshotellet ritade han innan han blev stadsarkitekt.

Västerås hade alltså ingen stadsarkitekt när dessa i efterhand så hyllade byggnader kom till. Erik Hahr må ha format Västerås, men han gjorde det som privatritande arkitekt, inte som anställd stadsarkitekt. I den rollen granskade han mest andras ritningar.

Samma sak med Sven Ahlbom. Han efterträdde Hahr 1936 men avgick redan efter tio år, 1947. Han hade då åtalats för skattebrott och dömdes för falskdeklaration och tjänstefel. Ahlbom efterträddes av Per Bohlin som stadsarkitekt, men fick fortsatta rituppdrag av staden trots det rättsliga trasslet.

Faktum är alltså att ingen av de byggnader som Ahlbom blev berömd för tillkom under hans tid som stadsarkitekt. Alla ritades senare, när stadens folkvalda anlitade honom som inhyrd privatarkitekt: Stadshuset, Stadsbiblioteket, Polishuset, Melkerkontoret och Hallskolan. Inget ont därmed sagt om ritningarna, de höll hög klass, men de tillkom inte som ett resultat av att Sven Ahlbom var en ensam och stark stadsarkitekt. Han var, som sagt, inte ens stadsarkitekt.

Det innebär förstås också att Sven Ahlbom går fri från beskyllningar om det “rivningsraseri” som Västerås centrum påstås ha blivit utsatt för under 1950- och 1960-talen, när trästaden i city revs och ersattes av stora varuhuskomplex.

De stadsförändringarna genomfördes av den politiska majoriteten, ofta i enighet, och hade inget som helst att göra med frågan om Västerås hade en stadsarkitekt eller inte.

Per Bohlin var stadsarkitekt 1947-1963, under denna tid av “rivningshysteri”. Han hade den roll som oppositionen efterlyser i dag. Han var den övergripande stadsarkitekten även om både han och efterträdaren Tord Hultman hade en stadsplanearkitekt till hjälp.

Frågan är alltså vad oppositionen i Stadshuset vill återgå till?

Staffan Anger (M) hade sin åsikt klar. Stadsplanering och arkitektur ska inte skötas av de folkvalda. Här behövs ingen demokrati. Här krävs en stark man. Jo, ni läste rätt.

Så här sa Staffan Anger i Västerås kommunfullmäktige torsdagen den 12 april, i en replik till Lars Kallsäby som hade påmint om att det i slutänden är demokratiska beslut i byggnadsnämnd och fullmäktige som avgör hur staden ska formas, jag citerar Staffan Anger ordagrant:

“Bygga en stad, det är ingen demokrati, om man ska bygga långsiktigt. Det behövs starka män, det behövs skickliga män inom det området. Det bara är så. Man kan inte hålla på och föreslå en massa olika grejor.”

Läs det gärna en gång till.

Jag slutar där.

Bakgård i centrala Västerås före "rivningshysterins tid". Foto: Stadsbyggnadskontoret. — Bakgård i centrala Västerås före “rivningshysterins tid”. Foto: Stadsbyggnadskontoret.

Historiska motorer och moderna batterier

I fredags kunde vi faktiskt läsa TVÅ nyheter som båda bidrar till att skriva Aseas och ABB:s historia.

Låt oss börja med Aseahistorien. ABB har nu gett besked om att även tillverkningen av komponenter för de små elektriska motorerna ska flyttas utomlands, till Polen. För två-tre år sedan flyttades montaget av motorerna ut.

Som jag förstår det blir ingenting kvar av lågspänningsmotorerna i Västerås.

Det är säkert ett företagsekonomiskt väl motiverat beslut. Det hindrar inte att jag drar en djup nostalgisk suck. De elektriska motorerna, som har sett nästan likadana ut i sisådär 125 år var en av grundpelarna när Asea byggdes upp i Västerås från 1890 och framåt.

Motorn med sin dynamo hade skapats av ingenjören och uppfinnarsnillet Jonas Wenström. Motorerna levde på sin driftssäkerhet och blev en viktig del av Aseas standardsortiment. Säg den fastighet i Sverige som inte har en liten Aseamotor som driver alla slags pumpar, värmesystem och liknande.

Asea startade till och med en egen fabrik i Stalins Sovjet för att tillverka dessa små elektriska motorer, i Jaroslavl norr om Moskva. Asea hade drivit på regeringen för ett erkännande av Sovjet efter första världskriget, för att därmed öppna för ett handelsavtal. Fabriken, som hade påbörjats före revolutionen, byggdes klart 1927 och drevs av Asea i fem år innan den såldes till sovjetiska staten med god vinst.

Jag var i Jaroslavl för några år sedan och besökte fabriken, där de nya ägarna hade fortsatt att tillverka samma typ av elektriska motorer, med anor från Jonas Wenström.

Allt fler av Aseas gamla grenar har sågats av det historiska trädet. Men ABB ympar in nytt.

Nu senast är bolaget med på batteritåget med sitt löfte om att gå in med närmare 100 miljoner kr i Northvolt.

Åtskilligt har sagts om avtalet mellan Northvolt och de två kommunerna Västerås och Skellefteå i torsdags. De som påpekat att projektet har mycket luft och framför allt brist på finansiering (40 miljarder behövs) har fått veta att de är dysterkvistar som saknar den framtidstro och optimism som behövs.

Själv har jag fått höra att det var fel att hävda att det extrainsatta mötet med fullmäktige, med en kallelse med en hemlig beslutspunkt, stred mot kommunallagen. Jag står fast vid att förslaget till avtal skulle ha offentliggjorts när kallelsen skickades ut en vecka i förväg. Northvolts önskan om sekretess skulle inte ha fått styra de juridiska krumbukterna.

Tanken med offentliga möten och beslut är ju att även medborgarna ska kunna se vad som händer, och kanske till och med påpeka brister.

Nå, gjort är gjort, och ingen enda ledamot i fullmäktige begärde en redovisning av riskerna med avtalet. Alla partier hyllade beslutet som röstades igenom utan ett ord av debatt, på rekordtid. Beslutet följdes av applåder.

Förlåt mig, men jag kom faktiskt att tänka på en applåderande folkkongress i Kina.

Jag får väl utgå från att alla folkvalda hade hunnit läsa texten under de timmar de fick möjligheten. Låt mig säga på en gång att avtalet genomsyras av en vilja att visa att kommunen inte ger Northvolt några otillåtna subventioner enligt EU-rätten och att skattebetalarna har garantier så långt det går.

Fram till sextiotalet tillverkades Aseas elektriska motorer i Mimer. Nu ska ABB vara med om att utvecklas batteritillverkning på Finnslätten. Foto: ABB/Länsstyrelsens arkiv.

Upplägget med Northvolt går ut på att staden köper ett bolag av ABB för 29 miljoner kronor. I bolaget ingår den mark på nio hektar som Northvolt vill ha. Northvolt ska sedan betala samma summa till staden i januari och dessutom cirka 11 miljoner extra för de gator och vägar som staden snabbt ska dra fram till platsen för demofabriken. Den tilläggsbetalningen ska göras i mars och tills dess avkrävs Northvolt en bankgaranti.

Markpriset har räknats fram av en oberoende värderare.

I steg två ska staden sedan vaska fram annan mark för ABB:s framtida behov och sälja den på marknadsmässiga villkor.

Avtalet bryts om Northvolt inte fått fram en initial finansiering till sitt batteriprojekt på 20 miljoner euro, cirka 200 miljoner kronor, när markköpet ska genomföras den 9 januari.

Om avtalet bryts står staden där med industrimark som “kan bli till nytta vid en senare etablering”. De gatuarbeten som påbörjats före en eventuell avtalskrasch i januari beräknas bara kosta runt fem miljoner kronor.

Mälarenergi tar en hittills okänd risk med sitt arbete att förse Northvolt med energi. De avtalen ska regleras senare med avgifter. Om projektet inte kommer igång kan Mälarenergi ha gjort flera åtgärder förgäves, utan att få betalt för det. Några siffror på detta finns inte avtalet men stadsdirektör Bo Dahllöf skriver till fullmäktige att de “ligger inom en affärsrisk som Mälarenergi normalt åtar sig vid etableringsprojekt.”

Utöver mark, vägar och energi lovar staden också att bistå med projektexpertis och kompetens för att söka stöd, till exempel inom ramen för olika EU-program.

Plus, förstås, all den tid som tjänstemännen har lagt och kommer att lägga ned på planläggning och uppföljning av projektet.

Låt oss hoppas att det är värt det.

200-300 jobb till Västerås, 2 000-3 000 i Skellefteå

Den stora batteriballongen har fått pyspunka, i alla fall om man ser till Västerås andel av kakan. Men det som blir kan bli bra det också, om det nu blir något.

Klockan tio i morgon, torsdag, ska Northvolt presentera sina beslut på två presskonferenser i Västerås och Skellefteå. Sedan ska kommunfullmäktige i Västerås sammanträda på kvällen för att besluta om en markaffär.

Northvolt delar på kakan. Det har många gissat och erfarit.

I kväll fick jag ta del av det avtal som kommunstyrelsen lägger på fullmäktiges bord, det JÄTTEHEMLIGA avtalet som föranlett kommunen att tumma på kommunallagen och medborgarnas möjlighet till insyn i processen.

Northvolt kommer som väntat att meddela att produktionen av batterier förläggs till Skellefteå, därmed också huvudparten av de flera tusen jobb som utlovats, om finansieringen går att ordna.

Västerås får nöja sig med en utvecklingsavdelning, där Northvolt hoppas på draghjälp från ABB. En sådan avdelning kan, fullt utbyggd, generera ett par hundra jobb, inte oävet men långt från de himlastormande siffror som det en gång talades om.

Det avtal som fullmäktige kallats in för att i all hast godkänna ska ge ABB kommunal ersättningsmark för den mark som bolaget upplåter åt Northvolts utvecklingsavdelning på Finnslätten.

Hur de ekonomiska detaljerna ser ut vet jag inte, men jag kan bara hoppas att staden håller i skattebetalarnas pengar och får garantier för att ingen mark släpps iväg i överoptimistisk utvecklingsiver. Om allt går i stöpet ska ingen annan part kunna profitera på mark och detaljplaner som staden levererar.

Vi medborgare vill ju gärna se vad det står i avtalet innan våra folkvalda beslutar med kort varsel. Men det fick vi inte.

Kommunallagen är inget man viftar bort

Jag blir sällan så upprörd som när våra folkvalda dribblar med lagstiftningen. Nu är jag så där upprörd.

Jag betraktar mig som allmänhet, en av dem som har rätt att bli informerad om vad som ska beslutas i Stadshuset. Demokratin gäller alla, inte bara de ledamöter och ersättare som i dag ska få information med bud (för att inget ska läcka ut) inför morgondagens (torsdag den 19 oktober) snabbt insatta extrasammanträde med kommunfullmäktige.

Den bakomliggande tanken är att inga kort ska få synas i förhand, inget ska få diskuteras öppet och offentligt innan fullmäktiges möte klubbas igång klockan 19. Först då, när mötet öppnas, ska vi få veta varför mötet hålls.

Det är en tanke som strider mot kommunallagen, inte bara mot dess anda utan mot dess paragrafer. Öppna inte flanken för överklaganden, kära kommunledning. Affären med Northvolt är för viktig för det.

Kommunledningen vill alltså hålla hemligt att den vill göra en markaffär med batteriföretaget. Inte bara pris och villkor, utan till och med det faktum att det är en affär med Northvolt som ska beslutas om. Inget av detta ska vi få veta på förhand, vi som väljer våra folkvalda och betalar våra skatter.

Ty det kan skada “affärsmässigheten”.

Stadens juridiska expertis uppges ha gett klartecken till kommunfullmäktiges presidium att kalla till ett extrainsatt möte utan att berätta vad det ska handla om. Uppenbarligen tycks man tro att det räcker med att kungöra på anslagstavlan en vecka i förväg, vilket man gjort.

Enligt kommunallagens 5 kapitel ska en sådan kallelse även innehålla “uppgifter om de ärenden som ska behandlas”. Andemeningen är självklart att alla ska ha en möjlighet att ta reda på vad som ska ske. Vad är det annars för vits med demokrati och transparens?

På kallelsen som sitter i Stadshusets foajé står ingenting om detta. Där finns bara en enda punkt (förutom den sedvanliga punkten om protokollsjustering och så vidare) och den lyder: Beslutsärende.

God dag yxskaft. Lagen föreskriver att kommunen ska tala om vilket/vilka ärenden som ska behandlas och kommunen skriver “Beslutsärende”. Självklart är det ett beslutsärende, annars kallar man väl inte in ett helt fullmäktige. Men om vad? Driv inte gäck med kommunallagen, snälla.

Även ledamöterna och ersättarna ska enligt samma lag få veta vad det extrainkallade mötet ska handla om, samtidigt med att kallelsen går ut senast en vecka före.

Men inte heller de har fått veta något, inte ens att det handlar om Northvolt, när kallelsen skickades.

Stadshusets jurister tror sig ha hittat ett kryphål i lagen (varför ska man alltid leta kryphål?) när man läser den §14 femte kapitlet där det sägs att uppgift om ärendets innehåll till ledamöterna kan vänta till dagen före sammanträdet om ärendet är av så brådskande natur att man inte hinner kalla till sammanträdet förrän dagen före.

Därför skickas uppgifter ut till de folkvalda med sekreta bud i dag, dagen före.

Men så säger ju inte lagtexten! Den säger att uppgifter om ärendets innehåll får dröja bara om brådska gjort att kallelsen inte hunnit skickas ut, eller kungjorts. Men kallelsen skickades ju ut för en vecka sedan!

Då skulle uppgifter ärendet ha bifogats. Punkt slut. Både till de folkvalda och på kommunens anslagstavla.

För övrigt kan vi notera att den digitala anslagstavlan, på stadens hemsida, som får en större roll när den nya kommunallagen börjar gälla vid årsskiftet, inte innehöll en rad om morgondagens möte så sent som på onsdagsmorgonen. Där sägs ogenerat att nästa sammanträde med fullmäktige hålls i november.

Skärpning.

Lagarna, och lagarnas anda, må efterlevas.

Det behöver man inte vara rättshaverist för att tycka.

Hemligt, hemligt. På torsdag smäller det – eller inte?

Nu jäklar i min lilla låda hettar det till i spelet om batterifabriken.

Så här ligger det till, gott folk. Northvolt har meddelat att bolaget ska ge någon form av besked nu på torsdag. Bolaget vill då prompt veta att Västerås, eller för den delen även Skellefteå, kan ställa upp på bolagets villkor.

Därför har kommunfullmäktiges presidium kallat till ett extrainsatt möte med vår folkvalda församling på torsdag kväll. Kallelsen gick ut förra veckan för att klara kommunallagens krav på att utlysa mötet i laga ordning.

Men ingenting sägs i kallelsen om vad som ska avhandlas, inte ett ord om Northvolt, inte ett ord om nånting.

De folkvalda ska få förklarande handlingar i morgon, onsdag, utskickade med bud, har jag förstått, med krav på munkavle efter konstens alla diffusa regler. Allt är hemligt, superhemligt, JÄTTEhemligt fram tills fullmäktiges sammanträde klubbas igång på torsdag. Då lättas på den demokratiska förlåten.

Helt enligt kommunallagen, enligt dem jag pratat med. Men därom lär det nog bli diskussioner i efterhand. Om inte annat så lär väl diskussionen handla om det moraliska och demokratiska i alla hålla medborgarna utanför beslutsprocessen.

Ty några i den innersta cirkeln i Stadshuset vet förstås vad det handlar om. De vet att Northvolt på torsdag vill ha ett beslut om att bolaget ska få köpa si och så mycket mark av Västerås stad till det och det priset, bolaget vill också försäkra sig om att staden lovar att bekosta planläggning, vägar och gator och sådant.

En sådan markförsäljning kräver ett beslut av fullmäktige.

Motsvarande möte med fullmäktige behövs inte i Skellefteå, eftersom där är det kommunens energibolag som äger marken och därmed frågan, som man säger i politiska sammanhang. Vad Skellefteå kommun har lovat offentligt är att bygga tillräckligt antal nya bostäder om det skulle behövas.

Energifrågan har man ju redan löst däruppe, den lösningen är inte klar härnere. Men det kommer inte att handla om energin på torsdag utan bara om marken. Västerås stad ska förbinda sig att kratta manegen för batterifabriken.

Vilket besked lämnar då Northvolt? Uppenbarligen försöker bolaget hålla de två kommunerna på sträckbänken så länge det går. Men något form av besked kommer på torsdag och de styrande i Västerås tror sig veta, eller hoppas, att Northvolt kommer att säga ja till Västerås, om beslutet om marken formellt klubbas, men att Skellefteå uppmanas vara beredda på att ta över om något skulle strula.

Det kan ju också bli ett motsatt beslut, ingen vet helt bestämt, och då kanske det blir så att fullmäktiges presidium helt sonika ställer in mötet innan det öppnats och skickar hem de folkvalda med var sitt traktamente.

Enligt andra uppgifter har Northvolt bestämt sig för att dela tillverkningen mellan de två städerna, med det som kräver med spetskompetens i Västerås.

En sak är säker, litet spännande blir det.

Sedan är det ju till syvende och sist en fråga om Northvolt kommer att klara den tunga finansieringen och hur bolaget kommer att reagera på de nyheter som droppar in med jämna mellanrum om planer på batterifabriker runt om i Europa, nu senast en jättefabrik i Polen med kinesiskt kapital.

Ladda batterierna, ni folkvalda här i Västerås, och glöm inte att det inte finns en sekretesslag i världen som hindrar er från att läcka den handling ni får ta del av i morgon.

Det är helt upp till er. Lyssna inte på kommunledningen om den hävdar något annat.