Berättelsen om den historiska finalen 1923
Söndagen den 25 februari 1923 skrevs bandyhistoria på Stockholms stadion när Västerås sportklubb vann över Stockholmslaget Linnéa med 2-1. VSK tog därmed sitt första SM-guld.
I år är det hundra år sedan. Jubileum!
Titta på lagbilden här ovanför. VLT hyrde en fotograf för att fotografera guldhjältarna. De radade upp sig framför målet på Klocktornssidan av Stadion. Tröjorna var gröna, byxorna bruna. Stuket på kepsarna var Inte alldeles enhetligt.
Vänsterbacken Georg ”Lolle” Jonsson hade skrudat sig i en toppluva. Han tyckte väl att han kunde göra litet som han ville eftersom han och vänsterhalvbacken Erik ”Stora tranan” Reuter hade spelat längst av alla i A-laget. De kom med redan 1909, fem år efter det att VSK bildades den där dagen med det ikoniska datumet tjugonionde i första nittonhundrafyra.
Det är idel ädel grönvit bandyadel som står där på Stadions is och låter sig förevigas. De är trötta, säkert glada. De har tagit det efterlängtade SM-guld som många tyckte att de borde ha vunnit redan året innan, 1922.
Det var ju den finalen, den första finalen för VSK, som Sirius vann med 2–1 och där alla, nåja, alla västeråsare, var eniga om att VSK var det bättre laget och att Sirius vann med en oförskämt stor portion tur.
År 1923 var det tid för revansch.
VSK hade vunnit allt som gick att vinna under säsongen och var stora favoriter, även om den bäste av dem alla, anfallaren David Hedin hade slutat spela bandy och flyttat till USA.
Hedin skulle aldrig få revansch för straffen som han missade i finalen mot Sirius 1922. Det var då han så försmädligt prickade Uppsalamålvakten Bie Svanströms skridsko, som VLT:s utsände skrev. Det var inte tal om att Bie räddade.
Sirius och VSK skulle mötas även i 1923 års slutspel om det svenska mästerskapet, men inte i finalen utan redan i semifinalen, en match som betraktades som den moraliska finalen.
Båda lagen ansågs bättre än alla andra i slutspelet men hade lottats mot varandra.
Detta märkliga system med lottning blev kvar ända tills det mer rättvisa serieystemet infördes 1931
Ännu 1923, när VSK vann sitt första guld, levde alltså det gamla systemet. Distrikt och regioner ordnade egna tävlingar och cuper för att få fram ett eller ett par lag att skicka till slutspelet, där arton lag från hela Bandysverige lottades mot varandra i åttondelsfinaler, kvarsfinaler och semifinaler. En enda avgörande match i varje omgång.
VSK hade gjort rent hus hemma i det egna distriktet och vunnit allt som gick att vinna.
När allvaret började med slutspelets första omgång, åttondelsfinalen, lottades VSK mot IFK Stockholm söndagen den 21 januari. Varför matchen spelades i Västerås och inte i Stockholm har jag inget bra svar på, men förmodligen var det lotten som avgjorde där också.
Hur som helst lockades en storpublik till Gamla plan längs Engelbrektsgatan vid Herrgärdsskolan. Den var huvudarena för både bandy och fotboll i Västerås fram till 1931 när nya Arosvallen stod klar.
Gamla plan hade invigts 1911 men en bra is för bandy kunde inte spolas förrän 1920. Då lyckades ismakarna, med VSK-nestorn Lolle Jonsson som anställd vaktmästare, komma underfund med hur isen skulle fixas på en plan som lutade. Nivån var en halv meter högre i ena änden än i den andra.
Fram till dess spelades bandy på sjöisen i hamnen eller vid Hyttan. Ibland också på Svartåns is nedanför Karlslund.
Nu, guldåret 1923, var isen fin på Gamla plan. Solen lyste, snövallarna var höga och vita och publiken strömmade till för att se VSK vinna enkelt över IFK Stockholm med 6–2.
Den här vintern fick publiken för första gången bekanta sig med den nya stjärna som tänts på den grönvia himlen efter den emigrerande David Hedin. Han hetter Erik Karlsson. Han var inte anfallare utan högerhalv, eller högerhalvback som man sa, och var bäst på plan.
Erik Karlsson kallades för ”Hyttan” och var den äldste av de fyra bröder som alla spelade bandy i VSK och som växte upp i arbetarbostäderna vid Hyttans masugn, på platsen för dagens Lögarängsbad.
Hyttan Karlsson var tjugotvå år och kallades senare Hyttan I för att skiljas från Hyttan II, III och IV, som alla kom att spela i VSK:s A-lag.
Den åtta år yngre Hyttan II hette Gunnar och blev störst av dem alla. Han blev så stor att han skrev om smeknamnet och tog sig namnet Hyttse.
Men nu, 1923, var det alltså Erik som dominerade under sin debutsäsong. Han fick lika mycket beröm i kvartsfinalen mot Göta från Stockholm en vecka senare. Även kvartsfinalen spelades i Västerås inför en ny storpublik. VSK vann med 5–3 och enligt rapporterna var det länge sedan bandy spelades så vackert.
Efter detta väntade semifinalen, detta historiska guldår för Sportklubben. Fyra lag var kvar, förutom VSK: Sirius, Stockholmslaget Linnéa och Linköpings AIK.
VSK och Sirius var de bästa lagen och borde få mötas i finalen. Mer eller mindre öppet insinuerades att ”lottningen” styrdes i Stockholmslagens favör. Bandyn sköttes på den här tiden av Svenska Fotbollförbundet. Svenska bandyförbundet bildades först 1925.
För att slippa misstankar om uppgjord lottning lät förbundet sitt förvaltningsutskott övervaka tillställningen i sällskap med en fotograf. Så kom det sig att de två bästa lagen lottades mot varandra i den ena semifinalen: VSK mot Sirius, på Stockholms stadion, söndagen den 4 februari.
Ett extratåg med 865 supportrar reste från Västerås Central och VLT berättade om god stämning, kaffe, smörgås, lotterier och dragspelsmusik. Jag har inte hittat någon exakt publiksiffra, men signaturen Ted (Teddy Nyblom) i Svenska Dagbladet skrev att åskådarna samlades ”i väldiga häckar” med mellan 6 000 och 8 000 personer.
Det hurrades och hejades som vore det den verkliga finalen. ”Kampstarka, segersälla, revanschhungriga Västerås mot Bandystadens elitlag, mästarklubben Sirius.”
Signaturen Gurra i VLT, alias Gunnar Ljungqvist, skrev att semifinalen blev ”en kämpalek, präglad av en elektriserande, samlad energi, kraft och fart.” Sportklubben hade allt att vinna. Halvbackskedjan arbetade med en ”nästan övermänsklig energi”. Centerhalven Hjalmar Bergqvist framstod som ”fenomenens fenomen” och högerhalvbacken Hyttan Karlsson jämfördes med teaterscenens Cyrano de Bergerac som oförväget väljer den väg som särskilt går mot hugg och stötar. Hyttan ”skulle få böta för sin djärvhet med åtskilliga blånader på sin lekamen”.
Är det någon som kommer att tänka på Rasmus Sjöström i dagens grönvita lag?
Finaldebuterande målvakten Folke Johansson fick beröm av Gurra men anfallskedjan beskylldes för att trassla till det för sig, flytet i spelet var inte lika elegant som på David Hedins tid.
Tolv minuter in på andra halvlek avgjorde VSK med matchens enda mål. Erik Reuter passade Manne Johansson, som skickade den vidare till Kusen Rylander. Han hade ryggen mot mål men lyckades sno sig runt och få iväg ett skott utom räckhåll för Bie Svanström.
Revanschen var utkrävd.
Hemma på Stora gatan, utanför VLT:s fönster, skallade leveropen för Kusen när tidningens medarbetare Axel Bynäs satte upp den svarttextade gula löpsedeln som förkunnade att VSK vunnit med 1–0.
IF Linnéa vann samtidigt utan problem över Linköpings AIK med 6–2 i sin semifinal.
Finalen dröjde sedan tre veckor, till söndagen den 25 februari. Dagen efter kunde VLT:s läsare ta del av nyheten om det första guldet på tidningens förstasida.
Den inledande texten förtjänar att citeras i sin helhet:
”Västerås sportklubb nådde på söndagsmiddagen å Stadion sina drömmars mål, svenska mästerskapet i bandy, genom att besegra I.F. Linnéa, Stockholm, med två mål mot ett. Efter många års intensivt arbete och efter en i bandysportens historia enastående framgångsrik säsong har klubben sålunda nått toppen. Vi gratulera och hoppas att mästerskapet blir efterhängset.”
De flesta förståsigpåarna hade trott på en enkel seger för västeråsarna men finalen blev en segsliten historia. Fyra nya spelare fanns i laget jämfört med finalen 1922: Folke Johansson, Hyttan Karlsson, Bernt Eriksson och Kusen Rylander.
Linnéa gjorde oväntat hårt motstånd, i dubbel bemärkelse. För att få stopp på VSK:s finessrika anfall tog stockholmarna till bryska metoder. VLT-skribenten Gurra, som var grönvit i själen, fick ett ett veritabelt utbrott:
”Linnéa spelar bandy, det kan inte förnekas, men hur denna bandy spelas det vete gudarna allena.”
De grönvita, eller snarare ”de gröna”, var överlägsna de första tio minuterna och tog ledningen med 2–0 efter mål av Kusen Rylander och Bernt Eriksson.
Sedan var det stopp. Linnéa bröt, tacklade, krigade, slog långbollar och trasade sönder VSK-spelet. Linnéas David Englund reducerade efter tjugo minuter med lagets första och enda skott på mål, eller snarare ”fösning”, om man får tro Gurra i VLT.
Andra halvlek blev jämn men utan överdrivet många chanser. Med litet tur hade Linnéa kunnat kvittera men VSK-målvakten Folke Johansson noterades för ett par bra räddningar. Gurra försökte förstå varför VSK-spelarna inte kunde upprepa det glansfulla spelet från semifinalen.
Hyttan Karlsson arbetade med ”förtvivlans energi” men var inte alls lika bra som mot Sirius ”vilket i mångt och mycket får tillskrivas, att han aldrig kunde komma riktigt på det klara med sina motspelares taktik, något som man sannerligen inte kan förundra sig över”.
Möjligen kan det ha spelat in att isen var dålig och allt mer snömoddig.
Manne Johansson var sig inte lik, bröderna Erik och Bertil Reuter jobbade och slet, men ”ettrigast av alla” var Bernt Eriksson, pappan till det avgörande andra målet, ”som härjade vilt för sin hemstads ära”.
Det blev aldrig någon riktigt folkfest på Stadion. Bara litet drygt 3 000 åskådare räknades in, hälften så många som under semifinalen mot Sirius, trots att VLT än en gång ordnade med ett extratåg för omkring 850 supportrar.
Meningen var att Gustav V skulle sprida kunglig glans över SM-fnalen men han kom för sent och missade de första två målen.
Svenska Dagbladets Ted, alltså Teddy Nyblom, var ingen överdriven vän av bandy och hans känslor blev inte varmare under finalen. Han beskrev bandysporten som tröttande:
”För den bandybitne är det vinterns idrott, för den frusne kritikern och åskådaren med svalare känslor, är det en smula tröttande att bekika.”
Den frusne Ted arbetade bara några år på Svenska Dagbladet innan han övergick till veckotidningsbranschen och blev musikkritiker. Teds insiktsfulla slutkommentar om bandyfinalen 1923 bevarar vi dock gärna till eftervärlden:
”Det är inte tu tal om att Västerås var det överlägsna laget. Det fanns verkligen litet stil över deras spel.”
Gurra Ljungqvist kunde inte ha sagt det bättre. Han avancerade så småningom till redaktionschef på VLT och kombinerade sitt journalistiska uppdrag med att samtidigt vara ordförande i VSK:s huvudstyrelse under större delen av 1940-talet.
Himlen i Aros har knappast varit mer grönvit än då.
ANDERS LIF
Fotnot: En tågbiljett från Västerås med finaltåget kostade nio kronor, inklusive entré. Detta var under efterkrigstidens depressionsår. Som jämförelse kostade en spårvägsresa i Berlin 100 miljoner mark vid samma tid.