Jag läste av en slump att Wittgensteins hus har återuppbyggts på sin isolerade klipphylla ovanför den norska byn Skjolden i det inre av Sognefjorden. Nyheten, som var ett par år gammal, fick mig att leta fram en text om huset jag skrev för tjugoett år sedan. Jag minns inte om den publicerades. Jag tror inte det. Här är texten, lätt uppdaterad.
”Sognefjorden skjuter in som ett gåtfullt leende i Norges fjälliga ansikte, inte långt från Bergen. Det sägs vara världens längsta fjord.
Vi körde bil där, en tidig försommardag 2002. Vi hade bott i Balestrand där sagokungen Fritiof sitter staty på en kulle och tittar längtansfullt bort mot den andra stranden.
Nu närmade vi oss Sognefjordens ände. Längst därinne låg byn Skjolden med ett postkontor, saftfabrik, kooperativ butik, skola och bibliotek.
– Här byggde sig Wittgenstein ett hus på fjällsidan, sa jag.
Hustrun låtsades vara imponerad. Hon visste att jag hade försökt läsa Ludwig Wittgenstein utan att fatta särskilt mycket. Det var inget att skämmas för. Till och med Bertrand Russell erkände att han inte alltid begrep vad den gode vännen Ludwig menade. Kanske är det just detta som gör den österrikiske filosofen så spännande.
Mitt språks gränser betyder min världs gränser, som Ludwig sa. Det lät fascinerande på något sätt.
– Det måste ha varit där han bodde första tiden, sa jag och pekade på ett hus med en snickarglad veranda.
Där bodde postmästaren en gång och där hyrde Wittgenstein in sig den första tiden när han kom hit 1913, i sin flykt undan det tankestörande sociala livet i Cambridge, där han hade studerat matematik, dynamik och flygteknik några år innan han började läsa filosofi.
Ludwig Wittgenstein var bara tjugofyra år och hade redan skaffat sig ett rykte i den akademiska världen. Han kom från Wien. Pappan var stålmagnat och rik som ett troll. Sonen hade också gott om pengar. Det skulle dröja ännu några år innan han skänkte bort sin förmögenhet för att kunna leva ett asketiskt liv.
Skjolden var inte världens ände. Men Wittgenstein ville gärna se byn som civilisationens yttersta utpost. Här skrev han på den enda bok som skulle ges ut under hans liv: Tractatus Logico-Philosophicus.
Det är den som börjar med den gåtfulla meningen ’Världen är allt som är fallet’ och slutar med de berömda orden ’Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.’
Han hittade sin eremithylla på en brant sluttning vid sjön Eidsvattnet, som rinner ut i fjorden, några kilometer från byn, inne i en fjälldal som sträcker sig upp mot jättarnas hem i Jotunheimen. Man måste ro över sjön för att komma till filosofens utvalda plats. Här ritade han ett litet hus och betalade några bönder för att bygga upp det.
Ludwig Wittgenstein lämnade Skjolden när första världskriget bröt ut. Han tog värvning i den österrikiska armén och skrev färdigt sin filosofiska tankebok, först i skyttegravarna på östfronten, sedan i ett italiensk krigsfångeläger.
Han arbetade sedan som byskollärare och trädgårdsmästare hemma i Österrike och återvände inte till Skjolden förrän flera år efter kriget. När han återupptog filosoferandet blev de norska besöken tätare. Hans nio månader i stugan vinterhalvåret 1936-1937 är den tid som folket i Skjolden minns bäst.
Då såg de varje kväll hur filosofen vankade av och an på sin lilla veranda, som en orolig silhuett mot fotogenlampan, högt däruppe på fjällsidan. Här skrev han tusentals av de manuskript som efter hans död 1951 gavs ut under titeln Filosofiska undersökningar.
– Jag måste ta mig upp dit, sa jag.
Om inte annat så för att kunna säga att jag och Wittgenstein tänkt djupa tankar på samma ställe.
Skulle jag sedan inte kunna skriva något om det så vore det helt i sin ordning, eftersom de djupaste tankarna varken låter sig skrivas eller talas. Eller hur det nu var han sa.
– Stugan såldes, revs och flyttades från fjället ner till byn på femtiotalet när Wittgenstein hade dött, sa en kvinna turistupplysningen i biblioteket.
Hon pekade på en karta över Skjolden. Där stod huset, återuppbyggd som en vanlig privatbostad med fula asbestplattor utanpå.
– Men platsen då? Klipphyllan som kallades Österrike. Dit går det väl att ta sig?
– Ja, kanske, men allt har växt igen, svarade turistkvinnan.
Hon beskrev vägen till Eidsvattnet. I dag finns en campingplats i bortre änden av sjön, och en bro över inloppet från den fjällbäck som fyller sjön med kallt glaciärvatten. Där kommer man över till andra stranden utan att ro och därifrån kan man vandra tillbaka upp mot den filosofiska historiens mest berömda stugplats.
Vi åkte dit, parkerade, gick över bron och började vandra längs en stig som snart försvann bland sly och surrande eskadrar av tunga mygg. Hustrun var klok och vände om.
Jag fortsatte, med tillkämpad envishet. Jag var ensam i världen. Jag var en gräns för världen.
’Det filosofiska Jaget är icke människan, icke den mänskliga kroppen eller den mänskliga själen, varom psykologin handlar, utan det metafysiska subjektet, en gräns för världen – icke en del av den.’
Jag begrep det förstås inte, men det lät vackert.
Vägen som inte fanns fortsatte uppåt. Jag fattade att jag gick fel men fortsatte ändå, där det är lättast att ta sig fram. Varför gå rätt när man kunde gå behagligt? Då och då öppnade sig hisnande vyer mot den motsatta fjällsidan, där ett silvrande vattenfall kastade sig utför. I skummet yrde både tautologier och kontradiktioner.
Jag letade efter en husgrund med en igenväxt utsikt, en flaggstång och resterna av en linbana som Wittgenstein använt för att hissa upp hinkar med vatten. Jag hade sett det i kikaren från vägen på andra sidan sjön.
Efter fyrtio minuter planade sluttningen ut. Björkskogen öppnade sig.
Här låg ett hus!
Här skulle ju inte finnas något hus. Kanske var det inte något hus. Bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk.
Jo, det var ett hus. Men det var inte Wittgensteins. Jag hade gått alldeles för högt upp i bergssidan och kommit till den förfallna fjällgården Gjerseggi där taket rasat och där bara förvildade hallonbuskar bodde.
En äldre kvinna kom mot mig. Hon var på fjällvandring och kisade nyfiket mot mig och mot solen.
– Vad gör du här, frågade hon.
– Jag letar efter Wittgenstein, svarade jag.
– Han bodde där nere, sa hon och pekade. Där finns ingen stig. Jag tror inte det går att komma fram dit längre. Vill du ha saft?
Jag drack tacksamt klarröd saft, tillverkad på de körsbär som odlas på sluttningarna i Skjolden. Kvinnan berättade att folk hon kände mindes Wittgenstein som en kuf som kunde bli rasande om han blev störd mitt i en tanke men som också kunde vara trevlig.
– Han var envis. Han var nog ett geni, sa hon.
– Han kunde vissla hela symfonier, sa jag för att visa att jag läst på.
Klockan hade blivit mycket och jag gick ner i dalen igen. Wittgensteins husgrund fick vara.
Hustrun satt och väntade på bron vid campingplatsen.
– Har du hört om flodhästen, frågade jag.
Wittgenstein hävdade att inga empiriska påståenden kan vara säkra. Han stod på sig till och med när Bertrand Russell frågade om han ändå inte borde gå med på att det faktiskt inte fanns någon flodhäst i rummet där de satt.
Inte ens det påståendet är säkert, sa Wittgenstein och diskussionen sägs ha slutat med att de två filosoferna kröp omkring på alla fyra för att leta efter en eventuell flodhäst.
Hustrun frågade hur det såg ut däruppe på klipphyllan och började gå mot bilen.
– Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga, svarade jag.
Det var litet märkvärdigt att kunna svänga sig med citat av en berömd filosof.
Vi körde vidare mot jättarnas hem, mot den eviga snön.”
Så skrev jag 2002. Hösten 2023 läser jag alltså av en slump att klipphyllan inte längre är öde och tom. Sedan några år är Wittgensteins hus tillbaka. En kulturstiftelse har demonterat huset nere i byn, lyft upp brädorna och timret med helikopter och spikat ihop det igen.
Stigen har röjts och märkts ut.
Synd att jag inte klarar av ta mig dit igen. Wittgenstein hade nog inte brytt sig. Den dag jag sett det jag ville se hade jag tvingats inse att det var nonsens och kunde kastas bort.
ANDERS LIF
Västerås 2002 och 2023