Okategoriserade – Sida 2

En gubbe minns allsvenskan

Har länge tänkt skriva om VSK Fotboll. Det har inte blivit av. Skälen är många. Jag har inte sett en match live på flera år. Jag klarar inte av trapporna på läktaren, jag har svårt att sitta, svårt att stå, svårt att gå, blir bara allmänt grinig och sjunker hellre ner i fåtöljen och kollar matcherna på dyra men tillförlitliga Discovery Plus.

I lördags skedde ett trendbrott.

Tack vare hustrun.

Jag fyllde år i fredags och hustrun, som trots att hon är sjuk och genomgår en tuff behandling, hade funderat ut en present som jag inte räknat med. Hon bokade en plats på ”handikappläktaren” på Hitachi Energy Arena (ja, jag vet att företaget betalar för namnet men det är ändå trist att inte gamla namnet Rocklunda får leva vidare).

”Hur ska det gå”, undrade jag.

Jag klarar mig utan rullstol än så länge, men behöver rollator.

”Det finns hiss”, svarade hon. ”Jag har pratat med Johan Lindahl, han följer med och hjälper till.”

Så kom det sig att vi åkte till arenan en timme före avspark i lördags för att se toppmatchen mellan serieettan Utsikten, ännu ett av dessa kvartersgäng från Göteborg som slår Fotbollssverige med häpnad, och tvåan i superettan, allas vårt VSK som gör sin bästa säsong på år och dag, ja på hela 2000-talet vågar jag påstå.

Jag tänkte tillbaka. Jag kommer faktiskt ihåg hur jag och några andra smågrabbar hade lyckats ta oss in i spelargången på Arosvallen när de grönvita hjältarna sprang ut mot ljuset och det det gröna gräset för att för första gången spela i allsvenskan.

Dobbarna klapprar fortfarande mot betongen i mitt minne, de vita skjortorna med klubbmärket och de gröna byxorna kommer för evigt att vara nystrukna.

Det var på hösten 1955. Norrby från Borås var motståndare. Vi var drygt elvatusen på Arosvallen, det blev 2–2. Ove Dansson gjorde första VSK-målet, Ove, den mest grönvita av alla grönvita, med 820 matcher i klubben.

Ove dog för två år sedan, men han kom för att se matcherna så länge han orkade.

Jag minns förstås den andra allsvenska sejouren 1978 med en viss Liston Söderberg som tränare. Vår son var bara några veckor gammal när jag släpade med honom på den första hemmamatchen på Arosvallen, 0–0 mot Hammarby. Än en gång var vi över elvatusen på plats.

Undrar om det var där och då som sonen tappade allt intresse för fotboll, för sport överhuvudtaget. Vi stod under stora ståplatsläktaren, jag höll honom i famnen för att han skulle kunna se in på planen. Vad jag inte hade räknat med var att en ståplatsläktare kunde låta, den kunde skrika, den kunde vråla och de oväntade utbrotten av vuxna människor fick sonen att börja gråta av förskräckelse.

Jag skämdes. Jag borde ha förstått.

Nästa gång, den senaste gången, VSK avancerade till allsvenskan var hösten 1996. Återigen var Liston tränare. Laget säkrade uppflyttningen i sista matchen mot Brage, 6–1 en magisk mörk oktoberkväll i elljuset på Arosvallen.

Jag var sportchef på VLT och ser mig själv i ett gammalt tv-klipp när jag står vid avbytarbänken och kollar Listons glädje när matchen är slut och saken klar. I ett annat klipp från omklädningsrummet skymtar tidningens reporter Magnus Alselind, som utvecklade sportskrivandet i stan några år innan han gick vidare i karriären till Expressen där han så småningom blev redaktionschef, ett jobb han hade i sjutton år!

Dagens VSK-tränare Kalle Karlsson gick fortfarande i skolan då, men skaffade sig säsongskort året efter och började jobba på helgerna med oss på VLT-sporten som sextonåring 1998 tillsammans med Jesper Brandberg, en annan blivande kändis.

Jag skrev sedan en krönika till tidningen den där oktoberkvällen i ett skumpadoftande krypin bredvid omklädningsrummet och kommer aldrig att glömma hur jag i hastigheten blandade ihop Borlänge med Falun när jag skulle beskriva Brage.

Hoppas jag är förlåten.

Minns också hur jag intervjuade Liston och sa nåt om att fotboll är ju trots allt en lek, varpå han stirrade stint på mig och sa att fotbollen inte var en lek utan blodigt allvar.

Hur kunde jag säga något så dumt?

VSK åkte ur direkt efter en turbulent säsong där Liston fick sparken och där VSK aldrig återvann den svunna formen.

Kanske har laget återfunnit den nu, efter tjugosju år? Jag tror inte att jag sett ett så stabilt grönvitt lag som i år.

Kalle Karlsson har stagat upp en spelsystem där alla vet vad som ska göras och vilket jobb som krävs.

Jag har streamat matcherna på tv under våren, nu skulle jag äntligen få se en match live. Vi var där i god tid i lördags, hittade en parkering nära entrén och fick gå in genom en särskild grind. Det mesta var sig likt därinne, förutom att jag hade svårt att gå.

Vädret var bra, inte för varmt, inte för kallt, mycket folk, doft av hamburgare och korv, funktionärer som jag kände sedan länge, funktionärer som var nya och som hoppade in i sin iver att hjälpa till på ideell basis, det som är idrottens signum. Alla vill ställa upp.

Vi hittade hissen och baxade rollatorn fram till räcket, högst upp, i nivå med sportskrivarna. Perfekt utsikt över arenan. Välfyllda läktare redan en halvtimme före matchstart. Förväntan i luften.

Det här kunde bara bli bra.

Ni vet redan hur det gick. VSK vann med 1–0 i en hård och jämn match där första halvleken innehöll mer än tio vanliga halvlekar. Situation på situation, två lag med likartade spelsystem, hög press och snabba omställningar.

Segermålet i andra halvlek var så elegant att jag ryser fortfarande, ett dygn efteråt. Alex Douglas, mittback till vänster, bröt högt upp i banan. Om han hade misslyckats hade det blivit farligt bakåt. Men Douglas lyckades. Han har varit återhållsam med sådana vågade brytningar den här säsongen, säkerheten främst. Nu fullföljde han framåt, något som överraskade det annars så säkra Utsiktenförsvaret.

När Douglas var på väg in i straffområdet spelade han i sidled till Simon Johansson som släppte bollen vidare bakom ryggen till store Jabir Abdihakim Ali.

Nu visade Jabir att han inte bara är bra på huvudet utan att han också är en intelligent passningsspelare, det har jag i och för sig sett tidigare. Jabir skarvade elegant bollen framåt till Alex Douglas som fullföljt löpningen. Douglas tog sig ner till kortlinjen och spelade snett inåt bakåt på det klassiska viset och gav Simon Johansson öppet skjutfält. Skott till höger om målvakten. 1–0.

Jag nämnde Jabir. Hans tyngd tröttar i längden ut motståndarförsvaret, liksom det tröttar ut honom själv. Men han är nyttig. Hans skarvpass som friställde Olle Edlund i första halvleken var värt en bättre avslutning.

Låt oss ta spelarna i tur och ordning. Jabir är nämnd, nyttig och tung och målfarlig, Alex Douglas säker i den trebackslinje som måste vara en av superettans bästa. Där finns också dirigenten, den långe och placeringssäkre Freddy Nsabiyumva som fipplar till det några gånger ibland men som omedelbart får stöd av mittbacken till höger, Herman Magnusson. Han har gjort en lysande säsong hittills. Genomgående bäst i försvaret. Säker, trygg, alltid på rätt plats.

Anton Fagerström i målet håller fortfarande god klass med reaktioner som gjort att han bara släppt in nio mål på fjorton matcher.

Vi får ha överseende med att han höll på att göra ett vådligt misstag i lördags när han glömde bort en motståndare som dröjt sig kvar i straffområdet och som så när hade snott bollen. Fagerströms reflexer räddade honom.

I den grönvita defensiven finns också två ytterbackar, wingbacks som de säger i den moderna fotbollen, jag föredrar bandyns terminologi: två ytterhalvor som bevakar kanterna, stöttar trebackslinjen och dessutom stöter framåt som forna tiders yttrar.

Det är ett krävande jobb. Simon Gefvert till höger är en av mina favoriter med sin snabbhet, han är skicklig offensivt, slår bra inlägg, tar ofta bollen framåt på ett kreativt sätt och sliter uppoffrande bakåt.

Litet mer tveksam är jag inför positionen till vänster. Unge Max Larsson jobbar ambitiöst, är ofta på rätt plats, löper sig då och då fri på kanten, slår bra inlägg med sin vänsterfot och har ett bra skott. Men han behöver växa till sig några hekto, än så länge väger han för lätt när han ska tampas med starkare och tuffare moståndare.

Samma krav på tillväxt har Patric Åslund som i sin roll som vänsteranfallare blandar fin teknik med alltför försiktigt närkampsspel. Till höger i anfallet, bredvid Jabir, regerar trotjänaren Simon Johansson, bättre än på länge. Borde ha gjort ett mål till i lördags när Utsikten välvilligt öppnade sina försvarsdörrar på vid gavel för honom i första halvlek.

Nu har vi två gubbar kvar i startelvan att bedöma: innermittfältarna Daniel Ask och Olle Edlund. De gör sitt jobb som de ska, följer direktiven, täcker upp, jobbar bra hemåt och länkar igång anfallen. Ask gör sin bästa säsong i Grönvitt, Edlund också. När Ask får offensivt passningsläge händer det ofta saker.

Och Olle Edlund har ett underskattat skott.

På bänken finns ett gäng goda spelare, som jag kanske får återkomma till när tiden räcker till och när jag inte fördjupar mig i nostalgiska minnen.

Matchen mot Utsikten i lördags var, sammanfattningsvis, en höjdare, åtminstone i första halvlek och en bra bit in i den andra. Sedan trasades spelet sönder av det som så ofta händer i täta matcher: spelare blir trötta, får kramp, fejkar skador, spelare byts ut i strid ström och mönstren bryts, ofta till det sämre.

Maskningar ska inte löna sig, heter det nuförtiden. Därför fick vi uppleva nio minuters extra stopptid. Nervösa minuter, men Utsikten hade dragit på sig ett rött kort och orkade inte forcera tillräckligt.

Nu väntar en spännande grönvit höst. Hoppas att jag orkar ta mig till Hitachi Energy Arena fler gånger.

Jag måste ju ha något att berätta om för barnbarnsbarnen.

ANDERS LIF

Första bandyguldet

Berättelsen om den historiska finalen 1923

VSK:s guldlag, från vänster: Bertil Reuter, Manne Johansson, Erik ”Hyttan” Karlsson, Georg ”Lolle” Jonsson, Oscar Fröjd, Folke Johansson, Bernt Eriksson, Algot ”Kusen” Rylander, Erik Reuter, Fridolf Ryman och Hjalmar Bergqvist.

Söndagen den 25 februari 1923 skrevs bandyhistoria på Stockholms stadion när Västerås sportklubb vann över Stockholmslaget Linnéa med 2-1. VSK tog därmed sitt första SM-guld.

I år är det hundra år sedan. Jubileum!

Titta på lagbilden här ovanför. VLT hyrde en fotograf för att fotografera guldhjältarna. De radade upp sig framför målet på Klocktornssidan av Stadion. Tröjorna var gröna, byxorna bruna. Stuket på kepsarna var Inte alldeles enhetligt.

Vänsterbacken Georg ”Lolle” Jonsson hade skrudat sig i en toppluva. Han tyckte väl att han kunde göra litet som han ville eftersom han och vänsterhalvbacken Erik ”Stora tranan” Reuter hade spelat längst av alla i A-laget. De kom med redan 1909, fem år efter det att VSK bildades den där dagen med det ikoniska datumet tjugonionde i första nittonhundrafyra.

Det är idel ädel grönvit bandyadel som står där på Stadions is och låter sig förevigas. De är trötta, säkert glada. De har tagit det efterlängtade SM-guld som många tyckte att de borde ha vunnit redan året innan, 1922.

Det var ju den finalen, den första finalen för VSK, som Sirius vann med 2–1 och där alla, nåja, alla västeråsare, var eniga om att VSK var det bättre laget och att Sirius vann med en oförskämt stor portion tur.

*Vänsterbacken Georg “Lolle” Jonsson hade varit med i laget ända sedan 1909. Han var också ansvarig för isen på Gamla plan. Karikatyr av signaturen Lord.*

År 1923 var det tid för revansch.

VSK hade vunnit allt som gick att vinna under säsongen och var stora favoriter, även om den bäste av dem alla, anfallaren David Hedin hade slutat spela bandy och flyttat till USA.

Hedin skulle aldrig få revansch för straffen som han missade i finalen mot Sirius 1922. Det var då han så försmädligt prickade Uppsalamålvakten Bie Svanströms skridsko, som VLT:s utsände skrev. Det var inte tal om att Bie räddade.

Sirius och VSK skulle mötas även i 1923 års slutspel om det svenska mästerskapet, men inte i finalen utan redan i semifinalen, en match som betraktades som den moraliska finalen.

Båda lagen ansågs bättre än alla andra i slutspelet men hade lottats mot varandra.

Detta märkliga system med lottning blev kvar ända tills det mer rättvisa serieystemet infördes 1931

Ännu 1923, när VSK vann sitt första guld, levde alltså det gamla systemet. Distrikt och regioner ordnade egna tävlingar och cuper för att få fram ett eller ett par lag att skicka till slutspelet, där arton lag från hela Bandysverige lottades mot varandra i åttondelsfinaler, kvarsfinaler och semifinaler. En enda avgörande match i varje omgång.

VSK hade gjort rent hus hemma i det egna distriktet och vunnit allt som gick att vinna.

När allvaret började med slutspelets första omgång, åttondelsfinalen, lottades VSK mot IFK Stockholm söndagen den 21 januari. Varför matchen spelades i Västerås och inte i Stockholm har jag inget bra svar på, men förmodligen var det lotten som avgjorde där också.

Hur som helst lockades en storpublik till Gamla plan längs Engelbrektsgatan vid Herrgärdsskolan. Den var huvudarena för både bandy och fotboll i Västerås fram till 1931 när nya Arosvallen stod klar.

*Bandy på Gamla plan vid Herrgärdsskolan, Engelbrektsgatan till höger. Foto: E.W. Krassing*.

Gamla plan hade invigts 1911 men en bra is för bandy kunde inte spolas förrän 1920. Då lyckades ismakarna, med VSK-nestorn Lolle Jonsson som anställd vaktmästare, komma underfund med hur isen skulle fixas på en plan som lutade. Nivån var en halv meter högre i ena änden än i den andra.

Fram till dess spelades bandy på sjöisen i hamnen eller vid Hyttan. Ibland också på Svartåns is nedanför Karlslund.

Nu, guldåret 1923, var isen fin på Gamla plan. Solen lyste, snövallarna var höga och vita och publiken strömmade till för att se VSK vinna enkelt över IFK Stockholm med 6–2.

Den här vintern fick publiken för första gången bekanta sig med den nya stjärna som tänts på den grönvia himlen efter den emigrerande David Hedin. Han hetter Erik Karlsson. Han var inte anfallare utan högerhalv, eller högerhalvback som man sa, och var bäst på plan.

Erik Karlsson kallades för ”Hyttan” och var den äldste av de fyra bröder som alla spelade bandy i VSK och som växte upp i arbetarbostäderna vid Hyttans masugn, på platsen för dagens Lögarängsbad.

*Erik “Hyttan” Karlsson. Karikatyr av Carl Hellström.*

Hyttan Karlsson var tjugotvå år och kallades senare Hyttan I för att skiljas från Hyttan II, III och IV, som alla kom att spela i VSK:s A-lag.

Den åtta år yngre Hyttan II hette Gunnar och blev störst av dem alla. Han blev så stor att han skrev om smeknamnet och tog sig namnet Hyttse.

Men nu, 1923, var det alltså Erik som dominerade under sin debutsäsong. Han fick lika mycket beröm i kvartsfinalen mot Göta från Stockholm en vecka senare. Även kvartsfinalen spelades i Västerås inför en ny storpublik. VSK vann med 5–3 och enligt rapporterna var det länge sedan bandy spelades så vackert.

Efter detta väntade semifinalen, detta historiska guldår för Sportklubben. Fyra lag var kvar, förutom VSK: Sirius, Stockholmslaget Linnéa och Linköpings AIK.

VSK och Sirius var de bästa lagen och borde få mötas i finalen. Mer eller mindre öppet insinuerades att ”lottningen” styrdes i Stockholmslagens favör. Bandyn sköttes på den här tiden av Svenska Fotbollförbundet. Svenska bandyförbundet bildades först 1925.

För att slippa misstankar om uppgjord lottning lät förbundet sitt förvaltningsutskott övervaka tillställningen i sällskap med en fotograf. Så kom det sig att de två bästa lagen lottades mot varandra i den ena semifinalen: VSK mot Sirius, på Stockholms stadion, söndagen den 4 februari.

Ett extratåg med 865 supportrar reste från Västerås Central och VLT berättade om god stämning, kaffe, smörgås, lotterier och dragspelsmusik. Jag har inte hittat någon exakt publiksiffra, men signaturen Ted (Teddy Nyblom) i Svenska Dagbladet skrev att åskådarna samlades ”i väldiga häckar” med mellan 6 000 och 8 000 personer.

*Semifinalen mellan VSK och Sirius på Stockholms stadion sågs som den moraliska finalen. Bertil Reuter till vänster. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.*

Det hurrades och hejades som vore det den verkliga finalen. ”Kampstarka, segersälla, revanschhungriga Västerås mot Bandystadens elitlag, mästarklubben Sirius.”

Signaturen Gurra i VLT, alias Gunnar Ljungqvist, skrev att semifinalen blev ”en kämpalek, präglad av en elektriserande, samlad energi, kraft och fart.” Sportklubben hade allt att vinna. Halvbackskedjan arbetade med en ”nästan övermänsklig energi”. Centerhalven Hjalmar Bergqvist framstod som ”fenomenens fenomen” och högerhalvbacken Hyttan Karlsson jämfördes med teaterscenens Cyrano de Bergerac som oförväget väljer den väg som särskilt går mot hugg och stötar. Hyttan ”skulle få böta för sin djärvhet med åtskilliga blånader på sin lekamen”.

Är det någon som kommer att tänka på Rasmus Sjöström i dagens grönvita lag?

Finaldebuterande målvakten Folke Johansson fick beröm av Gurra men anfallskedjan beskylldes för att trassla till det för sig, flytet i spelet var inte lika elegant som på David Hedins tid.

Tolv minuter in på andra halvlek avgjorde VSK med matchens enda mål. Erik Reuter passade Manne Johansson, som skickade den vidare till Kusen Rylander. Han hade ryggen mot mål men lyckades sno sig runt och få iväg ett skott utom räckhåll för Bie Svanström.

Revanschen var utkrävd.

*Sirius målvakt Bie Svanström kapitulerar för Algot “Kusen” Rylanders matchavgörande mål. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.*

Hemma på Stora gatan, utanför VLT:s fönster, skallade leveropen för Kusen när tidningens medarbetare Axel Bynäs satte upp den svarttextade gula löpsedeln som förkunnade att VSK vunnit med 1–0.

IF Linnéa vann samtidigt utan problem över Linköpings AIK med 6–2 i sin semifinal.

Finalen dröjde sedan tre veckor, till söndagen den 25 februari. Dagen efter kunde VLT:s läsare ta del av nyheten om det första guldet på tidningens förstasida.

*VLT:s förstasida måndagen den 26 februari 1923.*

Den inledande texten förtjänar att citeras i sin helhet:

”Västerås sportklubb nådde på söndagsmiddagen å Stadion sina drömmars mål, svenska mästerskapet i bandy, genom att besegra I.F. Linnéa, Stockholm, med två mål mot ett. Efter många års intensivt arbete och efter en i bandysportens historia enastående framgångsrik säsong har klubben sålunda nått toppen. Vi gratulera och hoppas att mästerskapet blir efterhängset.”

De flesta förståsigpåarna hade trott på en enkel seger för västeråsarna men finalen blev en segsliten historia. Fyra nya spelare fanns i laget jämfört med finalen 1922: Folke Johansson, Hyttan Karlsson, Bernt Eriksson och Kusen Rylander.

Linnéa gjorde oväntat hårt motstånd, i dubbel bemärkelse. För att få stopp på VSK:s finessrika anfall tog stockholmarna till bryska metoder. VLT-skribenten Gurra, som var grönvit i själen, fick ett ett veritabelt utbrott:

”Linnéa spelar bandy, det kan inte förnekas, men hur denna bandy spelas det vete gudarna allena.”

*En av få bevarade bilder från guldfinalen 1923. VSK-målvakten Folke Johansson in action. Foto: Victor Malmström, Sveriges centralförening för idrottens främjande.*

De grönvita, eller snarare ”de gröna”, var överlägsna de första tio minuterna och tog ledningen med 2–0 efter mål av Kusen Rylander och Bernt Eriksson.

Sedan var det stopp. Linnéa bröt, tacklade, krigade, slog långbollar och trasade sönder VSK-spelet. Linnéas David Englund reducerade efter tjugo minuter med lagets första och enda skott på mål, eller snarare ”fösning”, om man får tro Gurra i VLT.

Andra halvlek blev jämn men utan överdrivet många chanser. Med litet tur hade Linnéa kunnat kvittera men VSK-målvakten Folke Johansson noterades för ett par bra räddningar. Gurra försökte förstå varför VSK-spelarna inte kunde upprepa det glansfulla spelet från semifinalen.

Hyttan Karlsson arbetade med ”förtvivlans energi” men var inte alls lika bra som mot Sirius ”vilket i mångt och mycket får tillskrivas, att han aldrig kunde komma riktigt på det klara med sina motspelares taktik, något som man sannerligen inte kan förundra sig över”.

Möjligen kan det ha spelat in att isen var dålig och allt mer snömoddig.

Manne Johansson var sig inte lik, bröderna Erik och Bertil Reuter jobbade och slet, men ”ettrigast av alla” var Bernt Eriksson, pappan till det avgörande andra målet, ”som härjade vilt för sin hemstads ära”.

*Finaldebutanten Bernt Eriksson blev matchvinnare. Karikatyr av signaturen Lord.*

Det blev aldrig någon riktigt folkfest på Stadion. Bara litet drygt 3 000 åskådare räknades in, hälften så många som under semifinalen mot Sirius, trots att VLT än en gång ordnade med ett extratåg för omkring 850 supportrar.

Meningen var att Gustav V skulle sprida kunglig glans över SM-fnalen men han kom för sent och missade de första två målen.

Svenska Dagbladets Ted, alltså Teddy Nyblom, var ingen överdriven vän av bandy och hans känslor blev inte varmare under finalen. Han beskrev bandysporten som tröttande:

”För den bandybitne är det vinterns idrott, för den frusne kritikern och åskådaren med svalare känslor, är det en smula tröttande att bekika.”

Den frusne Ted arbetade bara några år på Svenska Dagbladet innan han övergick till veckotidningsbranschen och blev musikkritiker. Teds insiktsfulla slutkommentar om bandyfinalen 1923 bevarar vi dock gärna till eftervärlden:

”Det är inte tu tal om att Västerås var det överlägsna laget. Det fanns verkligen litet stil över deras spel.”

Gurra Ljungqvist kunde inte ha sagt det bättre. Han avancerade så småningom till redaktionschef på VLT och kombinerade sitt journalistiska uppdrag med att samtidigt vara ordförande i VSK:s huvudstyrelse under större delen av 1940-talet.

Himlen i Aros har knappast varit mer grönvit än då.

ANDERS LIF

Fotnot: En tågbiljett från Västerås med finaltåget kostade nio kronor, inklusive entré. Detta var under efterkrigstidens depressionsår. Som jämförelse kostade en spårvägsresa i Berlin 100 miljoner mark vid samma tid.

En trappa på Köpmangatan

En berättelse om en rik handelsman, en kärlekskrank prins och en gästfri apotekare.

*Interiör Köpmangatan 6, troligen 1940-talet. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum.*

Titta på bilden av den eleganta trapphallen med pilastrar och dekorerade valv. En så ståtlig hall förknippar man knappast med ett hus i Västerås centrum. Men så här såg det ut när man klev in genom dörren på Köpmangatan 6, nästan längst ner mot Stora gatan, innan huset revs 1962. För sextio år sedan.

Stenhuset i två våningar hade byggts vid mitten av 1700-talet och hade förändrats under åren, men den magnifika entrén med den svängda trappan upp till stora salen på övervåningen fanns kvar, även sedan det forna högreståndshuset hade blivit modebutik de sista trettio åren.

Meeths hette butiken och var en filial till det stora modevaruhuset med samma namn. Butiken låg mellan Forsgrens skor vid Hantverkargatan och de två butikerna Olssons Tobak och Hallbergs guld längre ner mot Stora gatan, snett emot det som ännu var Wennbergs bokhandel. Sedan dagens affärs- och kontorskomplex uppfördes på tomten har Köpmangatan 6 varit adressen för barnbiblioteket, Naturkompaniet och minst ett hamburgeri.

*Köpmangatans korsning med Stora gatan mot slutet av 1950-talet. Det Hülpherska kvarteret med stenhuset och den svängda trappan, bortom Olssons tobak. Foto: VLT.*

*Samma korsning på 1920-talet. Foto: Ernst Blom, Länsmuseets arkiv.*

Hur kommer den rike handelsmannen, den kärlekskranke prinsen och den gästfrie apotekaren in i denna bortglömda lokalhistoria?

Vi börjar med handelsmannen, den rike industrialisten och riksdagsmannen Abraham Hülphers, som efter sin död fick epitetet ”den äldre” för att skiljas från sin son, Abraham Hülphers ”den yngre”.

Pappa Hülphers handlade med järn från Bergslagen, han hade ägarintressen i flera bruk, han importerade viner, tobak, porslin, vackra tyger och kryddor till Sverige och Västerås. Han hade intressen i Ostindiska kompaniet och han ägde flera fartyg för trafiken över Mälaren.

Han hade köpt flera gårdar i och runt Västerås, bland dem den klassiska köpmansgård som kom att kallas Bomanska gården efter en senare ägare, och som inte revs förrän Punkt uppfördes i en tid av mer eller mindre lyckad stadsförnyelse.

Abraham Hülphers d.ä. (1704–1770), porträtt av J H Scheffel.

Som så många andra storborgare var Abraham Hülphers också politiker. Han var rådman i Västerås och satt i det styrande råd som leddes av borgmästaren. Han var också riksdagsman och stödde mösspartiet under frihetstiden.

Efter att ha sålt den Bomanska gården byggde Hülphers upp en ny köpmansgård i det kvarter som idag försetts med det prosaiska namnet Leif, i vinkeln Stora gatan och Köpmangatan. Det långa huset med tretton fönster mot Stora gatan hade uppförts efter stadsbranden 1714 och hade länge bara en våning. En port från Stora gatan ledde in till en gård med köksbyggnad, bagarstuga, stall, uthus, svinhus och trädgårdsland.

Det var i detta kvarter som rådmannen och storborgaren Abraham Hülphers bestämde sig för att bygga ett ståndsmässigt bostadshus av sten i två våningar mot Köpmangatan som en fortsättning på det låga vinkelhuset.

Paradbygget sattes igång på 1750-talet.

Abraham Hülphers den äldre var visserligen rik, men pengarna räckte inte längre till allt. Ödet ville att husbygget på Köpmangatan skulle bli hans sista stora projekt.

Grundläggningen och grävningen av de majestätiska källarvalven med sina breda granittrappor blev problematisk. Svartån låg alltför nära och marken var tidvis vattensjuk. Hülphers tvingades banta sina gradiosa planer, huset blev både kortare och lägre.

På målningen av en folkmarknad i Västerås 1864, av Josef Wilhelm Wallander, samlas folk vid pumpen på Johan Wilhelms torg, en förlängning av Köpmangatan (Eriks Hahrs gata idag). Till höger syns det låga vinkelhuset, med tre skorstenar, vägg i vägg med det stora stenhus i två våningar som Abraham Hülphers d.ä. lät bygga hundra år tidigare. Bildkälla: Västmanlands läns museum.

Även i bantat skick var det ett imponerande bygge. Förre landsantikvarien Sven Drakenberg tittade in när frågan om rivning blev aktuell i slutet av 1950-talet. Han häpnade över vestibulen, valven med sina målade friser, marmorpelare, kolonner, pilastrar och nischer, utformade för att rymma statyer och byster som aldrig kom på plats.

Den stora trappan, upplyst av fönstren mot innergården, svängde upp till övervåningens stora sal. Det måste ha varit som att kliva in i en annan värld, in i en bild av ett svunnet högborgerligt Västerås.

I denna arosiensiska version av Downton Abbey bodde en kärlekskrank svensk hertig och prins långa tider, ibland halvårsvis, under 1700-talets sista decennier.

Han hette Fredrik Adolf, han var yngste bror till Gustaf III, han var hertig av Östergötland och han utsågs i unga år till chef för Västmanlands regemente. Han var bara arton år när han 1768 inspekterade sitt regemente första gången.

Prinsen behövde någonstans att bo under sina återkommande resor i Mellansverige. När Abraham Hülphers dog 1770 hyrde arvingarna ut stenhuset vid Köpmangatan. En prins, tillika hertig och regementschef, borde vara en bra hyresgäst. Även om Fredrik Adolf var känd för sina kvinnoaffärer och slarv med pengar.

*Prins Fredrik Adolf (1750-1803), hertig av Östergötland, chef för Västmanlands regemente, vars uniform han bär på porträttet av Jakob Björck.*

Prinsen betalade sällan för sig, något som inte minst bekymrade apotekaren Carl Fredrik Böttiger som köpte hela den Hülpherska gården, inklusive stenhuset, 1791.

Böttiger flyttade sitt apotek Hjorten från Bondtorget till det lägre vinkelhuset i det Hülpherska kvarteret, med ingång nere på hörnet vid Stora gatan. Han fortsatte att hyra ut ”prinsboningen” i stenhuset, trots att prinsen ständigt släpade med betalningarna. Hyran sågs som en ”underdånig fordran”. Några pengar kom aldrig.

Prins Fredrik Adolf hade tjänstefolk med sig, oftast även sin älskarinna, den vackra Sophie Hagman som hade dansat i Kungliga baletten och som var tjugo år när prinsen såg henne på scenen 1778. Förhållandet mellan Fredrik Adolf och Sophie Hagman varade femton år och var en offentlig hemlighet.

*Sophie Hagman (1758–1826), efter färglagd gravyr av Elias Martin*.

Vi får aldrig veta vad västeråsarna tyckte när de såg prinsen promenera med sin mätress längs Köpmangatan upp mot salustånden på Stora torget, eller när de strosade på de krattade grusgångarna i Kungsträdgården, som ännu inte fått namnet Vasaparken.

Vi lär heller aldrig få veta vilka ur stadens societet som bjöds in till prinsen för att gå uppför den svängda trappan och dinera i stora salongen med sina gyllenläderstapeter och gipskaminer, med sina brumålade karmstolar med röd plysch och vita snören och med sina glasskåp med silverpjäser.

Och vilka var herrarna som gjorde prinsen och apotekaren sällskap vid spelbordet när middagen avrundades med quadrille, l’hombre eller något annat av dåtidens populära kortspel?

Vi kan bara föreställa oss hur röken från cigarrerna steg mot taket framför fönstren med blå lärftsgardiner och utsikt över hustaken vid Svartån och Johan Wilhelms torg med sitt pumphus och bort mot det blekt gulgrå slottet på sin kulle.

Apotekaren Böttiger var känd för sin gästfrihet, en egenskap som med tiden bidrog till hans ekonomiska trångmål. Trots hustrun försynta protester bjöd han regelbundet in stadens förnäma borgare på en kyrksup efter söndagens högmässa.

Hans apotek hade ett brett sortiment. Han tillverkade choklad och han destillerade drycker och trillade piller i de många smårummen i huslängan mot Stora gatan. Böttiger uppfann en spritsort med smak av granris som såldes på små vita flaskor. De sägs ha spritt en frisk doft av granskog när korken drogs ur och drycken ansågs vara ett förträffligt botemedel mot huvudvärk.

Hörnan Köpmangatan och Stora gatan på 1840-talet. Apotekshuset med trappan till höger, var granne med stenhuset som Abraham Hülphers d.ä. byggde litet längre upp på Köpmangatan. I korsningen syns en transport med stångjärn svänga ner mot hamnen. Bilden finns i Länsmuseets arkiv.

Böttigers äldste son Carl Wilhelm, författaren och litteraturhistorikern som gifte sig med Esaias Tegnérs dotter, har berättat om hur det gick till i den forna Hülpherska gården och om den märkliga tid när en prins bodde i huset.

När denne prins, hertig Fredrik Adolf, gjorde slut med mamsell Hagman dröjde det inte länge förrän han kastade lystna blickar på apotekare Böttigers unga hustru, Carl Wilhelms mor. Hon var bara arton år när prinsen uppvaktade henne och kallade henne för sin ”vackra värdinna”.

Sonen Carl Wilhelm Böttiger återberättar händelserna i sin klassiska ungdomsskildring Från skolan och studentlivet. Om prinsen lyckades med sin uppenbara ambition framgår inte.

Unga fru Böttiger hette Sophia Wilhelmina och var, inom parentes, sondotter till Abraham Hülphers den äldre. Hon födde så småningom tretton barn i det tjugotre år långa äktenskapet med apotekaren.

Prins Fredrik Adolf tröstade sig med en ny balettdansös, Euphrosyne Löf. Denna älskarinna lämnade han kvar i Sverige när han reste utomlands i ett försök att kurera sin sviktande hälsa. Under resan friade han utan framgång till ett par adelsdamer.

Fredrik Adolf dog i Montpellier 1803, femtiotre år gammal.

Apotekaren Böttiger kom att tyngas av sina skulder och dog på nyåret 1819, samtidigt som hans trettonde och sista barn döptes. Änkan hade sedan inget annat val än att sälja apoteksrörelsen, alla inventarier och hela gården. Även det sägenomsusade stenhuset såldes.

En septemberdag 1820 vandrade änkan med alla sina barn på bron över Svartån till det lilla trähus med torvtak som hon köpt för pengarna från försäljningen av apoteksgården. Huset stod kvar tills VLT skulle bygga ett tryckeri vid Slottsgatan 1946.

Flera andra apotekare ägde sedan den stora gården i det Hülpherska kvarteret. Stenhuset på Köpmangatan 6, med sin trappa, hyrdes i flera år av Mälarbanken som hade huvudkontor och kassavalv där innan banken byggde eget på andra sidan Stora gatan på 1860-talet.

*Carl Wilhelm Böttiger (1807–1878), porträtt av Johan Olof Södermark.*

Carl Wilhelm Böttiger skriver i sina minnen:

”Min stackars far hade väl aldrig, och minst under de sista brydsamma åren av sin levnad, kunnat drömma om att så mycket penningar en gång skulle komma att finnas i huset.”

Lasarettsläkaren Johan Fredrik Claréus bodde i apotekargården i sjutton år från 1860 och framåt. Det var förmodligen han som byggde till en våning på det låga vinkelhuset längs Stora gatan och Köpmangatan.

Innan vi slutar måste vi återvända till familjen Hülphers. Även Abraham Hülphers den äldre hade tretton barn. Syskonen sålde fastigheterna, inventarier och lösöre delades och skingrades på olika hem.

*Abraham Hülphers d.y. (1734–1798), okänd konstnär.*

Sonen Abraham Hülphers drev handelsrörelsen vidare med sina bröder några år. Mesta tiden tycks han dock ha ägnat åt resor runt i Sverige och i grannländerna. Han beskrev vad han såg i en serie banbrytande topografiska böcker. Han var också en framstående släktforskare och musikhistoriker.

Abraham Hülphers den yngre köpte ett eget stenhus i Västerås: det Gotherska huset längst upp på Köpmangatan, vid Stora torget. Där bodde han med sin hustru Anna Christina Grave de korta perioder han var ”hemma” och inte framlevde sina dagar som brukspatron på Fredriksbergs gård i Dalarna.

Det Gotherska husets äldsta delar var från 1600-talet, men det var påbyggt i omgångar. Äldre västeråsare minns byggnaden i torghörnet som affären med Carolina Anderssons hattar. Huset revs för att ge plats åt Sigma 1962. Beslutet föregicks av en hård debatt, där kulturbevarare som landsantikvarien Sven Drakenberg och stadsarkivarien Sven Olsson till slut måste ge upp för de kommersiella intressena.

Det Gotherska huset, delvis med anor från 1600-talet, i hörnet Köpmangatan och Stora torget, köptes av Abraham Hülphers d.y. I huset fanns Carolina Anderssons hattaffär när det revs, efter protester, för Sigma 1962. Foto: VLT.

Det blev aldrig någon liknande debatt när det urspungliga Hülpherska stenhuset längre ner på Köpmangatan skulle rivas. Det var inte lika gammalt men det hade en intressantare historia med sin vackra vestibul och sin svängda trappa.

Och med sina minnen av en kärlekskrank prins.

Baksidan av det Hülpherska stenhuset på Köpmangatan 6 före rivningen 1962. Huset hade behållit samma fasad sedan 1750-talet. Längan till höger var tidigare köpmangårdens köksbyggnad. Foto: Västerås stadsarkiv.

*Entréhallen på varuhuset Meeths tid, troligen 1940-tal. Foto: Ernst Blom, Västmanlands läns museum.*

Den Hülpherska köpmansgården, längst ner på Köpmangatan, revs 1962. Just där maskinen kör bort sten låg det omtalade stenhuset med ”Prinsboningen” och vestibulen med den svängda trappan. Foto: VLT.

Låt oss som avslutning avskriva alla rykten om att någon av källarna i husen längs Köpmangatan skulle ha varit från Gustav Vasas tid och att det var där han slog sönder vinfaten och öltunnorna när hans krigsfolk firade segern över danskarna i slaget om Västerås 1521.

Det finns inga fynd som tyder på det.

Däremot finns det uppgifter om att det bedrevs krog i de djupa källarvalven i det Hülpherska huset på Köpmangatan 6 vid mitten av 1800-talet. Krogen kallades Vasakällaren och drevs av den kände krögaren Jakob Tranell.

Men det är, som man säger, en annan historia.

Anders Lif

Fotnot: Beskrivningen av möbler och inredning i det Hülpherska huset på Köpmangatan 6 baseras på konstvetaren Marita Lindgren-Fridells genomgång av bouppteckningarna som publicerades 1940 i tidskriften RIG, utgiven av Föreningens för svensk kulturhistoria.

Slutspel med Herr Gustafsson

Sex år efter Lars Gustafssons död finns hans namn än en gång på en nyutgiven bok. Agneta Blomqvist, som var gift med Gustafsson under hans sista decennium, har samlat några texter i den till formatet oansenliga boken Våra landskap som nyligen gavs ut på det nya förlaget Tragus i Stockholm. I boken finns texter av såväl Lars Gustafsson som av Agneta Blomqvist.

Från början var det en beställning som makarna fick från ett tyskt förlag för tio år sedan. De ombads skriva texter till en serie böcker där utländska författare skulle berätta om sina länder.

Boken kom ut 2013 på tyska och är grunden för den omarbetade svenska utgåvan, Våra landskap. Några kapitel har strukits, andra har tillkommit. Här finns också en tidigare opublicerad dikt av Gustafsson och några av hans stämningsfulla målningar.

Innan Lars Gustafsson dog 2016 hann makarna ge ut tre gemensamma böcker, Herr Gustafssons familjebok (2006), Fru Blomqvists matbok (2008) och Dubbelliv (Bonniers julbok 2017). I den här boken delar de solidariskt på utrymmet. Gustafsson berättar framför allt om sitt Västmanland, Blomqvist om sitt Bohuslän.

*Agneta Blomqvist och Lars Gustafsson samtalar i hörsalen, Västerås stadsbibliotek, 2007. Foto: Anders Lif.*

Några av kapitlen har de skrivit tillsammans, som det långa reportaget om Inlandsbanan, med den fyndiga rubriken I Europas stilla vindsvåning.

Agneta Blomqvist gör flera utvikningar från sitt bohusländska tema. Hon tar oss till exempel med till Norberg där hon och Lars Gustafsson hade en lägenhet några år. Hon gör en poäng av att kalla Norberg för ”stad”, inte ”tätort” eller ”centralort”.

I ett annat kapitel skriver hon om sin pappas uppväxt i lettiska Libau (Liepaja) och om sin egen barndoms Nockebytorg. Däremellan hinner hon med att förarga sig över hur avverkningar och okänsliga kalhyggen förstört de skogar där hon en gång strövade och plockade svamp.

Lars Gustafsson har postumt fått bidra med en samling texter där mycket har publicerats tidigare. Det långa och välskrivna kapitlet En färd över Mälaren trycktes till exempel första gången i numera nedlagda Månadsjournalen 1986 och återkom 1999 i Strövtåg i hembygden, som VLT gav ut tillsammans med Natur och Kultur.

Kapitlet De gamla vägarna kunde läsas i Expressen 2010. Avsnittet med rubriken Våtmarker kunde Västerås Humanistiska Förbund publicera i sin ”pandemiskrift” I väntan på… (2021) med välvillig hjälp av Agneta Blomqvist. Skriften gavs ut till förbundets medlemmar som kompensation för inställda föreläsningar.

Det finns fler exempel på uteblivna uppgifter om tidigare publiceringar.

Jag nämner inte detta som kritik. Självklart är det svårt att leta fram opublicerade alster av döda författare. Ofta fanns det ju en orsak till ett sådana texter aldrig kom i tryck. Men det hade varit på sin plats att berätta för oss Gustafsson-nördar om och i så fall var texterna tidigare tryckts. Eller åtminstone vilket år de skrevs.

Med det sagt kan vi som brukligt är gotta oss åt Lars Gustafsson sällsamt levande språk. Vi kan också så här i efterhand förvånat konstatera att den gode Herr Gustafsson inte gillade hur hemstaden Västerås hade utvecklats. Så här skrev han i en text från 1986:

”Västerås visar mot fjärden en övertygande grön fasad med tårpilskantade småbåtskajer och vänligt röda trähus. Kommer man litet längre in i staden ser man att det mesta är kuliss. BPA-producerade varuhusklossar, spottloskor på trottoarer av billiga cementplattor, arbetslösa i klungor. Ett slitet brukssamhälle innanför den gröna ridån, köer till Systembolaget. Den vanliga svenska åttiotalsmisären.”

Jag undrar om det verkligen var denna nästan fyrtio år gamla nidbild av Västerås som Gustafsson ville förmedla till eftervärlden om han hade fått vara med och påverka innehållet i sin sista bok?

Om detta vet jag förstås ingenting. Jag kan bara konstatera att det känns märkligt, för att använda ett av Gustafssons mest använda ord, att en så gammal, för att inte säga otidsenlig text ska prägla en bok med den förpliktigande titeln Våra landskap.

Då är det trevligare och mer inspirerande att läsa kapitlet Poeternas landskap, av betydligt senare årsmodell, där Gustafsson tar oss med på en resa i Mälardalen och i Bergslagen i sällskap med diktare som Dan Andersson, Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Carl Wilhelm Böttiger och Erik Axel Karlfeldt.

Och Lars Gustafsson vore förstås inte Lars Gustafsson om han inte på sitt eget speciella sätt försöker beskriva hjortronets smak så här, i en text om mellansvenska myrmarker:

”Söt, hemlighetsfull och med det lätta vemodsdrag som alltid gör en kvinna särskilt åtråvärd.”

Västerås stadbibliotek bör självklart införskaffa denna bok. Jag ställer den för egen del, med visst vemod, sist i raden i min tämligen omfattade Gustafssonsamling och tackar samtidigt Agneta Blomqvist för att hon samlade ihop dessa ”sista” texter.

Jag orkar inte räkna titlarna i min samling, men två hyllmeter är det. Minst.

Anders Lif

*Akvarell ur Lars Gustafssons skissblock, utan årtal.*

Sören Boström till minne

Sören Boström dog den 31 augusti 2022 efter en lång tids sjukdom. Han blev 74 år. Här är ett utdrag ur ett kapitel i min bok Om bandy vore livet från 2001 där jag skrev några rader om honom.

Sören Boström slet gärna ont. Han sa alltid att han gillade att åka till Ryssland när vintern var som kallast och mörkast. Det var resor som andra spelare tyckte var jobbiga. Flygplanen var slitna, arenorna nedgångna, hotellen dragiga och maten usel.

– Javisst var det så, sa Sören Boström. Det var kallt som fan men det kom alltid mycket folk och det var härligt att spela!

Bandyns själ lever av kyla, is och mörker. Både i Västanfors och längs de ryska floderna.

Sören Boström gjorde 114 landskamper. Han var en de slitstarkaste grovjobbarna på mittfältet som svensk bandy haft. Han var arbetaren från den lilla bruksorten som sköt älg i de stora skogarna, högg timmer, körde lastbil, byggde hus och spelade bandy med en energi som var hämtad från Bergslagens järngruvor.

Han var länken bakåt till den gamla bandyn, där grabbarna från bruket stoppade in snuset och körde över fina laget från stan så att läroverkspojkarna ville slänga benskydden och gå och duscha redan i paus.

Sören Boström fick bara spela en SM-final. Det var 1978 och han gjorde sin första säsong i VSK. Det var samma år som Ola Ullsten blev statsminister och Muhammad Ali poängbesegrade Leon Spinks. Börsen gick först ned, sedan upp. Edsbyn vann finalen och Sören Boström kunde ännu 23 år efteråt gräma sig över att Joe Lönngren hindrade Tobbe Ek från att göra mål genom att kasta klubban.

– Så du fick inget SM-tecken som spelare, sa jag när vi träffades nere i Västerås djuphamn där Sören Boström sedan många år jobbade som försäljare på ett oljebolag.

– Tjata inte om det du också, det har jag fått höra alldeles för ofta, sa han.

Sören Boström hade vid det här laget blivit 53 år och spelade inte längre bandy, även om det fanns de som sa att gärna ville göra det.

Tolv år tidigare, när han var 41 år, propsade han på att få hoppa in i finalen 1989 på Söderstadion när VSK skulle besegra Vetlanda. Leif Klingborg var huvudtränare, Sören Boström assisterade. Någon av spelarna var sjuk, någon halvskadad.

– Jag kan spela, sa Boström bestämt.

Klingborg fick med milt våld stoppa honom.

– Jag hade grejat det, jag var i bra trim då, sa Sören Boström.

Året efter tränade han Västanfors och kunde förstås inte låta bli att spela. Sören Boström skulle fylla 44 när han som spelande tränare såg till att Västanfors kvalade tillbaka till allsvenskan. Sonen Göran spelade i samma lag.

Västanfors gick upp, Sören Boström slutade spela och Västanfors åkte ur igen. Då ringde Ola Johansson, som skulle bli spelande tränare i VSK säsongen 1992–93. Han ville ha en assisterande coach vid sin sida.

Sören Boström behövde inte övertalas och han lovade att inte tjata om att få spela. Han inledde därmed en tränarkarriär som skulle ta honom till sex nya finaler och fem nya guld på sju år. Om det funnes en utmärkelse till decenniets bandyledare skulle han ha fått den.

*Ola Johansson och Sören Boström efter finalen 1993.*

Sören Boström var ingen djuping som ritade pilar och talade i filosofiska tungor som Leif Klingborg. Han var ingen teoretiker som Ola Johansson.

– Jag ska säga som sanningen var. Jag förstod inte alltid vad Klingborg menade när han höll alla sina utläggningar, sa Sören Boström när vi satt nere i oljehamnen och pratade bandyminnen halvtannat år in på det nya millenniet.

Oljebörsen var orolig och gick mest upp. En skojfrisk oljekund gick fram till Boström och begärde 150 procents kassarabatt.

På väggen på kontoret hängde en färglitografi med en grönvit bandyspelare. Sören Boström tänkte tillbaka på vad olika tränare betytt. Han höll inte med alla dem som sa att det var Curt Einarsson som införde den moderna bandyn.

– Nej, jag tycker det var Håkan Sundin. När han tog över landslaget 1980 förändrades allting. Han fick oss att träna mer och han kunde delegera så att alla fick ta ansvar, inte bara några av oss. Vi hade roligare i landslaget än i klubblagen dom där åren.

Första VM-guldet 1981 långt där borta i Chabarovsk behövde vi inte tala om. Det var självklart en höjdpunkt i den aktiva karriären.

– Men frågan är om det inte var ännu roligare när vi försvarade guldet i Helsingfors 1983. Vi vann med 9–3 mot Sovjet i finalen. Då spelade vi för Pontus Widén.

Sverige hade ett bra lag då också. Ola Johansson, Sören Boström, Pinnen Ramström, Stefan Karlsson, Pelle Togner, Micke Arvidsson och alla de andra.

Pontus Widén var bandyordförande och svårt sjuk i leukemi. Han ville se en sista VM–turnering. Han satt med laget i omklädningsrummet. Alla visste att han inte hade långt kvar.

– Pontus såg oss vinna. Då var han nöjd. Sen åkte han hem och dog.

Håkan Sundin var förbundskapten. Han syntes inte så mycket. Han bara fanns där och visade sig när han behövdes. Han hade sådan pondus att även stjärnorna lyssnade.

Sören Boström lärde sig av Håkan Sundin. Han lärde sig av Leif Klingborg också. Men det fanns skillnader. Klingborg hävdade alltid att det var fel att prata om fel och rätt att bara prata om det som var rätt. Spelarna skulle tänka på det som var bra och bygga på de positiva bilderna.

Boström ansåg att det gick till överdrift.

– Det hände att jag inte fick rätta till saker och ting som hade gått snett ute på planen. Han ville bara förstärka det som gick bra.

När Sören Boström fick sköta laget efter eget huvud kunde han kosta på sig en och annan utskällning, även om han var noga med att inte hänga ut någon inför gruppen. Han kunde till och med beordra destruktivt spel.

– Allt kunde inte vara så himla läckert jämt och ständigt. Det hände att vi åkte upp till World Cup i Ljusdal med ett spel som inte hade fungerat under träningsmatcherna. Då kunde vi sätta som mål att bara spela defensivt och lita på att offensiven skulle komma av sig själv.

Att säga så var som att svära i den grönvita kyrkan. Så kunde Boltic spela på åttiotalet. Så skulle minsann inte läckra VSK lira på nittiotalet.

Som journalist kunde man få en inblick i Sören Boströms sätt att coacha om man åkte med VSK till en bortamatch i Motala, där det alltid duggade småspik eller blåste in snödrev från kanalen. På Motala isstadion var pressläktaren byggd över motståndarlagets bås, med bara en tunn plankbotten emellan. Där kunde vi sitta och njuta av Sören Boströms råbarkade direktiv. Som när Thomas Påhlsson höll på att susa förbi Thomas Liw en gång i ett högeranfall.

Tränarens aggressiva rop var inte tänkta för journalisternas öron:

– Slå omkull’en, Liwen! Slå omkull’en!!

Sören Boström visste hur en forward skulle stoppas. När han spelade sa han till sig själv att han alltid skulle vara mellan bollen och det egna målet. Han skulle vara på rätt sida om bollen.

– Jag minns en landskamp, jag tror det var mot finnarna, när jag först räddade ett friläge framför vårt eget mål och sedan var med där framme och gjorde mål i anfallet direkt efter.

Sådant kallas tvåvägsspel med senare tiders terminologi.

Sörens Boströms framgångsrika lag på nittiotalet var inga självspelande pianon, även om det alltid fanns kloka spelare som kunde föra traditionen och spelsättet vidare. Varje årgång krävde sitt eget upplägg. Nya mål kom till hela tiden.

– Vi satte upp mål för nästan allting. Vi stämde av och satte upp nya mål. Vi hade ett mål för barmarksträningen, ett för rinkbandyn, ett för träningsmatcherna på stor plan och så vidare och så vidare och så vidare.

Ibland kunde det bli för mycket och när den känslan lurar i bakgrunden kan slentrianen ta över. Efter guldet 1999 mot Falun tackade Sören Boström för sig. Han tog över sitt gamla Västanfors i stället. Klubben var i kris och fick med nöd ihop ett lag för att hanka sig fram i tvåan. Sören Boström tog upp laget till ettan igen, utan prut.

Om bandyn hade lagts ned i Västanfors hade livet förlorat en del av sin mening.

Grönvitt bandyjubileum

Söndagen den 19 februari 1922 är en märkesdag för bandyn i Västerås. Då, för 100 år sedan, spelade Västerås Sportklubb sin historiska första SM-final, mot Sirius på Stockholms stadion. Dåtidens referenter var eniga: Västerås borde ha vunnit, men Sirius gjorde tre mål, Västerås bara två.

Sådan är idrotten.

Dessutom missade VSK en straff! Och Sirius fipplade in det avgörande målet halvannan minut före slutsignalen, via en touch på en VSK-klubba.

Hursomhelst, det var den första av hittills trettiosju grönvita finaler, den första av hittills tjugo segrar skulle komma året därpå.

*VLT:s första sida måndagen den 20 februari.*

Låt oss stanna vid denna första historiska final för hundra år sedan, även om VSK förlorade. Den spelades inför 6 909 åskådare på Stadion, 870 av dem var grönvita supportrar som hade rest med ett överfullt specialtåg från Västerås till huvudstaden. Resan arrangerades av VLT och kostade 8:10 plus en krona i entré.

Västerås Sportklubb, med anor från 1904, höll på att bli den Stora Bandyklubben. Hemma i Västerås fanns nu en landbana på Gamla plan vid Herrgärdsskolan. Bandyspelarna behövde inte längre kajka runt på Mälarens is utanför kallbadhuset. Törnbloms Båtbyggeri hade börjat tillverka bandyklubbor, den så kallade VSK-klubban.

Det var stort.

Slutspelet om SM hade en annan utformning på den här tiden. De nationella serierna startade inte förrän tio år senare. Nu handlade det om en cup, där vinnaren gick vidare efter en match.

Lagen spelade först i egna lokala och regionala cuper eller miniserier. De bästa lagen anmäldes av sina distrikt till Svenska mästerskapen, där lagen sedan lottades mot varandra i en utslagscup, som avslutades med kvartsfinaler, semifinaler och en final.

IFK Uppsala var bandyns storlag under seklets inledning. Uppsala vann elva av de första fjorton finalerna med Sune Almkvist och målvakten Sven ”Sleven” Säfwenberg som ledande spelare.

VSK hade åkt på mycket stryk mot rivalerna från Uppsala men 1922, det första grönvita finalåret, blev det ändring. VSK och IFK Uppsala möttes redan i kvartsfinalen, som VSK sensationellt vann med 6–3. ”Manne”, med dopnamnet Emanuel, Johansson gjorde en av sitt livs bästa matcher och placerade fyra bollar bakom Sleven i Uppsalamålet.

I semifinalen vann VSK sedan mot ett av dåtidens bästa Stockholmslag, IF Linnéa, med samma siffror, 6–3.

Jag är osäker på var de matcherna spelades. Gissningsvis på Stockholms stadion.

VLT skickade signaturen Gurra till Stockholm söndagen den 19 februari för att skildra den historiska första finalen för stadens bandylag. Spelarna var utrustade med stiliga kepsar och hade klubbmärket fastsytt på de mörkgröna tröjorna.

Gurra hette egentligen Gunnar Ljungqvist och skulle senare avancera till redaktionssekreterare på VLT, ett jobb han hade fram till slutet av 1950-talet. I tidningen sammanfattade Gurra matchen på ett sätt som känns främmande idag, men som ger något av tidsfärgen:

”Det var en kamp på liv och död från början till slut”.

Han tilldelade de grönvita kämparna epitet av närmast heroiskt slag. Anfallaren David Hedin rev och slet ”så det sjöng i tackel och tåg för Uppsalalaget.” Hedin gick ”i härjartåg över Stadions isbana”, ibland ”ilsken och ettrig, ibland lugn och flegmatisk”.

”Mot ödet kämpa dock själva gudarna förgäves.” Ödet var Sirius bakre försvar, ”i sanning fruktansvärt”.

David Hedin betecknades som dåtidens bäste bandyspelare. Han har senare jämförts med såväl Gunnar Hyttse som Pontus Widén. Han föddes i Västerås, gick till sjöss, återvände till föräldrarna 1915, blev grovarbetare och började spela bandy med VSK. Han var en äventyrare, rymde från militärtjänsten 1918, dömdes för inbrott något år senare, och lämnade Sverige med en båt till New York en månad efter finalen 1922.

I USA återförenades David Hedin med sin bror, flyttade runt, gifte sig och dog i Kalifornien 1984. Han blev 88 år. Hedin hann bara med två landskamper, och den SM-final som, med diverse utvikningar, avhandlas här.

David Hedins anfallskamrat i finalen 1922 var Manne Johansson som ”vände och vrickade, kilade iväg som en vessla och stack sig undan, där det till äventyrs fanns något litet hål att komma igenom”, enligt Gurra i VLT. Manne skulle senare vinna tre SM-guld och sluta som ledamot i Bandyförbundets styrelse. Han ansågs allmänt vara en av de mest tekniska spelarna någonsin.

*Karikatyrerna ovan och nedan är hämtade från boken Västerås Sportklubbs bandyspelare 1924, med teckningar av Carl Hellström och signaturen Lord.*

Den tredje i innertrion, Bertil Reuter, fick veta att han trots sin långsamhet hade en flykt över åkningen som var sällsam att skåda. ”Utan krusiduller och broderingar kör han framåt, halvt liggande utefter isen”. Bertil Reuter gick till bandyhistorien genom att göra Sveriges allra första landskapsmål, i en landskamp mot Finland i Helsingfors när utbytet återupptogs efter första världskriget 1919.

Brodern Erik Reuter var en rese i försvaret, till vänster på mitten med dagens terminologi, och av någon mystisk anledning försedd med smeknamnet ”Stora tranan”.

Gurra avslutade sina spelaromdömen med en gnistrande grönvit framtidsvision:

”Finalmatchen 1922 kommer att stå som en epok i Sportklubbens historia. Klubben har kämpat tappert och tappert för att nå tinnarna. Man har siktat mot skyn målmedvetet, insiktsfullt och framför att intresserat. Att Sportklubben ej nådde toppen i år är dock inte så mycket att beklaga sig över. Ty nästa år gör Sportklubben säkerligen en ännu mer historisk match är gårdagens”.

Han fick rätt, den gode Gurra. Året därpå vann VSK sitt första guld när laget vann över IF Linnéa från Stockholm med 2–1.

Men det är en annan historia.

VLT-referatet måndagen efter finalen är presshistoriskt intressant. Efter Gurras, alias Gunnar Ljunqvists, text kommer ännu en artikel, något mer analyserande och kommenterande, under rubriken Mr Jones reflexioner.

Mr Jones var inte vilken som helst. Han hette David Jonason och hade 1920 infört den första dagliga sportsidan i svensk press, i Dagens Nyheter. Jonason var från Västerås och hade spelat fotboll i IFK. Han var så bra att han till och med hade fått spela en match i A-landslaget 1919, mot Finland, som center mellan Putte Kock och Albin Dahl.

*Mr Jones, alias David Jonason.* *Foto: Pressens bild.*

David Jonason var bara tjugotvå år när anställdes som sportchef på DN 1916. Han skulle revolutionera sportskrivandet. Han blev snabbt känd under signaturen Mr Jones och när han fick en egen sportsida fyra år senare försäkrade han sig om en skriftlig garanti på att ingen utanför sportredaktionen skulle lägga sig i hur materialet hanterades.

Idéerna var många och annorlunda. Det var Jonason som tog fasta på VLT-redaktören Anders Pers idé om ett skidlopp mellan Sälen och Mora. Pers lade fram sitt förslag i VLT nio dagar före bandyfinalen 1922. Dagen därpå publicerade David Jonason samma artikel, med instämmande. DN ställde upp med 1 000 kr i startkapital och bidrog med prispengar. Det var Jonason som kom på namnet Vasaloppet.

David Jonason drog också i gång Sexdagars på cykel, Stadslöpningen i Stockholm och turneringarna om Kronprinsens pokal för läroverkslag i olika bollsporter. Min morbror Lennart var hela livet stolt över att han fick spela halvback i Västerås läroverks bandylag som tog hem Kronprinsens pokal 1935. Finalen spelades på Arosvallen inför 2 200 åskådare. Jo, det stämmer: 2 200 åskådare! På en bandymatch mellan två läroverkslag i en stad som inte ens var en tredjedel så stor som idag.

Mr Jones text till VLT efter finalen är i vissa delar identisk med huvudtexten i DN, som märkligt nog är signerad ”Chs”. Bakom den signaturen stod David Jonasons bror Carl som arbetade på DN:s sportredaktion på tjugotalet. De två bröderna Jonason från Västerås satt alltså tillsammans på Stadions läktare och skrev för två tidningar samtidigt. De utbytte material och formuleringar.

Vad gjorde man inte för Västerås och VSK Bandy!

*Bilder saknas från finalen 1922. Den här bilden är från semifinalen året efter när VSK vann med 1-0 mot Sirius.* *Fotot från Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande (SCIF).*

Den svenska sportjournalistikens fader Mr Jones summerade finalen så här i VLT:

”Matchen tillhörde Västerås som hade 70 procent, lågt räknat, av spelet i första halvlek och lågt räknat 55 procent av andra.”

Han fortsatte analysen med att VSK-kedjan ”gick fram lekande lätt men kunde inte sätta dit prickarna över i:et.” David Hedin och Manne Johansson började till slut köra för mycket för sig själva. Deras ”promenader” på Sirius planhalva slutade i regel med en kollision eller med en återstuds från Sirius försvarsgigant Elias Knutssons breda trygga klubba, som ”likt en plankvägg” skyddade målvakten Bie Svanströms område.

Mr Jones kunde inte förstå hur VSK lyckades undvika att göra mål på denne Bie Svanström. De grönvita borde ha gjort fyra, fem mål redan före paus. De skapade chanser, de sköt bra, Svanström var ingen supermålvakt. Andra krafter måste ha spelat in, filosoferade Mr Jones och trodde att möjligen ”mrs Tingsley med sina förbindelser i andra världar” kunde förklara saken.

Vad var detta? Läsarna förutsattes veta att mrs Tingsley var ledaren för den teosofiska rörelsen och hade startat en teosof-skola på Visingsö. Teosoferna trodde på sanningen och ansåg att den orsakslösa orsaken var en innersta oändlighet som inte kunde definieras.

Om ni förstår. Jag gör det inte.

Om man trodde på teosoferna kunde man alltså förklara varför VSK inte vann över Sirius.

Den kulturellt bevandrade Mr Jones drog sig inte heller för att citera den franske renässanskungen Frans I som en gång lär ha sagt: ”Allt är förlorat utom äran”.

Västerås Sportklubb hade äran i behåll.

Vackrare matcher hade spelats, skrev han, ”men inte gärna mera situationsrika, oavlåtligt mer spännande eller i mer rasande fart hållna.” Läckerheterna och delikatesserna kom i andra hand under den vilda framåtfarten. Det handlade ju gubevars om en cupfinal. Åskådarna förmodades tacksamt minnas, under långa tider framåt, ”moment och episoder från denna bandystrid” trots att det vårades och trots att kvällarna blev ljusare.

Sirius ledde alltså, till allas förvåning, med 1–0 i paus.

VSK kom ut starkt i andra och David Hedin överlistade Bie Svanström med ett långskott från 25 meter redan i det första anfallet. Svanström hade antagligen solen i ansiktet men Hedins skott var så hårt att bollen inte syntes förrän den ”sjöng i nätet”. Bertil Reuter gav sedan VSK ledningen innan Sirius kvitterade till 2–2 med ett slumpskott ur en klunga.

VSK hade flera möjligheter att avgöra, och fick till slut den stora chansen när David Hedin fälldes på väg igenom Siriusförsvaret mot slutet av matchen och domaren dömde straff. Hedin sköt själv. Stenhårt. Efter isen. Hedin torde ”gräma sig rätt mycket att den hårda bollen skulle pricka Svanströms skridskor precis.”

*Sirius segermål studsade in via Lolle Jonssons klubba*.

VSK fick nya chanser när Sirius bäste anfallsspelare Harry Eriksson visades ut sedan han ”i stridens hetta burit sig synnerligen osympatiskt åt”. Manne Johansson slog in en hörna, men jublet kom av sig eftersom domaren hade blåst av för felaktig utrusning.

Så kom den ödesmättade ”katastrofen” halvannan minut före slutsignalen. Sirius Ivar Svanström drog på ett långskott som studsade via VSK-backen Georg ”Lolle” Jonssons klubba upp i nättaket.

Ridå, som det brukar heta.

Texten i DN innehåller ett P.S. som förtjänar att citeras i sin helhet:

”Att det i detta referat inte omnämnts några skott eller dylikt från Siriuskedjan beror helt enkelt på att det inte förekom några sådana, förutom dem som gingo in. Därmed inte sagt att Ryman var dålig.”

Karl Ryman var målvakt.

Anders Lif

Fotnot

Finallaget 1922: Karl Ryman, Oskar Fröjd, Georg ”Lolle” Jonsson, Erik ”Stora tranan” Reuter, Hjalmar Bergkvist, Arthur Thunell, Fridolf Ryman, Hjalmar Thyberg, David Hedin, Manne Johansson och Bertil Reuter.

Normalt spelade VSK med fem man i ”kedjan”, alltså två yttrar och en innertrio, uppbackade av tre halvbackar, varav en mittback, och längst bak huserade två backar som sista utposter framför målvakten.

Till Västerås försvar

Dagen före nyårsafton sändes den del i P1:s serie om städer och arkitektur, Stadsinspektionen, som handlade om Västerås.

Arkitekturkritikern Mark Isitt gick runt i centrum och följde upp sina funderingar med ett panelsamtal där två arkitekter, en från Malmö och en från Jokkmokk, fick kommentera Västerås stadskärna.

Det kändes lika långt från stadens själ som när VLT:s ledarskribent Matilda Molander beklagade sig över den torftiga miljö hon upplevde på sina promenader mellan stationen och tidningshuset. Till råga på eländet finns det varken antikvariat eller ostaffär här.

Vi västeråsare är känsliga för kritik! I alla fall jag. Det har ni kanske förstått. Surgubben vaknar i mig.

Jag har skrivit tidigare om hur arg jag blir på tjatet i sociala medier om hur ”man” rev i Västerås, hur ”man” inte bevarade gamla hus och de återkommande påhoppen på ”sossarna” som rev allt de såg.

Påståendet att ”dom rev hela centrum” återkommer oemotsagt även i Mark Isitts radiodokumentär. Isitt hade väntat sig att få se åtminstone något av den gamla staden när han klev av tåget. Västerås är ändå en landets äldsta städer med anor tillbaka till tidig medeltid, om än inte till ”bronsåldern” som Isitt drar till med; då låg det som skulle bli Västra Aros fortfarande under vatten.

Han ser inget av den gamla stad han förväntat sig att få se. Han tror sig se en Vasaborg men det är ABB:s svenska huvudkontor, som han kallar för ”Aseas huvudkontor”. Det må vara hänt, vi är många som inte riktigt vill kännas vid den namnändring som gjordes 1987.

Mark Isitt ser inte det gamla. Kanske beror det på att han inte tittar åt vänster. Då hade han se den riktiga Vasaborgen, Slottet, tronande med sina månghundraåriga minnen vid Svartån.

Isitt ser bara en själlös modern stad. Han vandrar runt Cityringen, ja han gör faktiskt det, i hopp om att kanske få se en ringmur (!) men hittar bara en trafikled med uschligt många bilar.

Tacka för det! Cityringen kom till på sextiotalet för att få bort bilarna från innerstaden och skapa ett gåcity.

Han hittar alltså ingen ringmur. Han säger sig inte hitta något annat heller som minner om stadens historia när han går där längs Cityringen. Han hittar INGENTING! Allt är bara trist och grått, till och med husen vänder sig bort.

Cityringen är ingen vandringsled. Men man måste vara försedd med rejält förutfattade skygglappar om man inte ser något alls av ett äldre Västerås. Ringen passerar nedanför Slottet, visst var det okänsligt att dra trafikleden genom Slottsträdgården, men ringen går faktiskt där och man kan se den historiska Vasaborgen från olika håll. Ringen passerar Vasaparken och Aseas klassiska gamla verkstäder, den passerar mellan Östra kyrkogården och de gamla industrikvarteren i Kopparlunden.

Längre bort för den oss ner för åbrinken och över Svartån med siktvyer in mot kyrkogårdar och mot Domkyrkan. Det finns mer men jag stannar där. Västerås SKA tydligen beskrivas som en tråkig, teknokratisk och bilvänlig stad, det bara är så, en stad där modernistiska ingenjörer styr stadsplaneringen.

På samma sätt får Citytunneln en obegriplig släng av den kritiska sleven. Mark Isitt har aldrig sett en liknande tunnel i någon annan stad. I stället för att ge sextiotalets framsynta planerare beröm för att de tog ner varutransporter och sophantering i city under jord får de kritik för att de grävde bort lämningarna av den allra äldsta medeltida staden.

På sin Facebook-sida skriver han att ”nästan allt revs” för att gräva den. En i panelen hävdar i programmet att tunneln var ett stort feltänk. Tunneln bygger på ”konsumtionstänkande”, tänk så mycket energi det gick åt för att riva alla hus, gräva en tunnel och sedan bygga en ny stad ovanpå. En tunnel som nu bara tycks användas för sopor.

Hur kan man släppa igenom sådana påståenden?

Inte ett enda hus revs för tunnelns skull. Inte ett enda. Och, det borde inte behöva sägas: Inga vikingatida eller medeltida hus försvann, de var borta sedan århundraden. En del jordlager kunde förvisso ha undersökts mer, men vi får inte glömma att bestämmelserna för arkeologiska undersökningar var annorlunda på sextiotalet än i dag.

Varför ska man skratta åt Citytunneln? Hur kan man se det som ett ”miljonprogramsprojekt” där bilarna ges förtur? Förlåt en gammal västeråsare, men jag förstår ingenting.

Programledarens enda beröm kommer när han beskriver tegelarkitekturen i Mimerkvarteret längs Karlsgatan, utan att nämna Erik Hahr. Denne stadsarkitekt som betytt så mycket, bra och dåligt, förekommer inte i programmet. Karlsgatan är berömligt smal, ”så här ska det se ut”, medan andra gator uppe i city är dubbelt så breda och ”pysscher ut i ingenting”.

Efter det beger sig Mark Isitt till Stadshuset för att träffa kommunstyrelsens ordförande Staffan Jansson. Han häpnar över Sven Ahlboms byggnad. Utan att darra på mikrofonen jämför han Stadshuset med det huvudkontor som Hermann Göring lät bygga åt Luftwaffe i Berlin, med legoblock på tvären och på höjden med ”Sarumans onda öga” i toppen i form av en klocka.

Staffan Jansson gör sitt bästa för att försvara staden och lyfter framtidssatsningar som stationsområdet. Programledaren låter sig inte imponeras. Han går ner till Mälaren, funderar på de nya bostäder som byggs och ska byggas där och befarar att det blir obalans i staden. Bygg flera bostäder inne i city i stället, uppmanar han. Varför inte i ett nytt torn, ett Folkets torn?

Så avslutas det hela med att panelen suckar över hur Västerås city jämnades med marken på femtio- och sextiotalen och blev till ”ett hål i marken”. Allt gick fort och man ”glömde bort de mänskliga behoven”.

Samma litania, än en gång.

Visst var det så att stadskärnan förnyades på femtio- och sextiotalen. Den allra innersta stadskärnan hade hamnat på efterkälken i utvecklingen. Kreativa och vackra bostadsområden hade växt upp runt om. Funktionalism för folket, om man så vill. Krumeluren. Skallbergsrundeln. Kvarteren på Kristiansborg, Blåsbo, Lustigkulla och Stallhagen/Stohagen?

Inne i stadskärnan levde trähusen vidare, reveterade eller inte, obekymrade av tidens gång, i tron att Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin för alltid skulle vandra där med strutkarameller eller åka spark över Fiskartorget.

Det var gistna hus med skräpiga innergårdar och dragiga utedass.

Erik Hahrs tid som stadsarkitekt, fram till 1936, var en konservativ tid. Inga nya hus fick byggas högre än tre våningar. Förnyelsen försenades av andra världskriget. När den väl inleddes kom allt på en gång. Jag håller med om att det gick fort, kanske för fort i vissa avseenden.

I eftertankens kranka blekhet borde stadsplanerarna ha funderat både en och två gånger innan de gav klartecken till så många otympliga gallerior och varuhus. Ingen kunde ana att västeråsarna ett halvsekel senare hellre skulle åka till externa köpcentrum med oceaner av fria p-platser.

Jag håller med om att det finns mycket att göra i city för kreativa stadsplanerare.

Men glöm inte att vi då talar om en begränsad del av staden, runt de centrala varuhusen. Vi talar inte om partierna längs Svartån, från Vasaparken, Fiskartorget och uppåt. Vi talar inte om lärdomsstaden runt Domkyrkan, Stadsbiblioteket och Rudbeckianska skolan. Vi talar inte om de spännande industrikvarteren i Mimer och Kopparlunden. Vi talar inte om kvarteren på Kyrkbacken. Vi talar inte om de vackra och rogivande kyrkogårdarna.

Allt detta vackra, med en sann stadssjäl, ligger INNANFÖR Cityringen och ”förstördes” inte.

Modernism eller inte. För mig är Västerås en funktionalistisk stad, i den enkla meningen att den fungerar. Med gågator, bussgator och parkeringshus, med ett pärlband av goda bostadsområden runt om.

ANDERS LIF

31 december i onådens år 2021

Lägg inte ned något man kan få användning av

Jag har varit kritisk till hanteringen av Västerås flygplats. Jag är det fortfarande. Miljonrullningen, dimridåerna kring Ryanair och allt det där.

Och jag tycker att många argument är märkliga, både från dem som vill rädda flygplatsen och från dem som vill avveckla. Ingen sida vill försöka förstå den andra.

Populistiska och ensidiga argument fördunklar.

Jag har försökt mig på att lista argumenten för att behålla det kommunala stödet till flygplatsbolaget.

De flesta faller platt. Ändå har jag, till min egen förvåning, kommit fram till att jag vill ha flygplatsen kvar. Tills vidare.

Någon kanske tycker att jag bytt sida, men då får de tycka det.

Jag skrev en längre artikel för kultursidan i VLT häromdagen. Om flygplatsens historia, om regementet som avvecklades 1927 och om flygkåren som Västerås fick som tröst.

De första planen startade från fältet på Hässlö några år in på trettiotalet. Flygkåren blev F1, finaste flottiljen i landet.

Pappa jobbade där. Bara en sådan sak. Jag minns hur stilig han var i sin uniform.

Jag inser förstås att slik nostalgi inte hör hemma i debatten. Jag inser också att flygfältets långa historia inte heller motiverar ett fortsatt kommunalt stöd.

Men historien finns där. Den kommer man inte undan.

För några veckor sedan hälsade jag på min bror, en av dem som jobbar ideellt på Västerås flygmuseum, i den väldiga hangaren från 1936 med sina fantastiska valv av limträ, konstruerade av den närmast klassiska limträfabriken i Töreboda. Det sägs att det på sin tid var den största fribärande takkonstruktion av trä i världen.

Jag kan inte gå i god för det, men vill gärna tro det. Känslan därinne är överväldigande.

Hangarens drottning är förstås Daisy, DC-3:an som under senaste världskriget flög fallskärmshoppare över Engelska kanalen mot Normandie. Nu underhålls propellerdamen året runt av veteranflygets entusiaster.

Jag ska inte trötta er med berättelser om alla andra spännande flygplan som finns där. Jag är ingen nörd, men tillräckligt klok för att inse att här finns en utvecklingspotential, som det så vackert heter, inom turismen. Om en guide pekar på ett litet privatplan och säger ”att den där kärran flög med Frank Sinatra och andra kändisar från Los Angeles till Las Vegas”, ja då vet jag att besökarna skulle lystra.

Flygmuseet kan bli något alldeles extra. Självklart behövs ett flygfält för det.

Men, än en gång, inte heller det här är ett tillräckligt skäl för att fortsätta hålla flygplatsen under armarna, även om Daisy och de andra lockar bortom Badelundaåsen.

Så har vi det här med miljonrullningen. Jag förstår inte att så många på ”bevarandesidan” kan ifrågasätta att flygplatsen kostar tiotals och åter tiotals kommunala miljoner, och har gjort så år ut och år in. Underskotten i det kommunala flygplatsbolaget är inga låtsassiffror. Miljonerna har bevisligen pumpats in under så många år att ingen riktigt törs räkna ut hur många de är.

Ändå har de som vill rädda flygplatsen mage att påstå att flygplatsen är en vinstaffär för oss i skattekollektivet.

Kan vi inte en gång för alla rensa bland alla dessa ”samhällsekonomiska” uträkningar om hur mycket skatteintäkter som försvinner om anställda sägs upp och slutar betala skatt, om alla kostnader för avveckling och om allt annat hemskt som väntar om vi skulle lägga ner flygplatsbolaget.

Kan vi inte helt enkelt, sist och slutligen, enas om att flygplatsen kostar pengar och att den inte ”går med vinst”.

Det kan faktiskt vara så att den ska få kosta.

Låt oss också slippa allt dribbel med att det inte är skattebetalarnas pengar som går till flygplatsen, utan att det är överskotten från andra kommunala bolag som till en del annars skulle skattas bort. Det spelar väl ingen roll om pengarna hämtas från Mälarenergis vinst. Om pengarna inte går till flygplatsen kan de väl i rimlighetens namn skickas till kommunkassan och användas på annat sätt.

Jag har också svårt att se det moraliska i att en del av denna vinst kan undandras statlig beskattning. Även staten kan ju tänkas vilja använda sina skatteintäkter till annat än till att subventionera kommunala flygplatser.

Rensa bland argumenten, snälla. Sluta dribbla. Låt oss enas om att en flygplats måste få kosta. Till syvende och sist handlar det om hur mycket vi tycker den är värd.

Så har vi alla de andra argumenten för att bevara: ambulansflyget, brandflyget, pilotskolorna. Varje enskilt argument går att tillbakavisa. Det finns gott om andra alternativ, gott om ambulanser, gott om flygplatser, varför ska just vi subventionera flygskolor.

Och framtiden med elflygplan är väl något som bara de sanna entusiasterna kan drömma om.

Det är inte helt lätt att väga samman argumenten när lokaltidningen öser debattinlägg och insändare över oss, dagarna i ända, det ena inlägget efter det andra, med både sanna och falska påståenden, med överdrifter och underdrifter, och där det journalistiska sållandet och värderandet överlåts till läsarna

Jag har ändå gjort ett försök och kommer fram till att:

Behåll flygplatsbolaget tills vi funderat på alltihop ett varv till.

Det är lätt att vara efterklok, men hanteringen har varit alltför stelbent och prestigebunden, alltför uppknuten till valmanifest och ”regeringsöverenskommelser”. Att stå fast vid löften och vara resultatinriktad är bra. Men kompromisser är också gångbara i politiken.

Vi hade inte behövt en dyr folkomröstning för att komma fram till det resultat som nu tycks vara ofrånkomligt: en majoritet vill behålla flygplatsen.

Inget av de argument jag radat upp här ovan räcker för att bevara flygplatsen. Men de många små bäckarna räcker till en tämligen stark rännil, likt den urgamla källådern under Hässlöfältet.

Vi kan få användning av fältet, vi kan få elflygplan, vi kan få mer godsflyg, vi kan få en ny flyglinje, vi kan få någon trevlig charter, vi kan slippa Ryanair (även om jag inte tror det), vi kan rädda några sjuka med snabba flygtransporter av donerade organ, vi kan få användning av räddningsflyget, vi kan få ännu fler flygskolor, vi kan få, vi ska inte bara släppa alla dessa vi kan.

Det är trots allt inte så att ett par tiotals miljoner till Hässlö varje år ett tag till skulle förbättra äldrevården på ett avgörande sätt. Det räcker nog inte ens med att avveckla stödet till Kokpunkten.

Låt oss alltså fundera på en vettig framtida användning av flygplatsen. Tillsammans med regionen och fler privata aktörer.

Jo, en sak till.

Vi får inte glömma att pappa jobbade där.

Anders Lif

Om det där med att “generera skatteintäkter”

Jag är inte nationalekonom. Om sanningen ska fram är jag usel på matte. Men en sak vet jag: man kan inte räkna med att en verksamhet, finansierad med kommunala skattepengar, ska betala sig med skatteintäkter från dem som utför dem.

Ändå hör jag argumentet till leda, år ut och år in, från dem som i ett eller annat vällovligt syfte vill behålla något som kommunen betalar men hotar dra in.

Gör inte så, ropar man, då missar vi ju skatteintäkter! Har ni inte tänkt på det?

Så höll förskollärarnas fack på för många år sen när dom kämpade för en utbyggd förskola. Ju fler anställda, desto högre skatteintäkter. Ett tag verkade det som om kommunen kunde finansiera sin verksamhet med att anställa fler inom barnomsorgen, det skulle ju öka intäkterna gubevars.

Nu är detta med skatteintäkter “som genereras tillbaka” ett återkommande tema i debatten om flygplatsens vara eller inte vara i Västerås.

Det kan finnas bra argument för att bevara en flygplats, det kan finnas goda skäl att lägga ner för att spara pengar. Detta inlägg handlar inte om det, det handlar inte om sakfrågan.

Det handlar om debattnivån.

Senast idag läste jag ett inlägg från en rutinerad folkvald som utan att blinka ville berätta sanningen för oss som inte fattar. Kontentan var att flygplatsen kostar visserligen si och så mycket för skattebetalarna, men drar vi bort si och så mycket för de “skatteintäkter som genereras” av dom som jobbar därute så blir det en försvinnande liten summa kvar för oss att betala.

Än en gång: Ett sådant resonemang bygger på att dom som jobbar på Hässlö inte skulle bidra med en krona till våra skatteintäkter om dom inte längre jobbade därute. Dom får inga nya jobb, dom drar sig tillbaka till en stuga i skogen, dom utför inga andra arbetsuppgifter, vare sig betalda av kommun, stat eller det privata näringslivet.

Dom lägger helt enkelt ner, dom slutar prompt att betala skatt och drar tillbaka sina bidrag till våra kollektiva skattefinanser.

Så är det ju inte. Det inser vi alla.

Tänk om man skulle räkna så på annan kommunal verksamhet. Skolor, badhus, idrottsplatser, allt. Att lägga ner en biblioteksfilial skulle med det sättet att räkna bli en pytteliten och onödig besparing om man betänker vilka “skatteintäkter som personalen genererar” på filialen. Man skulle då förutsätta att personalen inte kunna bidra till vår gemensamma verksamhet på annat sätt.

Tänk om man skulle föreslå en förprojektering, eller vad som helst, till en kostnad av 10 miljoner och samtidigt bifoga en kalkyl där man drar bort de “skatteintäkter som genereras” av den personal och av de konsulter som jobbar med projekteringen. Kanske kan man till och med få med en liten pluspost om man räknar in skatteintäkterna från de lokalvårdare som städar projekteringsgruppens lokaler.

Det vore förstås omöjligt att göra en budget med plus och minus om man räknade på det sättet.

Inte ens ägaren till Ebberöds bank skulle våga sig på det.

Håll isär begreppen. Snälla.

Framtiden är långt borta

Det kallas Mälarporten och ska bli ett steg in i den moderna framtiden för den lilla stad vid Svartån som än en gång bestämt sig för att inte längre nöja sig med att bli betraktad som just det: den lilla staden vid Svartån.

Vi ska, som ni vet, få ett nytt till synes magnifikt Resecentrum med broar som hänger med gigantiskt himlastormande tak över spåren, som vore de spekulanter på arkitektoniska pris. Kan Operahuset i Sydney, så kan väl vi!

Beslut om översiktsplaner och förstudier har fattats i laga demokratisk ordning, utan att vi vanliga dödliga brytt oss särskilt mycket. Låt dom hålla på, har vi sagt, tids nog sätter väl det rustika västmanländska bondförnuftet stopp för att extravaganta överdrifter. Vi brukar ju inte tro att vi är nåt.

Den så kallade Sigurdpassagen ur Västerås stads informationsmaterial.

Men runt jul, innan vi lärde oss vad coronavirus var för nåt, hände det sig att gamla kommunalrådet Åke Hillman surnade till på sin nutida efterträdare i den socialdemokratiska styrhytten: Anders Teljebäck. Vad kostar kalaset, frågade Hillman som har många decenniers erfarenhet av kommunal ekonomi. Är dom andra aktörerna med på tåget? Vad ska skattebetalarna i Västerås stå för? Vad ska Trafikverket betala? Och vad kostar det där märkliga taket?

Hillman tyckte inte att han fick några bra svar och började skriva debattartiklar till VLT. Han startade till och med en aktionsgrupp på Facebook för dom som vill stoppa det tak som tydligen staden ska bekosta med 250 miljoner kronor, trots att det egentligen är Trafikverket som ansvarar för passager över spåren. Efter ett par veckor hade gruppen Stoppa taket på Mälarporten 400 medlemmar. De blir fler och fler.

Kostnaden för hela projektet Mälarporten sägs landa på den närmast ofattbara summan två miljarder kronor, 2 000 milonjer. Det enda som kan sägas om den uppskattningen är att den inte kommer att hålla. Det gör uppskattningar aldrig.

OK, det är fler aktörer i spelet. Trafikverket, som äger spår och perronger, Jernhusen som äger stationshuset och Klövern som äger byggbar mark, kring järnvägen.

Åke Hillman fick i första omgången av denna nyväckta debatt höra att man inte kunde diskutera de övergripande planerna, Visionen, den var gubevars redan beslutad. Och dessutom hade 60 miljoner redan anslagits till “förprojektering”.

Nu gick det gamla kommunalrådet igång på allvar. Sextio miljoner till förprojektering av något som inte var ekonomiskt färdigförhandlat. Inga avtal med de övriga aktörerna var skrivna. Hur skulle en detaljplan kunna granskas på det underlaget? Och varför ska skattebetalarna betala 250 miljoner för ett vidlyftigt tak över en bro som egentligen är Trafikverkets ansvar?

Nu började jag fundera. Vad är det som händer? Jag satt i ett gömsle och väntade på en duvhök som aldrig kom när jag via mobilen gick in på stadens hemsida för att skaffa mig information.

Jag fortsatte leta när jag kom hem. Var, om inte vid källan, borde man hitta den tillförlitliga och fullödiga informationen? Först fick jag förstås hugga mig en väg genom snåren av vackra visioner och filmer från drönare i motljus som visade hur vårt gamla stationsområde skulle förvandlas till framtidens stad där vi alla möts i den ständiga sommaren och där kypare i vita förkläden serverar något annat än bryggkaffe på den bro som förbinder dåtid med framtid och som knyter Mälaren till staden, om än med jobbiga uppförsbackar på ömse sidor.

På hemsidan finns “Frågor och svar”, där finns detaljplan och där finns Visionen. Ambitiöst, javisst, men knäckfrågorna vill uppenbarligen de folkvalda tassa runt som de plägar göra kring heta valfrågor.

Jag läser mig till några saker.

För det första: En ombyggnad av stationen i Västerås måste göras för att tillåta ytterligare perronger och en förlängning bangården mot öster, mot Röda torget.

Denna ombyggnad står Trafikverket för, men den är inte inskriven i verkets arbetsplan förrän om drygt tjugo år, nån gång på 2040-talet, i en tid när gamla kommunalråd och avdankade journalister ur den stora fyrtiotalistgenerationen slutat vandra på livets perronger.

En ombyggnad krävs också för att skapa mer plats när det är trångt i trappor och hissar på Västerås C. Detta skulle säkert kunna lösas på ett enklare och billigare sätt, utan dyrbara visioner med öronlappsflaggande perrongtak som ska ta oss in i en expanderande framtid. Men billiga kompromisser tar oss ju inte in i framtiden. Vem vill behålla och bygga ut en gammal stationsbyggnad?

Huset för biluthyrning blir en av två delar i det tillfälliga resecentrum som ska finnas i flera år, kanske fem år.

Så var det en sak till. Det som gjort mig riktigt fundersam. Vi västeråsare, och alla som kommer hit med buss och tåg, kommer att tvingas genomlida många år av provisorier. Om nu staden träffar nödvändiga avtal och om nu detaljplanen ställs ut för granskning i höst (vilket kan bli nog så svårt), och om planen skulle godkännas nästa år så ska man börja hela alltihop med att riva dagens station med en trång men ändock fungerande väntsal, med sin Pressbyrå, med serveringar och trapphus. Man ska riva trappor, rulltrappor, hissar, bron över spåren.

Allt måste bort för den första etappen av det nya. Den andra etappen, med ett pendangtak med vinge nummer två, mot silon till, kan vi glömma så länge, den ligger säkert femton år bort i tiden.

Dagens fungerande stationshus, med allt vad därtill hör, ska alltså rivas för att det nya ska byggas. Vart ska vi då ta vägen, vi som mer eller mindre mödosamt tar oss ner till stationen för att ta ett tåg till Stockholm eller till Eskilstuna eller till någon annan metropol?

Jo, vi ska hänvisas till ett tillfälligt resecentrum, uppdelat på två, dels i den lilla träbyggnad öster om stationen där Avis och annan biluthyrning håller till, dels i kvarteret Sigurd, på andra sidan järnvägen, i den gamla tegelbyggnad där Asea en gång hade en verkstadsskola och som idag hyser diverse småföretag, bland dem Dansverkstan och Gycklargruppen Trix.

Där ska den största delen av det provisoriska Västerås C ligga, med service, butiker, serveringar och så vidare. Inte i ett år, inte i två år, säkert i tre, kanske fyra eller fem år. Tänk er in i den framtiden. Ett år är lång tid, fem år ännu längre. Här ska Västerås öppna sig mot framtiden och mot silon, där det i och för sig häckar pilgrimsfalkar så länge den får stå kvar. Kungsängsgatan med sina ständiga ombyggnader blir den viktigaste infartsgatan till stationen och staden gör på hemsidan ingen hemlighet av att gatan kan behöva byggas om igen.

Den största delen av det tillfälliga resecentrumet ska ligga på andra sidan järnvägen, i kvarteret Sigurd. Dit, och till perrongerna ska byggas en provisorisk bro.

Till denna tillfälliga station ska anslutas en provisorisk bro från nånstans i höjd med biluthyrningen på den norra sidan till Sigurd på södra sidan. Den ska förses med trappor och hissar, dock inte med rulltrappor så det gäller att hinna först till hissen för oss som har svårt med trappor. Någon perrong för spåret närmast Sigurd finns inte, och perrongen på norra sidan, som Stockholmstågen avgår ifrån, slutar strax före biluthyrningen.

Det framgår inte av handlingarna om och hur och när Trafikverket ska övertalas att tidigarelägga en etapp av sin framtida utbyggnad av spår och perronger. Beskedet får vänta.

Och vem ska betala den provisoriska stationen? Trafikverket? Eller stadens skattebetalare? Svar utlovas innan detaljplanen ställs ut för granskning. Det är fler än Åke Hillman som undrar vad allt ska kosta. Först 60 miljoner i förprojektering av något som ännu inte beslutats, sedan 250 miljoner för en öronlappsbro, sen en ännu icke specificerad andel av totalen på (minst) 2 miljarder.

Till det kommer alla kostnader som redan betalats, till konsulter och arkitektbyråer. Jag hittade en uppföljning i fastighetsnämnden från januari 2018. Där räknades projektets kostnader dittills till drygt 18 miljoner, ytterligare drygt 6 miljoner anslogs för 2018 och om vi räknar med något liknande för 2019 så landar de “upparbetade” kostnaderna på 30 miljoner.

Anders Teljebäck är den ende som stått upp och försvarat Mälarportens ståtliga visioner när Åke Hillman och andra gått till attack. Det hedrar honom. Men vad gör de andra i Stadshuset? Varken de styrande eller de i opposition har gett sig in i debatten. Jag kan se framför mig hur de sitter på sina partikanslier och håller fast vid strategin att inte utsätta sig för blåsten så länge stormen viner. Vad säger till exempel liberalernas kommunalråd Jesper Brandberg? Är Mälarporten bra använda pengar?

Jag har blivit så gammal att jag ser tiden krympa. Jag är inte ensam om det. Jag vill inte leva med en provisorisk station i flera år, oklart hur många. Jag är kanske ogin mot yngre generationer som ser framtiden bortom 2020-talet, som hellre vill satsa på broar med visionära spetsiga öronlappar, som hellre köper vingar för pengarna än lägger miljoner på skola och på den äldrevård som vi inom fyrtiotalistgenerationen snart behöver.

Om vi klarar oss förbi coronaviruset förstås.