Sören Boström dog den 31 augusti 2022 efter en lång tids sjukdom. Han blev 74 år. Här är ett utdrag ur ett kapitel i min bok Om bandy vore livet från 2001 där jag skrev några rader om honom.
Sören Boström slet gärna ont. Han sa alltid att han gillade att åka till Ryssland när vintern var som kallast och mörkast. Det var resor som andra spelare tyckte var jobbiga. Flygplanen var slitna, arenorna nedgångna, hotellen dragiga och maten usel.
– Javisst var det så, sa Sören Boström. Det var kallt som fan men det kom alltid mycket folk och det var härligt att spela!
Bandyns själ lever av kyla, is och mörker. Både i Västanfors och längs de ryska floderna.
Sören Boström gjorde 114 landskamper. Han var en de slitstarkaste grovjobbarna på mittfältet som svensk bandy haft. Han var arbetaren från den lilla bruksorten som sköt älg i de stora skogarna, högg timmer, körde lastbil, byggde hus och spelade bandy med en energi som var hämtad från Bergslagens järngruvor.
Han var länken bakåt till den gamla bandyn, där grabbarna från bruket stoppade in snuset och körde över fina laget från stan så att läroverkspojkarna ville slänga benskydden och gå och duscha redan i paus.
Sören Boström fick bara spela en SM-final. Det var 1978 och han gjorde sin första säsong i VSK. Det var samma år som Ola Ullsten blev statsminister och Muhammad Ali poängbesegrade Leon Spinks. Börsen gick först ned, sedan upp. Edsbyn vann finalen och Sören Boström kunde ännu 23 år efteråt gräma sig över att Joe Lönngren hindrade Tobbe Ek från att göra mål genom att kasta klubban.
– Så du fick inget SM-tecken som spelare, sa jag när vi träffades nere i Västerås djuphamn där Sören Boström sedan många år jobbade som försäljare på ett oljebolag.
– Tjata inte om det du också, det har jag fått höra alldeles för ofta, sa han.
Sören Boström hade vid det här laget blivit 53 år och spelade inte längre bandy, även om det fanns de som sa att gärna ville göra det.
Tolv år tidigare, när han var 41 år, propsade han på att få hoppa in i finalen 1989 på Söderstadion när VSK skulle besegra Vetlanda. Leif Klingborg var huvudtränare, Sören Boström assisterade. Någon av spelarna var sjuk, någon halvskadad.
– Jag kan spela, sa Boström bestämt.
Klingborg fick med milt våld stoppa honom.
– Jag hade grejat det, jag var i bra trim då, sa Sören Boström.
Året efter tränade han Västanfors och kunde förstås inte låta bli att spela. Sören Boström skulle fylla 44 när han som spelande tränare såg till att Västanfors kvalade tillbaka till allsvenskan. Sonen Göran spelade i samma lag.
Västanfors gick upp, Sören Boström slutade spela och Västanfors åkte ur igen. Då ringde Ola Johansson, som skulle bli spelande tränare i VSK säsongen 1992–93. Han ville ha en assisterande coach vid sin sida.
Sören Boström behövde inte övertalas och han lovade att inte tjata om att få spela. Han inledde därmed en tränarkarriär som skulle ta honom till sex nya finaler och fem nya guld på sju år. Om det funnes en utmärkelse till decenniets bandyledare skulle han ha fått den.
Sören Boström var ingen djuping som ritade pilar och talade i filosofiska tungor som Leif Klingborg. Han var ingen teoretiker som Ola Johansson.
– Jag ska säga som sanningen var. Jag förstod inte alltid vad Klingborg menade när han höll alla sina utläggningar, sa Sören Boström när vi satt nere i oljehamnen och pratade bandyminnen halvtannat år in på det nya millenniet.
Oljebörsen var orolig och gick mest upp. En skojfrisk oljekund gick fram till Boström och begärde 150 procents kassarabatt.
På väggen på kontoret hängde en färglitografi med en grönvit bandyspelare. Sören Boström tänkte tillbaka på vad olika tränare betytt. Han höll inte med alla dem som sa att det var Curt Einarsson som införde den moderna bandyn.
– Nej, jag tycker det var Håkan Sundin. När han tog över landslaget 1980 förändrades allting. Han fick oss att träna mer och han kunde delegera så att alla fick ta ansvar, inte bara några av oss. Vi hade roligare i landslaget än i klubblagen dom där åren.
Första VM-guldet 1981 långt där borta i Chabarovsk behövde vi inte tala om. Det var självklart en höjdpunkt i den aktiva karriären.
– Men frågan är om det inte var ännu roligare när vi försvarade guldet i Helsingfors 1983. Vi vann med 9–3 mot Sovjet i finalen. Då spelade vi för Pontus Widén.
Sverige hade ett bra lag då också. Ola Johansson, Sören Boström, Pinnen Ramström, Stefan Karlsson, Pelle Togner, Micke Arvidsson och alla de andra.
Pontus Widén var bandyordförande och svårt sjuk i leukemi. Han ville se en sista VM–turnering. Han satt med laget i omklädningsrummet. Alla visste att han inte hade långt kvar.
– Pontus såg oss vinna. Då var han nöjd. Sen åkte han hem och dog.
Håkan Sundin var förbundskapten. Han syntes inte så mycket. Han bara fanns där och visade sig när han behövdes. Han hade sådan pondus att även stjärnorna lyssnade.
Sören Boström lärde sig av Håkan Sundin. Han lärde sig av Leif Klingborg också. Men det fanns skillnader. Klingborg hävdade alltid att det var fel att prata om fel och rätt att bara prata om det som var rätt. Spelarna skulle tänka på det som var bra och bygga på de positiva bilderna.
Boström ansåg att det gick till överdrift.
– Det hände att jag inte fick rätta till saker och ting som hade gått snett ute på planen. Han ville bara förstärka det som gick bra.
När Sören Boström fick sköta laget efter eget huvud kunde han kosta på sig en och annan utskällning, även om han var noga med att inte hänga ut någon inför gruppen. Han kunde till och med beordra destruktivt spel.
– Allt kunde inte vara så himla läckert jämt och ständigt. Det hände att vi åkte upp till World Cup i Ljusdal med ett spel som inte hade fungerat under träningsmatcherna. Då kunde vi sätta som mål att bara spela defensivt och lita på att offensiven skulle komma av sig själv.
Att säga så var som att svära i den grönvita kyrkan. Så kunde Boltic spela på åttiotalet. Så skulle minsann inte läckra VSK lira på nittiotalet.
Som journalist kunde man få en inblick i Sören Boströms sätt att coacha om man åkte med VSK till en bortamatch i Motala, där det alltid duggade småspik eller blåste in snödrev från kanalen. På Motala isstadion var pressläktaren byggd över motståndarlagets bås, med bara en tunn plankbotten emellan. Där kunde vi sitta och njuta av Sören Boströms råbarkade direktiv. Som när Thomas Påhlsson höll på att susa förbi Thomas Liw en gång i ett högeranfall.
Tränarens aggressiva rop var inte tänkta för journalisternas öron:
– Slå omkull’en, Liwen! Slå omkull’en!!
Sören Boström visste hur en forward skulle stoppas. När han spelade sa han till sig själv att han alltid skulle vara mellan bollen och det egna målet. Han skulle vara på rätt sida om bollen.
– Jag minns en landskamp, jag tror det var mot finnarna, när jag först räddade ett friläge framför vårt eget mål och sedan var med där framme och gjorde mål i anfallet direkt efter.
Sådant kallas tvåvägsspel med senare tiders terminologi.
Sörens Boströms framgångsrika lag på nittiotalet var inga självspelande pianon, även om det alltid fanns kloka spelare som kunde föra traditionen och spelsättet vidare. Varje årgång krävde sitt eget upplägg. Nya mål kom till hela tiden.
– Vi satte upp mål för nästan allting. Vi stämde av och satte upp nya mål. Vi hade ett mål för barmarksträningen, ett för rinkbandyn, ett för träningsmatcherna på stor plan och så vidare och så vidare och så vidare.
Ibland kunde det bli för mycket och när den känslan lurar i bakgrunden kan slentrianen ta över. Efter guldet 1999 mot Falun tackade Sören Boström för sig. Han tog över sitt gamla Västanfors i stället. Klubben var i kris och fick med nöd ihop ett lag för att hanka sig fram i tvåan. Sören Boström tog upp laget till ettan igen, utan prut.
Om bandyn hade lagts ned i Västanfors hade livet förlorat en del av sin mening.