Den här texten ramlade ur boken Den vita spindeln när jag skulle bära ner den i källaren. Boken handlar om förstabestigningen av Eigers Nordvägg 1938. Texten skrev jag efter en resa till Schweiz 2003.
Jag har förverkligat en pojkdröm och klättrat på Eigers nordvägg.
Inte särskilt högt, det medges. Men jag har klängt på den beryktade bergssida som krävt över 50 dödsoffer och som lockar orädda och ibland dumdristiga klättrare varje år.
Det var i juli.
Vi hade kommit till alpbyn Grindelwald i Schweiz, ovanför Interlaken, i det höga land som kallas Berner Oberland.
På sydvästra sidan av dalen reser sig Eiger, med sin avskräckande nordvägg, nästan 4 000 meter högt; där bakom finns de ännu högre jättarna Mönch och Jungfrau.
Dalen var som en kliché på Alperna:
Fäbodar på sluttande gröna ängar, betande kor, ostfondue på värdshuset och en man i folkdräkt med vidbrättad hatt som blåste i en stor näverlur.
Och överallt japaner. Japaner som fotograferade, japaner som poserade, japaner som steg ur bussar, japaner som klev på bergståg.
Grindelwald finns med på samma lista över världsarven som Engelsbergs bruk.
Till Engelsberg kommer turister från Örebro och Nyköping.
Till Grindelwald kommer japanerna.
Eftersom varje japansk turistgrupp som reser till Europa tycks passera Grindelwald har butiksägarna skyltar på japanska, men de talar samma obegripliga swissdeutsch som de alltid gjort.
Jag tittade över dalen, mot Eiger. De övre delarna var dolda av dimma och moln.
– Där bakom molnen reser sig nordväggen, sa jag med darr på stämman.
Nordväggen med stort N.
Der Eigerwand, der Nordwand.
En inåtbuktande och otäckt brant vägg, inte alls olik en gigantisk version av Vindarnas grotta på Fiskartorget i Västerås, 2 000 meter från rasbranterna längst ned till snökammen högst däruppe.
Väggen är en av klättervärldens farligaste och bestegs inte förrän 1938. Jag hade läst mycket om den, jag klättrar gärna i fåtöljen. Nu skulle jag äntligen få se den på riktigt.
Hustrun studerade tidtabellen för Jungfraubanan, som fraktar turister från Grindelwald upp till Eiger och längre upp i massivet.
– Det är inte billigt, sa hon.
Jungfraubanan måste vara den dyraste järnvägen i Europa. Men så är det också den högst belägna och den mest spektakulära.
– Banan går inne i Eiger, sa jag. Inne i berget! Man får kliva av och titta ut genom ett fönster uppe på nordväggen.
– Tänk om man inte ser nåt? Det är ju moln däruppe.
– Man måste chansa här i livet, sa jag.
Så kom det sig att vi morgonen efter köade med hundratals japaner för att köpa biljett till det lilla kugghjulsdrivna tåg med gröna och gula vagnar som lyfter en halv miljon turister varje år från Grindelwald, förbi byn Kleine Scheidegg på 2 000 meters höjd, in i Eiger i en svängd tunnel och upp till passet Jungfraujoch på 3 454 meter.
Järnvägen är häpnadsväckande gammal. Den började byggas 1896 och nådde högsta punkten 1912.
Spänningen steg närtåget segade sig uppåt, inne i det mörka Eiger. Jag väntade på tunnelfönstren. Jag visste att utsikten är magnifik, inte minst nedåt, där den mörka klippan försvinner, buktande, ned mot rasmarkerna vid foten av väggen.
Om det är klart väder, vill säga.
Det var inte klart väder när vi klev ur tåget för att under fem minuter trängas vid fönsterrampen och säga åååå och aaaa, trots att molnen dolde det mesta av sikten.
En liten bit tillbaka, ner i tunneln, finns en öppning till, bakom en trädörr. Det hålet togs upp för att sprängstenen skulle kunna kastas ut.
Det var här som banvakten Albert von Allmen lutade sig ut och ropade uppåt väggen en julidag 1936.
Stenar flög förbi, snö och is blåste över den hala klippan. Banvakten visste att fyra unga män sedan tre dagar försökte klättra uppför den omöjliga väggen.
En röst svarade ovanför honom.
– Hallå! Vi är på väg ner.
De fyra hade tvingats till reträtt, en av hade skadats av en fallande sten.
Innan dess hade de hittat en passage som öppnade vägen till den övre delen av nordväggem. Anderl Hinterstoisser från Bayern hade traverserat snett ned till vänster förbi ett lodrätt parti.
Tvärgången skulle bli uppkallad efter honom.
Men han skulle aldrig få veta det.
Anderl Hinterstoisser hade gjort ett ödesdigert misstag: han hade inte lämnat kvar ett rep över tvärgången och när vädret blev sämre blev reträtten omöjlig över den glashala klippan.
Det var därför de försökte fira sig rakt ner för att nå tunnelfönstret. De hade bara något hundratal meter kvar och banvakten satte på tevatten.
Han skulle få vänta förgäves.
Det skulle inte bli någon förstabestigning det året heller.
Tre av de fyra störtade. Den fjärde, 23-årige bajraren Toni Kurz, blev hängande ovanför tunnelfönstret.
Banvakten kunde prata med honom, men inte nå honom.
Det kunde inte räddningsmanskapet heller, när de kom upp från Grindelwald.
Klippan gick inte att klättra på.
Kurz dog. Än i dag minns människor i Grindelwald hans rop på hjälp och det finns en otäck bild som visar hur en dubbelvikt kropp hänger ut från den stålblanka klippan.
Jag böjer mig fram i fönstret för att titta uppåt, men ser bara dimma och svart berg.
Tåget stretar sig vidare upp till Jungfraujoch, ovan molnen. Där lyser solen från en blå himmel. Glaciärerna är bländande vita och höjden så ovan att yrseln kommer smygande. Vi går sakta över snön, andas stötvis och tar tåget ner igen.
Jag kliver av vid station Eigergletscher, nere vid tunnelmynningen. Därifrån ringlar en stig, The Eiger Trail, längs rasbranterna.
Jag trampar iväg. Upp och ner. Det tar en halvtimme att nå fram till den branta sluttning med sten och grus som sträcker sig upp mot nordväggens fot.
På en kulle med utsikt upp mot den ödesmättade klippan står fyra tyskar med en hund.
– Wo ist Hinterstoisssers quergang, frågar en och pekar uppåt.
– Jag tror inte den syns, molnen går för långt ner, svarar jag.
- Spindeln då?
Die Spinne, isfältet med de dödliga stenrasen och lavinerna.
– Man ser inte Spindeln heller. Och inte Gudarnas tvärgång, och inte Dödsbivacken, där Sedelmayer och Mehringer frös ihjäl 1935.
Tyskarna tittar på mig.
De får gärna tro att jag har gjort nordväggen ett par gånger.
De får gärna tro att jag, som kan få svindel på Djäkneberget, är en stor klättrare.
Jag lämnar stigen och viker av snett uppåt, med spelat dödsförakt. Jag balanserar på skrå över rasbranten, fram till det ställe där fyra andra klättrare steg in i klippan i juli 1938.
Det var de fyra som skulle bli förstagångsbestigarna.
Två av dem var österrikare, Heinrich Harrer och Fritz Kasparek. De bivackerade tre nätter på vägen upp.
De andra två var tyskar, Anderl Heckmair och Ludwig Vörg. De klättrade ifatt österrikarna och klarade väggen med två bivacker.
På den översta delen var alla fyra sammanbundna i ett replag. Sista dagen var det Heckmair som ledde klättringen.
Bedriften kom att gå till historien och inte minst Adolf Hitler blev förtjust.
Bergsklättring och utomhusliv var i hans smak.
Hitler hade annekterat Österrike på våren samma år och samarbetet mellan tyskar och österrikare på Eiger var en propagandatriumf.
Både Harrer och Kasparek var organiserade nazister och Harrer hade till och meds burit med sig flaggan med hakkorset till toppen.
Allt detta talade Harrer tyst om i sin storsäljande bok Den vita spindeln (Die Weisse Spinne) som gavs ut 1958 och blev en bergsklättringens klassiker.
Harrer skulle komma att skriva en bok till.
Ett år efter bestigningen av Eigers nordvägg fick han följa med en tysk expedition till Nanga Parbat i Himalaya. När kriget bröt ut blev tyskarna internerade av engelsmännen i norra Indien. Harrer rymde och tog sig till Tibet där han blev lärare åt den unge Dalai Lama.
Hans bok om det äventyret, Sju år i Tibet, blev en ny bästsäljare och filmades långt senare med Brad Pitt i huvudrollen.
Inte heller där sägs något om Harrers nazistiska förflutna.
Jag strävar uppåt, mot klippan. Det är brant bland rasmassorna. Jag blir allt osäkrare och tänker på hotellterrassen med kikaren nere i Kleine Scheidegg. Där brukar ”Eigerfåglarna” samlas, de som följer varje klättring med makabert intresse. Nu sitter de kanske där och tittar förvånat på en medelålders man i gröna byxor som är på väg mot insteget för den klassiska rutten.
Jag stannar, hämtar andan och tittar uppåt.
Klippan glänser hotfullt. Molndimmorna stiger och faller. Första pelaren syns tydligt, första isfältet också. Är det där Svåra sprickan?
Jag ser ingen människa.
Hör ingenting.
Inga stenar visslar förbi, ingen lavin mullrar.
Allt är stilla.
Klippan är framför mig nu. Den nästan omärkligt upptrampade stigen i rasbranten slutar.
Det var alltså här de började.
Jag lägger handen på klippan. Tar tag. Klänger upp några decimeter, släpper ner mig igen.
Jag har klättrat på Eigers nordvägg.
Tre timmar senare sitter jag nere i Grindelwald och dricker ett glas rött vin.
– Det var brant, säger jag.
– Jag förstår det, svarar hustrun. Du är smutsig på byxorna.
På natten lättar dimman över nordväggen. Eigers profil är svart mot natthimlen.
Mitt på bergssidan lyser en lampa som ett vakande öga över dalen. Det är ljuset från tunnelfönstret.
Jag undrar om Toni Kurz rop kunde höras ända hit ner?
ANDERS LIF