Vi behöver utmaningar. Även när man är plus sjuttio och har skraltiga ben och usel balans. Om man inte försöker blir man sittande i läsfåtöljen med en hopplös sudoku.
Därför bestämde jag mig förra veckan för att boka in mig i Daniel Greens örngömsle, en koja djupt inne i det som faktiskt kan kallas vildmark, vid randen av en mosse dit inga vägar bär.
Daniel driver Bird Safari Sweden och för honom är mossen och skogen en del av Black River Valley. Ok, kör för det, även om Svartån rinner en bit österut. Det låter fint det där med Black River Valley, och det ÄR fint. Jag ska inte peka ut platsen för kojan, den bör få stå där som en naturlig del av den trolska omgivningen.
Meningen var att jag skulle klara mig själv. Hustrun var tveksam till projektet men backade upp mig när hon såg hur gärna jag ville. “Ta med batteriladdaren till mobilen”, sa hon. Jag sa inget om att det är litet si och så med täckningen där uppe i Black River Valley. Mobilen bör dessutom helst vara ljudlös för att inte skrämma fåglarna.
Instruktionerna var många. Kom till kojan i mörker, lämna den i mörker. Bered dig på en lång dag. När du väl stängt dörren om dig får du inte öppna den förrän du går därifrån. I mörker. En skrubb med torrtoa får vara räddaren i nöden.
Jag var oerhört nervös. Skulle jag klara det? Jag skulle gå med mina hopplösa ben, ensam i mörker, med pannlampa, längs en blöt sank stig, med bara delvis frusna blöthål, jag höll på att skriva slukhål, och med otaliga möjligheter att ramla omkull, nära en kilometer från skogsbilvägen till kanten av myren.
Små reflextejper på träd och buskar skulle leda mig och pannlampan rätt. Jag skulle också lasta en pulka med styckade delar av ett trafikdödat rådjur och dra lasset efter mig.
Natten före, efter en ödesmättad lördagsmiddag, kunde jag bara sova några timmar. Mest låg jag och tänkte hur jag skulle kunna dra en pulka och samtidigt ta stöd av de två stavar som jag måste ha för att balansera fram i ödemarken.
Vad hade jag gett mig in på?
Jag gick upp klockan fem, tog ryggsäcken med kamera, termos och smörgåsar, tog med dunjacka och drog på stövlar som jag sen skulle få ett helsicke att få av. Jag körde upp förbi Skultuna och Svanå i mörkret. Inga andra bilar var ute. Varför skulle dom vara det?
Jag hittade skogsvägen, letade mig fram på avtagsvägarna, jag hade rekognoscerat med karta i veckan före. Kom fram till stigen strax före sju. En svag, svag gryning lyste upp himlen i öster. Kalla tallar såg närmast hotfulla ut.
Jag höll på att ramla direkt när jag klev ner i gropen för att lyfta upp plastsäcken med rådjuret. Klarade mig, lastade pulkan, snodde dragsnörena om mig på en konstfullt men säkert alldeles tokigt sätt, och drog iväg utför den första steniga sluttningen ner mot en spång över ett mörkt vatten. Så här måste ingenjör André och hans två kompisar ha känt det när de satte av längs isarna, tänkte jag för att hålla balansen.
Jag drog, jag svor varje gång pulkan fastnade på en rot eller en knotig fjällbjörk. Finns det fjällbjörkar härnere? Efter en kvart, det kändes som en halvtimme, såg jag kojan skymta i mörkret. Jag drog ut pulkan tio, tjugo, kanske trettio meter framför huset och slängde ut de styckade delarna av rådjuret.
Sen fällde jag ner kameraluckan på väggen, gömde undan pulkan och öppnade kombinationslåset på baksidan. Av med stövlarna (plats för svordom), på med Daniel Greens varma filttofflor och inspektion av gasolkaminen. Jag hade fått instruktioner och till min förvåning susade kaminen igång nästan direkt.
Här skulle jag vara i åtta timmar, åtminstone. Jag tittade mig omkring, pannlampan fick lysa så länge mörkläggningsgardinerna var fördragna. Till och med kameragluggen var täckt av mörkt tyg. En fönsterbänk, en bekväm stol med armstöd, filtar. Det var i stort sett allt. Jag tog fram kameran, sköt ut objektivet genom ett hål i den svarta duken och drog till runt objektivskyddet med ett snöre. Inget ljus fick komma ut, ingenting fick avslöja att en människa satt här inne och väntade på att överlista traktens örnar.
När allt var riggat och klart släckte jag lampan och häktade av gardinen som täckte det smala avlånga fönstret ut mot mossen med sina enstaka tallar och sin totala ödslighet så här i den bleka gryningen. En korp ropade som korpar ska ropa i vildmarken.
Jag drack kaffe och testade kamerateknik. Eftersom kameran låg lågt på bänken kunde jag inte använda sökaren utan fick koppla in displayen, som jag kunde fälla upp mot mig. Det var ett ovant sätt att hantera kameran.
Tre örnar satt i trädtopparna på sidan av myren, långt borta. De höll sig avvaktande. Jag tittade på korpar, drack mera kaffe, smuttade på den pyttelilla flaskan med Bäska droppar som jag tagit med för att hålla värmen. Tänk om jag inte skulle få någon bild på en örn? Pulkan måste ju tillbaka till bilen hursomhelst.
Jag försökte intala mig att det var karaktärsdanande och meditativt att sitta här i ensamheten i Black River Valley utan Facebook. Framåt halv elva kom den första örnen. Det var en havsörn som spanat in kojan en stund. Den seglade in och landande bland korparna och några kråkor. Så ohyggligt stor den var! Jag hade aldrig sett en örn så nära förut. Jag darrade av upphetsning, men Daniel hade sagt att jag inte skulle dunka iväg några kameraknäpp direkt, utan vänta en stund. Jag väntade en stund. Det kom en örn till. Lika oerhört stor och imponerande. Jag måste bara smyga iväg ett knäpp. Klick, sa det. Eller skulle ha sagt. Kameran fokuserade inte. Stört omöjligt att knäppa. Fokusringen bara for in och ut. Det tog en stund innan jag fattade att en flik av den svarta duken hängde framför ena kanten av objektivet och lurade automatiken. Jag stack försiktigt ut ett finger för att rätta till det. Plötsligt var örnarna borta.
Bara korpar ock kråkor kvar. Jag svor. Tyst förstås, men tämligen salvelsefullt.
Det gick en timme till, kanske två, jag minns inte riktigt. Jag hade nästan börjat ge upp när en storstilat vacker kungsörn seglade in framför fönstret, följd av ett par havsörnar. Och där var en till, och en till och två till. Alla satte sig på grenar och tuvor. De tycktes mingla före maten, väntade på att någon skulle göra den första framstöten mot det rådjur som jag slitit så med.
Kungsörnen var först. Sen kom de andra. Men inte alla på en gång. De flög fram och tillbaka med majestätiska vingslag. De vilade, gjorde utfall mot varandra. Ännu en kungsörn kom. Och ännu fler havsörnar. Flera satte sig på grenar nära kojan, med fint fotoljus, som om de hade väntat in de bästa förutsättningarna för mig och mitt 300 mm-objektiv.
Jag fotograferade, och fotograferade. Det var hela tiden en strid ström av intryck. Kamerans batteri tog slut ganska snart. Jag hade reserv med förstås, men det dröjde bara en halvtimme eller så innan kylan och de många exponeringarna knäckte det batteriet också.
Omkring klockan två var kameran död.
På sätt och vis var det skönt. Jag hade tagit över 600 bilder, flera ganska hyfsade. Jag behövde pusta ut. Nu följde halvannan timme med ett skådespel jag aldrig mer lär få uppleva. Upp emot femton havsörnar, kanske var de tjugo ibland, jag höll inte räkningen, och åtminstone två kungsörnar, förmodligen fler, hade stort söndagsmöte utanför fönstret. Eagle Bonanza. De flög in, de flög ut, de cirklade, de landade, de dansade, de gruffade, de åt emellanåt, men långt ifrån hela tiden. Gigantiska fåglar flög rakt mot mig där jag satt bakom fönstret, de satte sig med tunga dunsar på taket ovanför mig. Det var som i en film av Hitchcock.
Jag började känna igen individerna. De olika teckningarna i fjäderdräkten. Jag gav dem namn. Där kom Pelle, och där kom Lisa och där kom Paavo från Finland, vackrast av dem alla. Jag hade hört att det skulle finnas en gästande finsk kungsörn här.
Till slut hoppades jag att skådespelet skulle ta slut. Det bara fortsatte, trots att solen gick ner klockan tre. Jag messade Daniel: “Hur länge måste jag sitta här?” “Helst till fyra, då är det mörkt och du kan smyga ut.”
Fem i fyra hade örnarna dragit hem, var de nu bodde. Jag stängde kaminen, drog för gardinerna, tände pannlampan och drog den tomma pulkan tillbaka över de djävulska slukhålen, genom de ogenomträngliga snåren och uppför den enormt branta backen med de hala stenarna upp mot vägen. Så var det förstås inte, men så kändes det.
En blek månskära hängde över bilen. Jag hörde att mobilen surrade ljudlöst i fickan. Det var hustrun som ringt och ringt och var beredd att kalla in hjälptrupper. “Jag mår bra”, sa jag. “Alldeles utmärkt”.
På natten sov jag ovaggad, det är bra för gamla gubbar att få röra på sig ibland.
Fotnot: För er som vill veta mer om örngömslet, andra gömslen och om Bird Safari Sweden finns information här: http://birdsafarisweden.se