(Det här är en text som jag skrev till katalogen för den retrospektiva utställningen av Bengt-Göran Broströms konst på Västerås konstmuseum 2007)
Han stod alltid på samma plats, högt upp mitt på södra delen av långsidan mot Vasagatan på Rocklunda. I pauserna höll han gärna till vid korvkiosken nere i hörnet. Vi hejade på varandra, kanske sa vi några enstaka ord om hur matchen var. Inte mer. Bengt-Göran Broström gick nog ofta ensam på bandy, precis som jag.
Bandy var ett utmärkt sätt att koppla av, vi kunde skrika tillsammans, men ändå vara ensamma. Före matchen köpte man en lott, i pausen en korv. BG vann flera fruktkorgar.
Om han fått leva några år till hade han säkert porträtterat den typiske bandyåskådaren, han som alltid står på samma plats på läktaren, med stickad luva eller öronlappskeps, iklädd en varm men inte alls elegant jacka och robusta skor. Han ser inåtvänt buttersnäll ut, även om VSK just slagit Sandviken i elitserien.
Han ser nästan ut som BG gjorde.
BG var en av oss. Han var något så oglamoröst som en äkta västeråsare. Han bodde några år i Stockholm och i Göteborg när han gick på Konstfack och på Valand och han hade sett hur ljuset kunde falla över Skagen. Men han tvekade aldrig att återvända till industristaden vid Svartån med sitt röda slott och sitt klockspelsklingande stadshustorn.
BG förblev västeråsare.
När någon frågade om han inte ville bli känd i Stockholm eller rentav i Paris eller New York svarade han att det räckte med att vara världsberömd i Västerås. Han hade hittat den nisch där han var bäst. Där trampade han fram genom vardagen på sin cykel. Han älskade cykeln, både som form och som praktiskt fordon. Han skaffade sig aldrig något körkort.
Han var där de andra vanliga västeråsarna var, han var en i mängden. Han gick inte på Rotary, han satt inte på de fina krogarna och om det fanns något som kunde kallas konstnärsklick – så tillhörde han den inte.
BG levde med sin familj och med sitt arbete. Han hade svårt att arbeta hemma, han ville gå till jobbet som alla andra. Verkstaden låg de sista åren i en källare på Utanbygatan. Aseas Mimerport låg bara ett par kvarter bort. Det var där arbetarna en gång strömmade ut och in på bestämda klockslag. Elektriska strömmen, sa man till en början. När cyklarna kom blev det Aseaströmmen.
Vi som växte upp i femtiotalets Västerås glömmer aldrig cyklisterna vid Mimerporten, där Port-Anders såg till att inga obehöriga släpptes in i det verkstadskvarter som i dag har förvandlats till något helt annat.
Aseaströmmen var en del av Västerås, Aseaströmmen var en del av livet.
(Bilden är från Västerås konstmuseum)
Den blev en del av BG:s liv också. Det tog honom fem år att göra bronsryttarna på Stora torget, det konstverk som blivit Västerås mest populära, alla kategorier. Det blev hans stora verk. Han var stolt över det. Jag intervjuade honom en gång, strax efter det att allt var klart. Han pekade på en plats på sockeln, mellan två cyklar.
– Där satt farfars plakett som nån har petat bort och stulit, sa han.
BG var bedrövad. Hans farfar Bernhard Broström hade varit gjutare på Asea och hade fått plaketten som tack för ett helt livs arbete.
Det finns ideologisk konst där arbetarna höjer sina muskulösa armar med oljiga skiftnycklar mot den nedgående solen och där lyckliga bönder skördar den gula rågen tillsammans med rosenkindade barn.
BG:s konst är så långt från det man kan komma. Han var politiskt medveten, men hans hjältar är de trägna, ibland hunsade arbetare som gör sitt jobb, som trampar hem, var och en i sina egna tankar, trötta efter det monotona jobbet, hem till något som kanske inte heller alltid var så upplyftande.
De var västeråsare.
BG såg dem när han själv cyklade till jobbet i de tidiga frostmornar när det var glashalt i Djäknegatans medeltida backe ner mot läroverket, eller i de röda höstkvällar när kajorna cirklade runt Domkyrkans torn i sin eviga tro på att den nya dagen skulle bli bättre än den gamla.
Han såg dem när han trampade över Vasagatan, där en gammal tant alltid tycktes stå med sin handväska på busshållplatsen. Han såg dem när han cyklade genom arbetarkvarteren Kåre, Ivar och Josef som Asea byggde för snart hundra år sedan och där lindarna blommade på somrarna och där det luktade stekt fläsk med löksås ur de öppna köksfönstren.
Han såg dem när han, till sist, klev in i sin källarateljé. Där väntade träfigurerna på honom, där väntade alla hans vänner på att bli utskurna ur det friskt doftande furuvirket.
Innanför varje utskuren figur väntade en annan.
Och alla var de västeråsare.
Några av dem är utställda här.
Anders Lif
