Söndagen den 19 februari 1922 är en märkesdag för bandyn i Västerås. Då, för 100 år sedan, spelade Västerås Sportklubb sin historiska första SM-final, mot Sirius på Stockholms stadion. Dåtidens referenter var eniga: Västerås borde ha vunnit, men Sirius gjorde tre mål, Västerås bara två.
Sådan är idrotten.
Dessutom missade VSK en straff! Och Sirius fipplade in det avgörande målet halvannan minut före slutsignalen, via en touch på en VSK-klubba.
Hursomhelst, det var den första av hittills trettiosju grönvita finaler, den första av hittills tjugo segrar skulle komma året därpå.
Låt oss stanna vid denna första historiska final för hundra år sedan, även om VSK förlorade. Den spelades inför 6 909 åskådare på Stadion, 870 av dem var grönvita supportrar som hade rest med ett överfullt specialtåg från Västerås till huvudstaden. Resan arrangerades av VLT och kostade 8:10 plus en krona i entré.
Västerås Sportklubb, med anor från 1904, höll på att bli den Stora Bandyklubben. Hemma i Västerås fanns nu en landbana på Gamla plan vid Herrgärdsskolan. Bandyspelarna behövde inte längre kajka runt på Mälarens is utanför kallbadhuset. Törnbloms Båtbyggeri hade börjat tillverka bandyklubbor, den så kallade VSK-klubban.
Det var stort.
Slutspelet om SM hade en annan utformning på den här tiden. De nationella serierna startade inte förrän tio år senare. Nu handlade det om en cup, där vinnaren gick vidare efter en match.
Lagen spelade först i egna lokala och regionala cuper eller miniserier. De bästa lagen anmäldes av sina distrikt till Svenska mästerskapen, där lagen sedan lottades mot varandra i en utslagscup, som avslutades med kvartsfinaler, semifinaler och en final.
IFK Uppsala var bandyns storlag under seklets inledning. Uppsala vann elva av de första fjorton finalerna med Sune Almkvist och målvakten Sven ”Sleven” Säfwenberg som ledande spelare.
VSK hade åkt på mycket stryk mot rivalerna från Uppsala men 1922, det första grönvita finalåret, blev det ändring. VSK och IFK Uppsala möttes redan i kvartsfinalen, som VSK sensationellt vann med 6–3. ”Manne”, med dopnamnet Emanuel, Johansson gjorde en av sitt livs bästa matcher och placerade fyra bollar bakom Sleven i Uppsalamålet.
I semifinalen vann VSK sedan mot ett av dåtidens bästa Stockholmslag, IF Linnéa, med samma siffror, 6–3.
Jag är osäker på var de matcherna spelades. Gissningsvis på Stockholms stadion.
VLT skickade signaturen Gurra till Stockholm söndagen den 19 februari för att skildra den historiska första finalen för stadens bandylag. Spelarna var utrustade med stiliga kepsar och hade klubbmärket fastsytt på de mörkgröna tröjorna.
Gurra hette egentligen Gunnar Ljungqvist och skulle senare avancera till redaktionssekreterare på VLT, ett jobb han hade fram till slutet av 1950-talet. I tidningen sammanfattade Gurra matchen på ett sätt som känns främmande idag, men som ger något av tidsfärgen:
”Det var en kamp på liv och död från början till slut”.
Han tilldelade de grönvita kämparna epitet av närmast heroiskt slag. Anfallaren David Hedin rev och slet ”så det sjöng i tackel och tåg för Uppsalalaget.” Hedin gick ”i härjartåg över Stadions isbana”, ibland ”ilsken och ettrig, ibland lugn och flegmatisk”.
”Mot ödet kämpa dock själva gudarna förgäves.” Ödet var Sirius bakre försvar, ”i sanning fruktansvärt”.
David Hedin betecknades som dåtidens bäste bandyspelare. Han har senare jämförts med såväl Gunnar Hyttse som Pontus Widén. Han föddes i Västerås, gick till sjöss, återvände till föräldrarna 1915, blev grovarbetare och började spela bandy med VSK. Han var en äventyrare, rymde från militärtjänsten 1918, dömdes för inbrott något år senare, och lämnade Sverige med en båt till New York en månad efter finalen 1922.
I USA återförenades David Hedin med sin bror, flyttade runt, gifte sig och dog i Kalifornien 1984. Han blev 88 år. Hedin hann bara med två landskamper, och den SM-final som, med diverse utvikningar, avhandlas här.
David Hedins anfallskamrat i finalen 1922 var Manne Johansson som ”vände och vrickade, kilade iväg som en vessla och stack sig undan, där det till äventyrs fanns något litet hål att komma igenom”, enligt Gurra i VLT. Manne skulle senare vinna tre SM-guld och sluta som ledamot i Bandyförbundets styrelse. Han ansågs allmänt vara en av de mest tekniska spelarna någonsin.
Den tredje i innertrion, Bertil Reuter, fick veta att han trots sin långsamhet hade en flykt över åkningen som var sällsam att skåda. ”Utan krusiduller och broderingar kör han framåt, halvt liggande utefter isen”. Bertil Reuter gick till bandyhistorien genom att göra Sveriges allra första landskapsmål, i en landskamp mot Finland i Helsingfors när utbytet återupptogs efter första världskriget 1919.
Brodern Erik Reuter var en rese i försvaret, till vänster på mitten med dagens terminologi, och av någon mystisk anledning försedd med smeknamnet ”Stora tranan”.
Gurra avslutade sina spelaromdömen med en gnistrande grönvit framtidsvision:
”Finalmatchen 1922 kommer att stå som en epok i Sportklubbens historia. Klubben har kämpat tappert och tappert för att nå tinnarna. Man har siktat mot skyn målmedvetet, insiktsfullt och framför att intresserat. Att Sportklubben ej nådde toppen i år är dock inte så mycket att beklaga sig över. Ty nästa år gör Sportklubben säkerligen en ännu mer historisk match är gårdagens”.
Han fick rätt, den gode Gurra. Året därpå vann VSK sitt första guld när laget vann över IF Linnéa från Stockholm med 2–1.
Men det är en annan historia.
VLT-referatet måndagen efter finalen är presshistoriskt intressant. Efter Gurras, alias Gunnar Ljunqvists, text kommer ännu en artikel, något mer analyserande och kommenterande, under rubriken Mr Jones reflexioner.
Mr Jones var inte vilken som helst. Han hette David Jonason och hade 1920 infört den första dagliga sportsidan i svensk press, i Dagens Nyheter. Jonason var från Västerås och hade spelat fotboll i IFK. Han var så bra att han till och med hade fått spela en match i A-landslaget 1919, mot Finland, som center mellan Putte Kock och Albin Dahl.
David Jonason var bara tjugotvå år när anställdes som sportchef på DN 1916. Han skulle revolutionera sportskrivandet. Han blev snabbt känd under signaturen Mr Jones och när han fick en egen sportsida fyra år senare försäkrade han sig om en skriftlig garanti på att ingen utanför sportredaktionen skulle lägga sig i hur materialet hanterades.
Idéerna var många och annorlunda. Det var Jonason som tog fasta på VLT-redaktören Anders Pers idé om ett skidlopp mellan Sälen och Mora. Pers lade fram sitt förslag i VLT nio dagar före bandyfinalen 1922. Dagen därpå publicerade David Jonason samma artikel, med instämmande. DN ställde upp med 1 000 kr i startkapital och bidrog med prispengar. Det var Jonason som kom på namnet Vasaloppet.
David Jonason drog också i gång Sexdagars på cykel, Stadslöpningen i Stockholm och turneringarna om Kronprinsens pokal för läroverkslag i olika bollsporter. Min morbror Lennart var hela livet stolt över att han fick spela halvback i Västerås läroverks bandylag som tog hem Kronprinsens pokal 1935. Finalen spelades på Arosvallen inför 2 200 åskådare. Jo, det stämmer: 2 200 åskådare! På en bandymatch mellan två läroverkslag i en stad som inte ens var en tredjedel så stor som idag.
Mr Jones text till VLT efter finalen är i vissa delar identisk med huvudtexten i DN, som märkligt nog är signerad ”Chs”. Bakom den signaturen stod David Jonasons bror Carl som arbetade på DN:s sportredaktion på tjugotalet. De två bröderna Jonason från Västerås satt alltså tillsammans på Stadions läktare och skrev för två tidningar samtidigt. De utbytte material och formuleringar.
Vad gjorde man inte för Västerås och VSK Bandy!
Den svenska sportjournalistikens fader Mr Jones summerade finalen så här i VLT:
”Matchen tillhörde Västerås som hade 70 procent, lågt räknat, av spelet i första halvlek och lågt räknat 55 procent av andra.”
Han fortsatte analysen med att VSK-kedjan ”gick fram lekande lätt men kunde inte sätta dit prickarna över i:et.” David Hedin och Manne Johansson började till slut köra för mycket för sig själva. Deras ”promenader” på Sirius planhalva slutade i regel med en kollision eller med en återstuds från Sirius försvarsgigant Elias Knutssons breda trygga klubba, som ”likt en plankvägg” skyddade målvakten Bie Svanströms område.
Mr Jones kunde inte förstå hur VSK lyckades undvika att göra mål på denne Bie Svanström. De grönvita borde ha gjort fyra, fem mål redan före paus. De skapade chanser, de sköt bra, Svanström var ingen supermålvakt. Andra krafter måste ha spelat in, filosoferade Mr Jones och trodde att möjligen ”mrs Tingsley med sina förbindelser i andra världar” kunde förklara saken.
Vad var detta? Läsarna förutsattes veta att mrs Tingsley var ledaren för den teosofiska rörelsen och hade startat en teosof-skola på Visingsö. Teosoferna trodde på sanningen och ansåg att den orsakslösa orsaken var en innersta oändlighet som inte kunde definieras.
Om ni förstår. Jag gör det inte.
Om man trodde på teosoferna kunde man alltså förklara varför VSK inte vann över Sirius.
Den kulturellt bevandrade Mr Jones drog sig inte heller för att citera den franske renässanskungen Frans I som en gång lär ha sagt: ”Allt är förlorat utom äran”.
Västerås Sportklubb hade äran i behåll.
Vackrare matcher hade spelats, skrev han, ”men inte gärna mera situationsrika, oavlåtligt mer spännande eller i mer rasande fart hållna.” Läckerheterna och delikatesserna kom i andra hand under den vilda framåtfarten. Det handlade ju gubevars om en cupfinal. Åskådarna förmodades tacksamt minnas, under långa tider framåt, ”moment och episoder från denna bandystrid” trots att det vårades och trots att kvällarna blev ljusare.
Sirius ledde alltså, till allas förvåning, med 1–0 i paus.
VSK kom ut starkt i andra och David Hedin överlistade Bie Svanström med ett långskott från 25 meter redan i det första anfallet. Svanström hade antagligen solen i ansiktet men Hedins skott var så hårt att bollen inte syntes förrän den ”sjöng i nätet”. Bertil Reuter gav sedan VSK ledningen innan Sirius kvitterade till 2–2 med ett slumpskott ur en klunga.
VSK hade flera möjligheter att avgöra, och fick till slut den stora chansen när David Hedin fälldes på väg igenom Siriusförsvaret mot slutet av matchen och domaren dömde straff. Hedin sköt själv. Stenhårt. Efter isen. Hedin torde ”gräma sig rätt mycket att den hårda bollen skulle pricka Svanströms skridskor precis.”
VSK fick nya chanser när Sirius bäste anfallsspelare Harry Eriksson visades ut sedan han ”i stridens hetta burit sig synnerligen osympatiskt åt”. Manne Johansson slog in en hörna, men jublet kom av sig eftersom domaren hade blåst av för felaktig utrusning.
Så kom den ödesmättade ”katastrofen” halvannan minut före slutsignalen. Sirius Ivar Svanström drog på ett långskott som studsade via VSK-backen Georg ”Lolle” Jonssons klubba upp i nättaket.
Ridå, som det brukar heta.
Texten i DN innehåller ett P.S. som förtjänar att citeras i sin helhet:
”Att det i detta referat inte omnämnts några skott eller dylikt från Siriuskedjan beror helt enkelt på att det inte förekom några sådana, förutom dem som gingo in. Därmed inte sagt att Ryman var dålig.”
Karl Ryman var målvakt.
Anders Lif
Fotnot
Finallaget 1922: Karl Ryman, Oskar Fröjd, Georg ”Lolle” Jonsson, Erik ”Stora tranan” Reuter, Hjalmar Bergkvist, Arthur Thunell, Fridolf Ryman, Hjalmar Thyberg, David Hedin, Manne Johansson och Bertil Reuter.
Normalt spelade VSK med fem man i ”kedjan”, alltså två yttrar och en innertrio, uppbackade av tre halvbackar, varav en mittback, och längst bak huserade två backar som sista utposter framför målvakten.
