Det kallas Mälarporten och ska bli ett steg in i den moderna framtiden för den lilla stad vid Svartån som än en gång bestämt sig för att inte längre nöja sig med att bli betraktad som just det: den lilla staden vid Svartån.
Vi ska, som ni vet, få ett nytt till synes magnifikt Resecentrum med broar som hänger med gigantiskt himlastormande tak över spåren, som vore de spekulanter på arkitektoniska pris. Kan Operahuset i Sydney, så kan väl vi!
Beslut om översiktsplaner och förstudier har fattats i laga demokratisk ordning, utan att vi vanliga dödliga brytt oss särskilt mycket. Låt dom hålla på, har vi sagt, tids nog sätter väl det rustika västmanländska bondförnuftet stopp för att extravaganta överdrifter. Vi brukar ju inte tro att vi är nåt.
Men runt jul, innan vi lärde oss vad coronavirus var för nåt, hände det sig att gamla kommunalrådet Åke Hillman surnade till på sin nutida efterträdare i den socialdemokratiska styrhytten: Anders Teljebäck. Vad kostar kalaset, frågade Hillman som har många decenniers erfarenhet av kommunal ekonomi. Är dom andra aktörerna med på tåget? Vad ska skattebetalarna i Västerås stå för? Vad ska Trafikverket betala? Och vad kostar det där märkliga taket?
Hillman tyckte inte att han fick några bra svar och började skriva debattartiklar till VLT. Han startade till och med en aktionsgrupp på Facebook för dom som vill stoppa det tak som tydligen staden ska bekosta med 250 miljoner kronor, trots att det egentligen är Trafikverket som ansvarar för passager över spåren. Efter ett par veckor hade gruppen Stoppa taket på Mälarporten 400 medlemmar. De blir fler och fler.
Kostnaden för hela projektet Mälarporten sägs landa på den närmast ofattbara summan två miljarder kronor, 2 000 milonjer. Det enda som kan sägas om den uppskattningen är att den inte kommer att hålla. Det gör uppskattningar aldrig.
OK, det är fler aktörer i spelet. Trafikverket, som äger spår och perronger, Jernhusen som äger stationshuset och Klövern som äger byggbar mark, kring järnvägen.
Åke Hillman fick i första omgången av denna nyväckta debatt höra att man inte kunde diskutera de övergripande planerna, Visionen, den var gubevars redan beslutad. Och dessutom hade 60 miljoner redan anslagits till “förprojektering”.
Nu gick det gamla kommunalrådet igång på allvar. Sextio miljoner till förprojektering av något som inte var ekonomiskt färdigförhandlat. Inga avtal med de övriga aktörerna var skrivna. Hur skulle en detaljplan kunna granskas på det underlaget? Och varför ska skattebetalarna betala 250 miljoner för ett vidlyftigt tak över en bro som egentligen är Trafikverkets ansvar?
Nu började jag fundera. Vad är det som händer? Jag satt i ett gömsle och väntade på en duvhök som aldrig kom när jag via mobilen gick in på stadens hemsida för att skaffa mig information.
Jag fortsatte leta när jag kom hem. Var, om inte vid källan, borde man hitta den tillförlitliga och fullödiga informationen? Först fick jag förstås hugga mig en väg genom snåren av vackra visioner och filmer från drönare i motljus som visade hur vårt gamla stationsområde skulle förvandlas till framtidens stad där vi alla möts i den ständiga sommaren och där kypare i vita förkläden serverar något annat än bryggkaffe på den bro som förbinder dåtid med framtid och som knyter Mälaren till staden, om än med jobbiga uppförsbackar på ömse sidor.
På hemsidan finns “Frågor och svar”, där finns detaljplan och där finns Visionen. Ambitiöst, javisst, men knäckfrågorna vill uppenbarligen de folkvalda tassa runt som de plägar göra kring heta valfrågor.
Jag läser mig till några saker.
För det första: En ombyggnad av stationen i Västerås måste göras för att tillåta ytterligare perronger och en förlängning bangården mot öster, mot Röda torget.
Denna ombyggnad står Trafikverket för, men den är inte inskriven i verkets arbetsplan förrän om drygt tjugo år, nån gång på 2040-talet, i en tid när gamla kommunalråd och avdankade journalister ur den stora fyrtiotalistgenerationen slutat vandra på livets perronger.
En ombyggnad krävs också för att skapa mer plats när det är trångt i trappor och hissar på Västerås C. Detta skulle säkert kunna lösas på ett enklare och billigare sätt, utan dyrbara visioner med öronlappsflaggande perrongtak som ska ta oss in i en expanderande framtid. Men billiga kompromisser tar oss ju inte in i framtiden. Vem vill behålla och bygga ut en gammal stationsbyggnad?
Så var det en sak till. Det som gjort mig riktigt fundersam. Vi västeråsare, och alla som kommer hit med buss och tåg, kommer att tvingas genomlida många år av provisorier. Om nu staden träffar nödvändiga avtal och om nu detaljplanen ställs ut för granskning i höst (vilket kan bli nog så svårt), och om planen skulle godkännas nästa år så ska man börja hela alltihop med att riva dagens station med en trång men ändock fungerande väntsal, med sin Pressbyrå, med serveringar och trapphus. Man ska riva trappor, rulltrappor, hissar, bron över spåren.
Allt måste bort för den första etappen av det nya. Den andra etappen, med ett pendangtak med vinge nummer två, mot silon till, kan vi glömma så länge, den ligger säkert femton år bort i tiden.
Dagens fungerande stationshus, med allt vad därtill hör, ska alltså rivas för att det nya ska byggas. Vart ska vi då ta vägen, vi som mer eller mindre mödosamt tar oss ner till stationen för att ta ett tåg till Stockholm eller till Eskilstuna eller till någon annan metropol?
Jo, vi ska hänvisas till ett tillfälligt resecentrum, uppdelat på två, dels i den lilla träbyggnad öster om stationen där Avis och annan biluthyrning håller till, dels i kvarteret Sigurd, på andra sidan järnvägen, i den gamla tegelbyggnad där Asea en gång hade en verkstadsskola och som idag hyser diverse småföretag, bland dem Dansverkstan och Gycklargruppen Trix.
Där ska den största delen av det provisoriska Västerås C ligga, med service, butiker, serveringar och så vidare. Inte i ett år, inte i två år, säkert i tre, kanske fyra eller fem år. Tänk er in i den framtiden. Ett år är lång tid, fem år ännu längre. Här ska Västerås öppna sig mot framtiden och mot silon, där det i och för sig häckar pilgrimsfalkar så länge den får stå kvar. Kungsängsgatan med sina ständiga ombyggnader blir den viktigaste infartsgatan till stationen och staden gör på hemsidan ingen hemlighet av att gatan kan behöva byggas om igen.
Till denna tillfälliga station ska anslutas en provisorisk bro från nånstans i höjd med biluthyrningen på den norra sidan till Sigurd på södra sidan. Den ska förses med trappor och hissar, dock inte med rulltrappor så det gäller att hinna först till hissen för oss som har svårt med trappor. Någon perrong för spåret närmast Sigurd finns inte, och perrongen på norra sidan, som Stockholmstågen avgår ifrån, slutar strax före biluthyrningen.
Det framgår inte av handlingarna om och hur och när Trafikverket ska övertalas att tidigarelägga en etapp av sin framtida utbyggnad av spår och perronger. Beskedet får vänta.
Och vem ska betala den provisoriska stationen? Trafikverket? Eller stadens skattebetalare? Svar utlovas innan detaljplanen ställs ut för granskning. Det är fler än Åke Hillman som undrar vad allt ska kosta. Först 60 miljoner i förprojektering av något som ännu inte beslutats, sedan 250 miljoner för en öronlappsbro, sen en ännu icke specificerad andel av totalen på (minst) 2 miljarder.
Till det kommer alla kostnader som redan betalats, till konsulter och arkitektbyråer. Jag hittade en uppföljning i fastighetsnämnden från januari 2018. Där räknades projektets kostnader dittills till drygt 18 miljoner, ytterligare drygt 6 miljoner anslogs för 2018 och om vi räknar med något liknande för 2019 så landar de “upparbetade” kostnaderna på 30 miljoner.
Anders Teljebäck är den ende som stått upp och försvarat Mälarportens ståtliga visioner när Åke Hillman och andra gått till attack. Det hedrar honom. Men vad gör de andra i Stadshuset? Varken de styrande eller de i opposition har gett sig in i debatten. Jag kan se framför mig hur de sitter på sina partikanslier och håller fast vid strategin att inte utsätta sig för blåsten så länge stormen viner. Vad säger till exempel liberalernas kommunalråd Jesper Brandberg? Är Mälarporten bra använda pengar?
Jag har blivit så gammal att jag ser tiden krympa. Jag är inte ensam om det. Jag vill inte leva med en provisorisk station i flera år, oklart hur många. Jag är kanske ogin mot yngre generationer som ser framtiden bortom 2020-talet, som hellre vill satsa på broar med visionära spetsiga öronlappar, som hellre köper vingar för pengarna än lägger miljoner på skola och på den äldrevård som vi inom fyrtiotalistgenerationen snart behöver.
Om vi klarar oss förbi coronaviruset förstås.