Jag har varit kritisk till hanteringen av Västerås flygplats. Jag är det fortfarande. Miljonrullningen, dimridåerna kring Ryanair och allt det där.
Och jag tycker att många argument är märkliga, både från dem som vill rädda flygplatsen och från dem som vill avveckla. Ingen sida vill försöka förstå den andra.
Populistiska och ensidiga argument fördunklar.
Jag har försökt mig på att lista argumenten för att behålla det kommunala stödet till flygplatsbolaget.
De flesta faller platt. Ändå har jag, till min egen förvåning, kommit fram till att jag vill ha flygplatsen kvar. Tills vidare.
Någon kanske tycker att jag bytt sida, men då får de tycka det.
Jag skrev en längre artikel för kultursidan i VLT häromdagen. Om flygplatsens historia, om regementet som avvecklades 1927 och om flygkåren som Västerås fick som tröst.
De första planen startade från fältet på Hässlö några år in på trettiotalet. Flygkåren blev F1, finaste flottiljen i landet.
Pappa jobbade där. Bara en sådan sak. Jag minns hur stilig han var i sin uniform.
Jag inser förstås att slik nostalgi inte hör hemma i debatten. Jag inser också att flygfältets långa historia inte heller motiverar ett fortsatt kommunalt stöd.
Men historien finns där. Den kommer man inte undan.
För några veckor sedan hälsade jag på min bror, en av dem som jobbar ideellt på Västerås flygmuseum, i den väldiga hangaren från 1936 med sina fantastiska valv av limträ, konstruerade av den närmast klassiska limträfabriken i Töreboda. Det sägs att det på sin tid var den största fribärande takkonstruktion av trä i världen.
Jag kan inte gå i god för det, men vill gärna tro det. Känslan därinne är överväldigande.
Hangarens drottning är förstås Daisy, DC-3:an som under senaste världskriget flög fallskärmshoppare över Engelska kanalen mot Normandie. Nu underhålls propellerdamen året runt av veteranflygets entusiaster.
Jag ska inte trötta er med berättelser om alla andra spännande flygplan som finns där. Jag är ingen nörd, men tillräckligt klok för att inse att här finns en utvecklingspotential, som det så vackert heter, inom turismen. Om en guide pekar på ett litet privatplan och säger ”att den där kärran flög med Frank Sinatra och andra kändisar från Los Angeles till Las Vegas”, ja då vet jag att besökarna skulle lystra.
Flygmuseet kan bli något alldeles extra. Självklart behövs ett flygfält för det.
Men, än en gång, inte heller det här är ett tillräckligt skäl för att fortsätta hålla flygplatsen under armarna, även om Daisy och de andra lockar bortom Badelundaåsen.
Så har vi det här med miljonrullningen. Jag förstår inte att så många på ”bevarandesidan” kan ifrågasätta att flygplatsen kostar tiotals och åter tiotals kommunala miljoner, och har gjort så år ut och år in. Underskotten i det kommunala flygplatsbolaget är inga låtsassiffror. Miljonerna har bevisligen pumpats in under så många år att ingen riktigt törs räkna ut hur många de är.
Ändå har de som vill rädda flygplatsen mage att påstå att flygplatsen är en vinstaffär för oss i skattekollektivet.
Kan vi inte en gång för alla rensa bland alla dessa ”samhällsekonomiska” uträkningar om hur mycket skatteintäkter som försvinner om anställda sägs upp och slutar betala skatt, om alla kostnader för avveckling och om allt annat hemskt som väntar om vi skulle lägga ner flygplatsbolaget.
Kan vi inte helt enkelt, sist och slutligen, enas om att flygplatsen kostar pengar och att den inte ”går med vinst”.
Det kan faktiskt vara så att den ska få kosta.
Låt oss också slippa allt dribbel med att det inte är skattebetalarnas pengar som går till flygplatsen, utan att det är överskotten från andra kommunala bolag som till en del annars skulle skattas bort. Det spelar väl ingen roll om pengarna hämtas från Mälarenergis vinst. Om pengarna inte går till flygplatsen kan de väl i rimlighetens namn skickas till kommunkassan och användas på annat sätt.
Jag har också svårt att se det moraliska i att en del av denna vinst kan undandras statlig beskattning. Även staten kan ju tänkas vilja använda sina skatteintäkter till annat än till att subventionera kommunala flygplatser.
Rensa bland argumenten, snälla. Sluta dribbla. Låt oss enas om att en flygplats måste få kosta. Till syvende och sist handlar det om hur mycket vi tycker den är värd.
Så har vi alla de andra argumenten för att bevara: ambulansflyget, brandflyget, pilotskolorna. Varje enskilt argument går att tillbakavisa. Det finns gott om andra alternativ, gott om ambulanser, gott om flygplatser, varför ska just vi subventionera flygskolor.
Och framtiden med elflygplan är väl något som bara de sanna entusiasterna kan drömma om.
Det är inte helt lätt att väga samman argumenten när lokaltidningen öser debattinlägg och insändare över oss, dagarna i ända, det ena inlägget efter det andra, med både sanna och falska påståenden, med överdrifter och underdrifter, och där det journalistiska sållandet och värderandet överlåts till läsarna
Jag har ändå gjort ett försök och kommer fram till att:
Behåll flygplatsbolaget tills vi funderat på alltihop ett varv till.
Det är lätt att vara efterklok, men hanteringen har varit alltför stelbent och prestigebunden, alltför uppknuten till valmanifest och ”regeringsöverenskommelser”. Att stå fast vid löften och vara resultatinriktad är bra. Men kompromisser är också gångbara i politiken.
Vi hade inte behövt en dyr folkomröstning för att komma fram till det resultat som nu tycks vara ofrånkomligt: en majoritet vill behålla flygplatsen.
Inget av de argument jag radat upp här ovan räcker för att bevara flygplatsen. Men de många små bäckarna räcker till en tämligen stark rännil, likt den urgamla källådern under Hässlöfältet.
Vi kan få användning av fältet, vi kan få elflygplan, vi kan få mer godsflyg, vi kan få en ny flyglinje, vi kan få någon trevlig charter, vi kan slippa Ryanair (även om jag inte tror det), vi kan rädda några sjuka med snabba flygtransporter av donerade organ, vi kan få användning av räddningsflyget, vi kan få ännu fler flygskolor, vi kan få, vi ska inte bara släppa alla dessa vi kan.
Det är trots allt inte så att ett par tiotals miljoner till Hässlö varje år ett tag till skulle förbättra äldrevården på ett avgörande sätt. Det räcker nog inte ens med att avveckla stödet till Kokpunkten.
Låt oss alltså fundera på en vettig framtida användning av flygplatsen. Tillsammans med regionen och fler privata aktörer.
Jo, en sak till.
Vi får inte glömma att pappa jobbade där.
Anders Lif
