Har länge tänkt skriva om VSK Fotboll. Det har inte blivit av. Skälen är många. Jag har inte sett en match live på flera år. Jag klarar inte av trapporna på läktaren, jag har svårt att sitta, svårt att stå, svårt att gå, blir bara allmänt grinig och sjunker hellre ner i fåtöljen och kollar matcherna på dyra men tillförlitliga Discovery Plus.
I lördags skedde ett trendbrott.
Tack vare hustrun.
Jag fyllde år i fredags och hustrun, som trots att hon är sjuk och genomgår en tuff behandling, hade funderat ut en present som jag inte räknat med. Hon bokade en plats på ”handikappläktaren” på Hitachi Energy Arena (ja, jag vet att företaget betalar för namnet men det är ändå trist att inte gamla namnet Rocklunda får leva vidare).
”Hur ska det gå”, undrade jag.
Jag klarar mig utan rullstol än så länge, men behöver rollator.
”Det finns hiss”, svarade hon. ”Jag har pratat med Johan Lindahl, han följer med och hjälper till.”
Så kom det sig att vi åkte till arenan en timme före avspark i lördags för att se toppmatchen mellan serieettan Utsikten, ännu ett av dessa kvartersgäng från Göteborg som slår Fotbollssverige med häpnad, och tvåan i superettan, allas vårt VSK som gör sin bästa säsong på år och dag, ja på hela 2000-talet vågar jag påstå.
Jag tänkte tillbaka. Jag kommer faktiskt ihåg hur jag och några andra smågrabbar hade lyckats ta oss in i spelargången på Arosvallen när de grönvita hjältarna sprang ut mot ljuset och det det gröna gräset för att för första gången spela i allsvenskan.
Dobbarna klapprar fortfarande mot betongen i mitt minne, de vita skjortorna med klubbmärket och de gröna byxorna kommer för evigt att vara nystrukna.
Det var på hösten 1955. Norrby från Borås var motståndare. Vi var drygt elvatusen på Arosvallen, det blev 2–2. Ove Dansson gjorde första VSK-målet, Ove, den mest grönvita av alla grönvita, med 820 matcher i klubben.
Ove dog för två år sedan, men han kom för att se matcherna så länge han orkade.
Jag minns förstås den andra allsvenska sejouren 1978 med en viss Liston Söderberg som tränare. Vår son var bara några veckor gammal när jag släpade med honom på den första hemmamatchen på Arosvallen, 0–0 mot Hammarby. Än en gång var vi över elvatusen på plats.
Undrar om det var där och då som sonen tappade allt intresse för fotboll, för sport överhuvudtaget. Vi stod under stora ståplatsläktaren, jag höll honom i famnen för att han skulle kunna se in på planen. Vad jag inte hade räknat med var att en ståplatsläktare kunde låta, den kunde skrika, den kunde vråla och de oväntade utbrotten av vuxna människor fick sonen att börja gråta av förskräckelse.
Jag skämdes. Jag borde ha förstått.
Nästa gång, den senaste gången, VSK avancerade till allsvenskan var hösten 1996. Återigen var Liston tränare. Laget säkrade uppflyttningen i sista matchen mot Brage, 6–1 en magisk mörk oktoberkväll i elljuset på Arosvallen.
Jag var sportchef på VLT och ser mig själv i ett gammalt tv-klipp när jag står vid avbytarbänken och kollar Listons glädje när matchen är slut och saken klar. I ett annat klipp från omklädningsrummet skymtar tidningens reporter Magnus Alselind, som utvecklade sportskrivandet i stan några år innan han gick vidare i karriären till Expressen där han så småningom blev redaktionschef, ett jobb han hade i sjutton år!
Dagens VSK-tränare Kalle Karlsson gick fortfarande i skolan då, men skaffade sig säsongskort året efter och började jobba på helgerna med oss på VLT-sporten som sextonåring 1998 tillsammans med Jesper Brandberg, en annan blivande kändis.
Jag skrev sedan en krönika till tidningen den där oktoberkvällen i ett skumpadoftande krypin bredvid omklädningsrummet och kommer aldrig att glömma hur jag i hastigheten blandade ihop Borlänge med Falun när jag skulle beskriva Brage.
Hoppas jag är förlåten.
Minns också hur jag intervjuade Liston och sa nåt om att fotboll är ju trots allt en lek, varpå han stirrade stint på mig och sa att fotbollen inte var en lek utan blodigt allvar.
Hur kunde jag säga något så dumt?
VSK åkte ur direkt efter en turbulent säsong där Liston fick sparken och där VSK aldrig återvann den svunna formen.
Kanske har laget återfunnit den nu, efter tjugosju år? Jag tror inte att jag sett ett så stabilt grönvitt lag som i år.
Kalle Karlsson har stagat upp en spelsystem där alla vet vad som ska göras och vilket jobb som krävs.
Jag har streamat matcherna på tv under våren, nu skulle jag äntligen få se en match live. Vi var där i god tid i lördags, hittade en parkering nära entrén och fick gå in genom en särskild grind. Det mesta var sig likt därinne, förutom att jag hade svårt att gå.
Vädret var bra, inte för varmt, inte för kallt, mycket folk, doft av hamburgare och korv, funktionärer som jag kände sedan länge, funktionärer som var nya och som hoppade in i sin iver att hjälpa till på ideell basis, det som är idrottens signum. Alla vill ställa upp.
Vi hittade hissen och baxade rollatorn fram till räcket, högst upp, i nivå med sportskrivarna. Perfekt utsikt över arenan. Välfyllda läktare redan en halvtimme före matchstart. Förväntan i luften.
Det här kunde bara bli bra.
Ni vet redan hur det gick. VSK vann med 1–0 i en hård och jämn match där första halvleken innehöll mer än tio vanliga halvlekar. Situation på situation, två lag med likartade spelsystem, hög press och snabba omställningar.
Segermålet i andra halvlek var så elegant att jag ryser fortfarande, ett dygn efteråt. Alex Douglas, mittback till vänster, bröt högt upp i banan. Om han hade misslyckats hade det blivit farligt bakåt. Men Douglas lyckades. Han har varit återhållsam med sådana vågade brytningar den här säsongen, säkerheten främst. Nu fullföljde han framåt, något som överraskade det annars så säkra Utsiktenförsvaret.
När Douglas var på väg in i straffområdet spelade han i sidled till Simon Johansson som släppte bollen vidare bakom ryggen till store Jabir Abdihakim Ali.
Nu visade Jabir att han inte bara är bra på huvudet utan att han också är en intelligent passningsspelare, det har jag i och för sig sett tidigare. Jabir skarvade elegant bollen framåt till Alex Douglas som fullföljt löpningen. Douglas tog sig ner till kortlinjen och spelade snett inåt bakåt på det klassiska viset och gav Simon Johansson öppet skjutfält. Skott till höger om målvakten. 1–0.
Jag nämnde Jabir. Hans tyngd tröttar i längden ut motståndarförsvaret, liksom det tröttar ut honom själv. Men han är nyttig. Hans skarvpass som friställde Olle Edlund i första halvleken var värt en bättre avslutning.
Låt oss ta spelarna i tur och ordning. Jabir är nämnd, nyttig och tung och målfarlig, Alex Douglas säker i den trebackslinje som måste vara en av superettans bästa. Där finns också dirigenten, den långe och placeringssäkre Freddy Nsabiyumva som fipplar till det några gånger ibland men som omedelbart får stöd av mittbacken till höger, Herman Magnusson. Han har gjort en lysande säsong hittills. Genomgående bäst i försvaret. Säker, trygg, alltid på rätt plats.
Anton Fagerström i målet håller fortfarande god klass med reaktioner som gjort att han bara släppt in nio mål på fjorton matcher.
Vi får ha överseende med att han höll på att göra ett vådligt misstag i lördags när han glömde bort en motståndare som dröjt sig kvar i straffområdet och som så när hade snott bollen. Fagerströms reflexer räddade honom.
I den grönvita defensiven finns också två ytterbackar, wingbacks som de säger i den moderna fotbollen, jag föredrar bandyns terminologi: två ytterhalvor som bevakar kanterna, stöttar trebackslinjen och dessutom stöter framåt som forna tiders yttrar.
Det är ett krävande jobb. Simon Gefvert till höger är en av mina favoriter med sin snabbhet, han är skicklig offensivt, slår bra inlägg, tar ofta bollen framåt på ett kreativt sätt och sliter uppoffrande bakåt.
Litet mer tveksam är jag inför positionen till vänster. Unge Max Larsson jobbar ambitiöst, är ofta på rätt plats, löper sig då och då fri på kanten, slår bra inlägg med sin vänsterfot och har ett bra skott. Men han behöver växa till sig några hekto, än så länge väger han för lätt när han ska tampas med starkare och tuffare moståndare.
Samma krav på tillväxt har Patric Åslund som i sin roll som vänsteranfallare blandar fin teknik med alltför försiktigt närkampsspel. Till höger i anfallet, bredvid Jabir, regerar trotjänaren Simon Johansson, bättre än på länge. Borde ha gjort ett mål till i lördags när Utsikten välvilligt öppnade sina försvarsdörrar på vid gavel för honom i första halvlek.
Nu har vi två gubbar kvar i startelvan att bedöma: innermittfältarna Daniel Ask och Olle Edlund. De gör sitt jobb som de ska, följer direktiven, täcker upp, jobbar bra hemåt och länkar igång anfallen. Ask gör sin bästa säsong i Grönvitt, Edlund också. När Ask får offensivt passningsläge händer det ofta saker.
Och Olle Edlund har ett underskattat skott.
På bänken finns ett gäng goda spelare, som jag kanske får återkomma till när tiden räcker till och när jag inte fördjupar mig i nostalgiska minnen.
Matchen mot Utsikten i lördags var, sammanfattningsvis, en höjdare, åtminstone i första halvlek och en bra bit in i den andra. Sedan trasades spelet sönder av det som så ofta händer i täta matcher: spelare blir trötta, får kramp, fejkar skador, spelare byts ut i strid ström och mönstren bryts, ofta till det sämre.
Maskningar ska inte löna sig, heter det nuförtiden. Därför fick vi uppleva nio minuters extra stopptid. Nervösa minuter, men Utsikten hade dragit på sig ett rött kort och orkade inte forcera tillräckligt.
Nu väntar en spännande grönvit höst. Hoppas att jag orkar ta mig till Hitachi Energy Arena fler gånger.
Jag måste ju ha något att berätta om för barnbarnsbarnen.
ANDERS LIF