anderslif.se – Fåglar, lokalhistoria och en gnutta politik

Mångalen #2

Häromdan satt jag på balkongen med en god vän. Månen gick upp över Elba i Västeråsfjärden. Vacker som en bandyboll.

Jag kom att tänka på ett annat tillfälle, i augusti 2003. Jag satt på Håkan Wåhlstedts balkong i hans dåvarande bostad i Östra hamnen. Håkan och Mikael Genberg hade bjudit dit mig. De ville berätta något, sa dom.

Det var då Micke Genberg avslöjade sina planer på ett hus på månen för mig. Håkan Wåhlstedt, som inte hunnit bli landshövding, var invigd i det spektakulära projektet sedan en tid.

Månen gick upp över Mälaren då också, för tjugoett år sedan, likt en händelse som såg ut som en tanke. Fast då såg den mer ut som den klassiska blodapelsinen än som en bandyboll.

Jag lyssnade. Insåg hur vild och fascinerande idén var, och skrev en artikel över flera sidor i VLT. Micke Genberg var ju redan ett namn på den tiden, för mer än två decennier sedan, med sina hus i träd, under vatten och på andra ställen.

*Mikael Genberg 2003, foto: Peter Krüger. Bilden blev senare omslagsbilden till boken Mångalen.*

Jag skrev en bok fem år senare. Den fick titeln Mångalen, med en blinkning till min bok om Per Fosshaug som hette Bandygalen.

Micke Genberg var och är en mästare på att skapa publicitet. Hans undervattenshus Utter Inn lockade media från hela världen.

Huset på månen skapade också rubriker, om än inte lika oreserverade. Var det ändå inte litet FÖR galet? Ett hus på månen? Ett litet rött hus med vita knutar, som en konstnärlig tvist på verkligheten, det lilla i det stora, folkhemmet i den nya världen.

Boken Mångalen kom ut. Den var snyggt layoutad men sålde sisådär. Resterande böcker av upplagan står i en bokhylla i Genbergs sommarkafé i Virsbo och vänder ryggarna mot besökarna.

I boken berättade jag en historia som verkar närmast osannolik när jag läser boken idag. Jag skriver om hur det dåvarande statliga Rymdbolaget nappade på idén, hur svenska rymdingenjörer på högsta nivå samlades för att på fullaste allvar vidareutveckla Genbergs idéer.

En stödförening bildades med prominenta ordförande som dåvarande landshövdingen Mats Svegfors. Ett embryo till en månbil togs fram av studenter vid Mälardalens högskola som ännu inte kunde kalla sig för universitet.

Det var en tid när sponsorerna stod på kö. Företag efter företag ville ställa upp och teckna optioner för flera miljoner i den kommande satsningen.

Så en dag gick allt i stå.

Finanskrisen, sa Genberg. Uppgivenhet inför bristen på action, sa andra.

Ett försök med crowdfunding, där många bäckar små skulle ge en stor å, rann ut i sanden. Ett samarbete med Falu rödfärg gav vissa förhoppningar, stugan var ju trots allt röd. Projektet lyfte aldrig, trots vissa kortvariga utflykter till Globens tak och till tyngdlösheten i Christer Fuglesangs rymdkapsel.

Jag tog själv med mig en liten pappvariant av stugan under en resa till Kina och tog en bild av den på Kinesiska muren.

Jag träffade Micke Genberg alltmer sällan, även om han gärna bjöd in till träffar i försök att återuppliva tanken på ett månhus. Jag upplevde att glöden hade falnat och att Micke mest ägnade sig åt att berätta om sitt entreprenörskap och om sina visioner i föredrag, än här, än där.

Stillheten kan bedra. Micke Genberg hade förstås inte låst in sin idé någon garderob. Han skulle inte ge sig. Huset på månen var ju hans livs stora konstnärliga projekt.

För tre år sedan bjöd han in sin kärntrupp av troende till sitt Ooops Hotel, ett till synes nästan sjunket hus i Östra hamnen. Den idé som nu tycks bli verklighet 2024 lanserades då för första gången. Rymdingenjören Emil Vinterhav, trogen månhusentusiast, visade bilder. Bandylegendaren Hans Elis Johansson var numera en i den ledande supporterskaran, han hade varit med Micke på ön Pemba och lagt grundstenarna till ett undervattenshotell i Indiska oceanen.

Tanken som presenterades på Ooops Hotel var att ett månhusbolag, The Moonhouse AB, skulle köpa in sig i konstverket och i förlängningen betala för plats i en japansk månlandare som skulle skjutas upp med en av Elon Musks Space X-raketer. Genberg delade ut prospekt och bjöd in till aktieteckning i månhusbolaget.

Jag avböjde, jag hade hört det där om att ”nu är det snart dags” litet för ofta. Kanske får jag ångra mig idag.

Tre år gick. I somras träffade jag Micke ute på hans och familjens populära sommarkafé i Virsbo. Håll ögon och öron öppna den 28 augusti, sa han. ”Jag fyller år då, jag föddes samma dag som Martin Luther King höll sitt berömda tal I Have a Dream, den 28 augusti 1963.”

Jaha du, tänkte jag och beställde en ostsmörgås och en kanelbulle.

*Mikael Genberg 2024. Foto: Mathias Nordgren.*

Sommaren var varm, den 28 augusti kom och gick, ingenting hände.

När jag satt hemma på balkongen med den gode vännen och såg månen gå upp över Elba hade det hunnit bli den 14 september. Plötsligt hade Mikael Genberg slagit till. Ett par veckor efter utlovad dag. Med sedvanlig träffsäker mediekänsla fick han SvT och Tv4 att samtidigt gå ut med den ofiltrerade nyheten att konstnären Genberg äntligen skulle få upp sitt hus på månen. Till slut, efter 27 år.

Allt var klappat, testat och klart, sa han. Avtal var skrivet, mellan fem och tio miljoner kronor fanns avsatta av ett sjuttiotal privata delägare i det svenska The Moonhouse AB.

På bilderna på tv såg vi ett litet hus, betydligt mindre än Mickes första visioner, men dock ett rött hus med vita knutar placerat frampå en liten japansk månbil som hade tryckts in i en inte mycket större månlandare. Paketet skulle skjutas upp med en av Elon Musks raketer framåt jul.

*Mikael Genbergs hus monterat frampå månbilen Tenacious. Foto: I-Space.*

Vi diskuterade nyheten där på balkongen, medan månen steg allt högre. Jag kunde ha viftat bort det hela med att ”vi har hört det förut”. Men den här gången kändes det annorlunda.

Vem kan tro på en sådan här idé i Japan? Dagen efter började jag forska, som det hette förr i tiden. Jag började googla, som det heter nu.

När jag hittade en japansk själsfrände till Micke Genberg, om än femton år yngre, insåg jag att sagan om månhuset närmade sig slutkapitlet, även om just det kapitlet kan bli långt som evigheten.

Genbergs japanske själsfrände heter Takeshi Hakamada. Han var bara runt de tjugo när Micke fick sin månidé hemma i Sverige. Hakamada studerade vid Georgias tekniska universitet i Atlanta och han hade, som så många andra i den åldern, fascinerats av Star Wars.

*Takeshi Hakamada, vd och grundare av I-Space.*

Hakamada blev en entreprenör och en idéspruta av en kaliber som till och med får Micke Genberg att verka som pojken från landet, och det vill inte säga litet. Hakamada var besatt av tanken på att Japan skulle bli en av de stora nationerna i rymden.

Han ville landa en farkost på månen och han ville göra det med privata pengar, på samma sätt som Elon Musk byggt upp sitt rymdbolag. Hakamada kunde tala för varan, han skaffade privata finansiärer, han övertygade storfinansen, banker och försäkringsbolag i Japan.

När Micke Genberg talade entusiasmerande om sitt röda hus talade Hakamanda om en hel stad på månen år 2040, Moon Valley, med tusen fastboende och med tiotusen besökare varje år.

Han vill bygga en bro genom rymden med hjälp av billiga månlandare, han är övertygad om att han kan hitta vatten i fryst form på månen. De stora mängderna med is kan inte bara förse en månbas med vatten och syre till luft, vattnet kan också användas för att framställa raketbränsle i form syre och väte.

Hakamada grundade sitt bolag I-Space redan 2010. Hans enträgna sponsorsraggande, inklusive en introduktion på den japanska börsen, gjorde att bolaget kunde skaffa tillräckligt med kapital för att köpa in sig i en av Elon Musks raketer.

Jag vet inte vad det kostade men siffran borde vara astronomisk.

Hakamadas månlandarprojekt döptes till Hakuto 1, den vita kaninen på japanska, ett mytologiskt djur som man kan se bland kratrar och månslätter om man tittar riktigt noga. Den vita kaninens första månlandare var fullproppad med utrustning som olika intressenter betalade för. Den monterades på en Space X-raket och sköts upp i december 2022.

Starten gick bra. Space X släppte i väg månlandaren så snart raketen kommit utanför jordens dragningskraft. Ut i rymden, med andra ord. Musks raket vände tillbaka till jorden för att kunna skjutas upp i en ny mission.

Den japanska vita kaninen styrde sedan sakta mot månen så energisnålt som möjligt för att spara pengar och bränsle. Landaren behövde fyra, fem månader på sig för att komma fram, hitta in i månens dragningskraft och cirkla runt tills de som styrde datorerna nere på jorden ansåg att nedsänkningen mot månen kunde påbörjas.

Allt gick som det skulle. Triumfen var nära. En historisk landning var på väg att genomföras.

I sista minuten gick något snett. Oklart vad. Förmodligen hade mjukvaran inte programmerats bra nog, landaren misstog en kraterkant för kraterns botten och när det bara var några hundra meter kvar tappade den styrning och kraschade mot månens jungfruliga yta.

Fiasko, skulle de flesta säga,

Så icke Takeshi Hakamada. ”En fantastisk framgång. Vi nådde alla våra mål utom det allra sista”, sa han.

Bolaget I-Space satsade oförtrutet vidare, ännu en vit kanin plockades fram ur Hakamadas trollerihatt. Nu var det Hakuto 2 som gällde och Elon Musks bolag hade inga problem med att hyra ut en ny raketstart för att antal hundra miljoner.

Någonstans efter den här förtrollande kaninvägen hade Takeshi Hakamada fått höra talas om svensken Mikael Genberg och hans lilla röda hus. Micke får berätta för mig, vid tillfälle, hur det gick till.

*Månhuset. Bild: The Moonhouse i samarbete med Lars Ahlberg.*

Hursomhelst. Två entreprenörer med i grunden samma visioner hittade varandra. En röd liten stuga skulle passa bra in i internationella Moon Valley.

Takeshi Hakamada och hans I-Space kallade till presskonferens i början av september i år, samtidigt som månen lurade bakom Elba. Bolaget visade upp sitt paket nummer två i Hakuto-serien. En raket var bokad med tänkt start i december.

Månlandaren har byggts om sedan förra gången. Misstaget med mjukvaran ska inte upprepas. Landaren har döpts till Resilience, en som knuffas omkull men som alltid reser sig, ungefär som en sådan där tunggumpad docka som tippar tillbaka hur man än försöker välta den.

Laboratoriebilder visade en rymdkapsel med väggar som tycktes gjorda av folie, fasthållna av silvertejp, allt för viktens skull. Den var påtagligt liten, försedd med spindelben och fullproppad med utrustning och packning. Där fanns en testapparat för att se om man kan framställa vatten, där fanns en modul för att framställa mat, där fanns förstås kameror och datorer och sist, men inte minst, en nyhet:

Där fanns en liten månbil, inkilad som en sista pusselbit. Bilen var förstås lika lättviktig som landaren och försedd med något som liknade legohjul. Bilen har döpts till Tenacious, den som böjer sig men som alltid kommer tillbaka.

*En ingenjör kollar månbilens infasning i månlandaren. Foto: I-Space.*

Så långt innehöll presskonferensen i Tokyo inga sensationer. Men Takeshi Hakamada överraskade med en sista nyhet. Månbilen Tenacious hade en liten röd stuga med vita knutar fastsurrad längst fram, som lasten på en gaffeltruck.

Micke Genbergs röda stuga har visserligen krympts till storleken av en skokartong, långt ifrån hans ursprungliga vision, men det är fortfarande en röd liten stuga med vita knutar.

Månbilen ska köra ut stugan, bort från landaren till ett lämpligt ställe, långt däruppe i norr på månen. Landningen ska äga rum i Köldens hav, Mare Frigoris. Där ska Mikael Genbergs stuga tippas av och där ska den bli stående i eviga tider, eftersom det som bekant inte blåser på månen.

Den ska stå där i miljontals år, sa Micke Genberg i en intervju i svensk tv efter det att nyheten släppts häromdagen. Han såg nöjd ut.

Hans dröm är på väg att uppfyllas. Konstverket må ha krympt, det har tagit sin tid och mycket kan fortfarande gå snett. Man leker inte med rymden hur som helst.

Julien-Alexandre Lamamy, vd för I-Space Europe, som utvecklat månbilen, betecknade The Moonhouse som ett ”fantastiskt projekt som vi är otroligt stolta över att få vara med om att realisera”.

Om allt går som det ska kan vi se fram mot en landning någon gång i vår, när månlandaren styrt fram genom rymden i fyra, fem månader.

Jag slår upp boken Mångalen och läser slutordet jag skrev 2008 om hur äventyret och resan till månen har blivit och kommer att förbli en del av Mikael Genbergs liv:

Man kan säga att huset på månen redan har blivit ett konstverk. Man kan säga att konceptet redan har skrivit in sig i konsthistorien. Men Mikael Genbergs dröm lever vidare. En gång ska han stå där på ängen, när dimman lättar och titta upp mot den benvita månen.

När han ser mångubben blinka vet han att det lilla röda huset med vita knutar tittar tillbaka ner på honom.

ANDERS LIF

Fotogenlampan

Somrarna på femtiotalet var smultron, höhässjor, skvimpande mjölkkannor och osande fotogenlampor när det mörknade i augusti.

Vår familj hade köpt ett torp i Romfartuna norr om Västerås. Morfar och mormor hjälpte till med pengar. Torpet var ett ”sommarnöje”, som man sa på den tiden. Vi kallade huset för ”Stugan”.

Min bror och jag bodde där på sommarloven med mormor och morfar. Mamma och pappa jobbade inne i stan. Det var en tid när Asea fortfarande hette Asea och när Svenska Metallverkens fabriker ännu inte hade blivit kulturhus och bageri.

Västerås var en småstad med trähus och förfallna innergårdar som inte ansågs värda att bevara förrän femtio år efter att de rivits. Hästar lunkade runt med skramlande dasstunnor och i varmbadhuset skrubbade bastanta tanter badgästerna på ryggen.

Det var en tid när de sista ångloken ännu bolmade ut vit rök över stationens perronger och när Flygflottiljens orkester spelade i sommarkvällen i den vita paviljongen i Vasaparken.

Pappa och mamma åkte ut till Stugan så snart de fick tid. Pappa körde en liten Saab med bensindoftande tvåtaktsmotor.

*Pappa och morfar på tältsemester 1954 med Saaben*.

Pappa baxade bort stenar från det som skulle bli en gräsmatta och byggde om det lilla torpet så gott han kunde. Morfar hade varit en duktig snickare men han var gammal nu och orkade bara komma med goda råd.

En gång tyckte pappa att det räckte med råd, hur kloka de än var. Måste hans svärfar döma ut allt han gjorde? Han kastade ifrån sig hammaren, spottade ut de spikar han hade i mungipan och gick ut och ställde sig under den stora björken. Han tittade ut över bondens stubbåker för att lugna ner sig.

Det var i augusti, på kvällen, med en sådan där skymning med pastellfärger som får en akvarell att se banal ut.

Det var då pappa såg Den Stora Fågeln.

Den flög med eleganta vinklade vingar lågt över marken. Pappa ropade, eller snarare viskade högt in mot Stugan:

”Kom ut så får ni se höken!”

Pappa lät nästan exalterad. Det var ovanligt. Vi lydde. Alla kom ut. Morfar också. Bråket var glömt. Vi stod vid vinbärsbuskarna och tittade på Höken som så majestätiskt kontrollerade åkern därute i skymningen. Ibland tycktes den glömma oss och seglade förbi ganska nära så att vi kunde se den rovgiriga näbben böjd mot marken, på jakt efter sorkar och andra smådjur.

Solen som höll på att gå ner glänste i hökens ögon några sekunder innan fågeln vinklade om vingarna och svängde bort mot skogsbrynet dit bönderna under århundradena dragit upp de stora stenar som plågade harvarna i lerjorden.

Pappa tittade efter fågeln. Vi andra också. Morfar, mamma och mormor, jag och lillebror. Stämningen gick att ta på. Stugan hade aldrig fått så magiskt fågelbesök tidigare.

*Pappas magiska “hök” var nog en brun kärrhök. Man jag gissar bara. Femtiotalet är inte ens nära.*

Vi kunde ingenting om fåglar. I hörnskåpet, där allt viktigt förvarades fanns ingen fågelbok. Boken Fåglarna i färg av Sigfrid Durango var en blivande klassiker, och borde ha funnits där. Men det gjorde den inte.

Där fanns bara en liten bok om svampar, en flaska myggolja, en rulle med klibbande flugpapper som hängdes som en spiral i köket för att hålla mormors nybakade bröd fritt från påhälsning.

Där fanns kortlekarna, förstås, och tärningarna, och pennorna och almanackan som obevekligt räknade ner till slutet av sommarlovet när kvällarna var ännu mörkare och när mogna röda äpplen dunsade ner i det djupgröna gräset.

En morbror från Stockholm var den ende som använde svampboken. Han var redaktör för en tidskrift och hade i medelåldern till slut gift sig. Hustrun var vänlig och av en familj där man formellt la bort titlarna med oss barn när vi var gamla nog att förstå vilken ära det var.

*Svampboken i hörnskåpet, tryckt på femtiotalet.*

Morbror redaktören var den intellektuelle i släkten. Han kunde plocka andra svampar än bara gula kantareller, som det annars fanns gott om bland mossorna och trollen i den mörka granskogen bakom Berget.

Jag vet inte vad han kunde om fåglar annat än att han fick en religiös upplevelse av sädesärlorna som återkom varje vår för att sätta bo under samma tegelpannor på Stugans tak.

När morfar inte orkade ge pappa goda råd längre, utan fick en stroke och dog, så var morbror redaktören övertygad om att morfars själ vandrade vidare i en av de vippande sädesärlorna.

Ärlan brukade möta honom när han och hans vänliga och fina hustru kom och hälsade på, åkande i en stor och mjukt gungande blå Jowett Javelin, en ganska påkostad engelsk familjebil som tillverkades decenniet efter krigsslutet. Den lilla svartvita fågeln vippade glatt och ledde den gungande bilen genom grusvägens djupa hjulspår fram till Stugan.

Självklart var det morfar som välkomnade dem i fågelns gestalt.

Än i dag undrar jag om det låg något uns av sanning i det.

Ännu denna dag undrar jag också hur pappa så självsäkert kunde ropa ”Hök” den där augustikvällen vid förra seklets mitt. Han hade säkert rätt, och ändå fel.

Fågeln borde ha varit en brun kärrhök, som jag minns den, även om det var sent på dagen. Jag har med åren lärt mig hur bruna kärrhökar ser ut och hur de flyger. Så långt hade han nog rätt.

Men var det en hök?

Var det inte mer korrekt att säga kärrhök?

Jag hade inte funderat över släkten och familjer bland hökfåglarna förrän långt in på vårt nuvarande sekel, när mitt allt ivrigare fotointresse lockade ut mig till naturen och till fåglarna. I Asköviken och på andra ställen runt Västerås finns kärrhökar, både bruna och blå.

Jag fotograferar dem mer än gärna. En sommar för några år sedan såg jag en brun och en blå kärrhök på var sin sida av spången ut till gömslet i Lövsta, längst inne i Asköviken. Det var då jag sa till Janne Virking, en av de fågelskådande veteranerna i viken:

”Jag tycker nog att den bruna är den vackraste av de här två hökarna.”

Janne är en vänlig man som gått runt med kikare i viken sedan femtiotalet. Längre än någon annan. Han antecknar noga alla arter han ser. Varje dag. Art, antal och tid. Jag undrar hur många små anteckningsblock han har hemma? Har han digitaliserat dem? Har han fört in fåglarna i Excel-filer?

Janne kommenterade mitt påstående om de två fåglarna, liksom i förbigående:

”Kärrhökarna är inte hökar, dom är kärrhökar, det är en särskild släkt. Circus på latin”.

Kärrhökar kan vara bruna och blåa. Även stäpphöken är en kärrhök, liksom ängshöken, den kanske vackraste av dem alla. Till hökarnas renodlade svenska skara räknar vi bara in sparvhökar och duvhökar.

Det visste vi förstås inte när vi stod där i den tilltagande skymningen i femtiotalets Romfartuna. Vi litade på pappa. Vi förstod att det var något speciellt med den stora fågeln som flög fram och tillbaka över åkern. Pappa var inte den som brukade hetsa upp sig över fåglar i onödan.

Jag kan inte påstå att mitt fågelintresse väcktes just där och då, vid stubbåkern och med den osande fotogenlampan bakom mig, inne i Stugan.

Men jag glömmer aldrig den magiska fågeln i skymningen.

Jag glömmer aldrig Höken.

Eller kärrhöken, om nu rätt ska vara rätt.

Dribblingen

Texten är ett kapitel ur min bok Om bandy vore livet, utgiven 2001.

Morbror Lennart hade alltså vunnit Kronprinsens pokal med skollaget en gång. Han hade spelat i golfbyxor som mormor sytt på trampsymaskinen, ylletröja, skjorta med slips och svart skolmössa. Det var hans livs stora match. Han var halvknackig på att åka skridskor och fick vara försvarare. Några längre dribblingsturer klarade han inte av.

Han njöt desto mer av dribblingarna när andra stod för dem. Som Gunnar Hyttse i VSK. Morbror Lennart berättade ofta om en allsvensk match på fyrtiotalet när Gunnar Hyttse var bakfull och i stort sett inte gjorde någonting förrän en bra bit in i andra halvlek när motståndarna ledde med ett mål.

– Då tog Hyttan bollen nere på egen planhalva, dribblade av alla som kom i hans väg och gjorde mål. Han gjorde det två gånger om. Matchen var vunnen och Hyttan kunde slå sig till ro igen.

Bandykungens dribbling imponerade stort på morbror Lennart. Det närmaste han själv kunde komma var när han som fotbollscenter värvats från IFK Västerås till Vesta i Uppsala under senaste världskriget. En gång festade han om hemma i Västerås på lördagskvällen och var så bakis under matchen i Uppsala på söndagen att han mest fick stå med huvudet i vattenhinken som på den tiden alltid stod vid mittflaggan.

Jag har glömt vilket lag Vesta mötte.

– Mot slutet av matchen tyckte jag det liknade hästskit att bara stå där och blaska vatten så då sprang jag igenom deras försvar och sköt segermålet.

Morbror Lennart var omåttligt stolt. Det där med baksmällan var på något sätt extra manligt och förhöjde effekten.

Jag har sett många dribblingar på bandyplanen. Ola Johansson som snirklade sig fram längs kortlinjen som vore han Kurre Hamrin. Samuli Niskanen som hittade ytor som inte fanns och som kunde byta hand med klubban mitt i dribblingen för att överraska motståndaren. Hasse Johansson som först tog en svepande båge på egen planhalva innan han accelererade. Patrik Södergren som tog fart och körde på vilja. Jonas Claesson som först dribblade en motståndare och sedan sköt innan han skulle dribbla den andre. Ola Fredricson som med yviga skär kunde finta den styrsäkraste liberon.

Gemensamt för de riktigt stora dribblingarna är att de kommit till i stället för annat. De har varit undantagen som bekräftat regeln att enmansattacker inte lönar sig. Dribblaren har försökt göra sig av med bollen, tittat upp och letat efter någon att spela och under tiden fortsatt att dribbla eftersom han just då inte tyckte det var så himla kul att följa tränarens direktiv om att inte tappa bollen i uppspelen och att spela hemåt för säkerhets skull.

De stora dribblingarna blir stora just därför att de bryter mot allt vad laget kommit överens om före matchen. De är som den oväntade gläntan mitt i skogen som bara kan hittas av den som går vilse.

Anders Östlings långa dribbling i SM-finalen mellan VSK och Hammarby 2001 var en sådan eskapad som om den misslyckats ofelbart hade lett till en farlig kontring. Bara i bandy och handboll kan ett offensivt misstag leda till så snabba kontringsslag mot det egna målet.

Anders Östlings utflykt i finalen var hans livs dribbling. Han kanske aldrig kommer att göra något liknande.

Det hände i den trettonde minuten. VSK och Hammarby hade aldrig mötts i en final förut. Matchen hade samlat rekordpublik på Studenternas. Hammarby ledde med 1–0 som kunde ha varit 2–0 eftersom Jonas Claesson haft det första av de två frilägen som VSK-målvakten Andreas Bergwall räddat både till sin egen och Claessons förvåning.

Då, i den trettonde minuten, fick Anders Östling bollen nästan nere vid den egna hörnflaggan på högerkanten. Vi som satt på stora läktaren fick skugga med händerna mot den bleka marssolen för att se vad som hände där borta i det övre högra hörnet med slottet i bakgrunden. Östling skulle egentligen inte ha fått bollen. Allt började som ett misstag. Målvakten Andreas Bergwall kastade mot Per Fosshaug, som var nere för att hämta boll och bygga anfall.

Högerhalven Anders Östling skulle komma bakifrån i andraläge och vara beredd på en droppande passning bakåt. Så var det tänkt. Men utkastet studsade snett på Per Fosshaugs klubba och bollen var på väg över sargen när Anders Östling plockade ner den på tennis och tog några skär framåt för att få kontroll på situationen och inledde utan att veta om det sitt livs uppåkning.

Anders Östling var 29 år. Han kom från Skutskär och hade spelat final med Sandviken på Studenternas tre år tidigare. VSK vann, Östling hade spelat missmodigt och kommit bort ur matchen. Ett år senare petades han ur Sandvikens trupp och skrev på för VSK.

I Västerås fick han spela högerhalv och blev bättre än han någonsin varit. Han belönades med en plats i landslaget. Som forward.

Nu var Anders Östling alltså på väg att skriva in sig i bandyhistorien med Den Stora Finaldribblingen. Först var han tvungen att manövrera förbi en attackerande Daniel Liw. Sedan kom en Hammarbyspelare till, som jag inte kunnat se vem det var trots att jag vevat videoinspelningen tio gånger. Östling måste dribbla honom också för att få tid att se vad han skulle göra med bollen. Då kom Patrik Murling och Stefan Persson för att störa och Östling fick fortsätta att dribbla.

Hela tiden förföljdes han av Jonas Holgersson. Men Holgersson försökte bara styra utåt och eftersom han inte hängde med så var han inget problem.

Anders Östling hade nämligen börjat få upp farten. Han hade passerat mittlinjen och närmade sig straffområdet i god fart. Han såg medspelaren Matias ”Bissen” Larsson till höger. Skulle han passa? Han hade chansen att lämna ifrån sig bollen. Maradona skulle inte ha gjort det. Anders Östling gjorde det inte heller. Han valde att fortsätta. Han hade börjat inse vad han skulle kunna åstadkomma i fartvinden.

Hammarbys brytsäkre vänsterback Mikael ”Larre” Larsson, som vann tre SM-guld med VSK innan han flyttade till Stockholm, kom på mellanhand eftersom han var tvungen att hålla Bissen under uppsikt. När Larre gav sig på Östling var det för sent och liberon Marcus Bergwall kunde varken styra eller bryta när den anfallande högerhalven fått upp en sådan fart.

Nu återstod bara målvakten Dennis Gustafsson. Anders Östling kroppsfintade mot höger, drog till vänster och lyfte in sitt livs mål.

Anders Östling lyfter in 1-1 förbi Hammarbys målvakt Dennis Gustafsson efter sin berömda dribbling i SM-finalen 2001. Bilden, som är hämtad från min bok Om bandy vore livet, togs av Conny Sillén och utsågs till Årets bandybild.

Förbundskaptenen Kenth Hultqvist var lyrisk efteråt:

– Det var bland de främsta individuella prestationerna som jag har sett i en sådan här stor match. Det ska ju egentligen inte gå att göra en sådan soloprestation, men är det i någon idrott som det är möjligt så är det i bandyn. Vi marknadsför bandyn som lirarnas sport och då är det sådana här mål vi vill se.

Vad sa Anders Östling själv?

– Det var väl rätt schysst, sa han.

VSK vann finalen och segrarna skriver alltid historien. Anders Östling blev matchvinnare med två mål och ett målpass, Andreas Bergwall hyllades för sina avgörande räddningar och fick visa upp ett blåsvullet och spräckt finger som en trofé.

Förlorarna ville bara glömma för att slippa gräma sig.

Hammarbys libero Marcus Bergwall kunde ha fått Anders Östlings dribbling att förblekna om han skjutit en halv centimeter lägre i andra halvlek. Bergwall var 30 år. Han spelade sin sista match med Hammarby och kunde ha blivit hjälte.

Han gjorde som Östling. Han fick bollen på egen planhalva, sökte någon att spela, hittade ingen och begav sig iväg på egna skridskor in i fiendeland. En libero på utflykt ställer ofta till oreda eftersom han bryter mönstren.

Marcus Bergwall dribblade och åkte och insåg plötsligt att han hade kommit i läge strax utanför straffområdet, något till höger. Han tittade upp och såg att det var fritt skottläge fram till brorsan Andreas i VSK-målet. Han hade skjutit oräkneliga skott på Andreas när de var små hemma i Lesjöfors. På torsdagen i SM-veckan hade han slagit straffar på honom i ett tv-inslag. Nästan alla skott gick lågt. Marcus visste att Andreas hade ont i höger knä och hade svårare på låga än på höga skott.

Marcus laddade.

Andreas beredde sig på ett lågt skott och sjönk ner mot isen.

Därför sköt Marcus högt.

Andreas hann inte få upp händerna med det blåsvullna fingret och det hade kunnat bli ännu ett drömmål. Men bollen tog i ribban och Marcus Bergwall fick varken hjältestatus eller SM-guld och fick uppleva hur litet som skiljer mellan himmel och helvete i den värld som är idrottens.

Jag undrar hur länge han grämde sig över att han inte stoppade Östlings dribbling som inte skulle ha blivit en dribbling och att han inte gjorde mål på sin egen dribbling som inte skulle ha blivit en dribbling.

Anders Lif

P.S. VSK vann finalen med 4-3.

Grönvitt slutspel

Dagarna blir längre och ljusare. Då spelas det också slutspel i bandy, sporten som varje år går från mörkret till ljuset.

Kvartsfinal för VSK på tisdag nästa vecka, den 20 februari 2024 hemma i ABB Arena. Mot antingen Sandviken eller Broberg. De två lagen pucklar just nu på varandra i åttondelsfinaler så att de är lagom mjuka när de ska möta Svenska mästarna. Mesta mästarna.

Jag har inte skrivit om bandy på länge. Jag vet inte hur jag ska skriva utan att bli barnsligt hyllande eller gråtmilt nostalgisk.

Orden håller på att ta slut. Inte blir det lättare av att flera yngre skribenter håller bandygrytan kokande, inte minst Henric Nilsson på den förträffliga sajten Anno 1904.

Men OK, kör i vind. Här kommer ett försök. Jag börjar med det jag egentligen inte vill skriva, det är patetiskt, jag är hemmablind, men så här tycker jag. På allvar:

Jag har sett bandy på Rocklunda sedan 1956, jag har beundrat forna tiders grönvita storlag, jag kan namnen på alla hjältarna. Jag har skrivit böcker om dem, jag har till och med gett ut en bok med titeln Om bandy vore livet. Men, och nu kommer det, jag har ALDRIG sett ett så bra grönvitt lag som VSK den här säsongen.

Frågan är om jag sett något lag spela så genuint bra, vare sig de hör hemma i Sibirien eller i Lidköping. VSK Bandy har inte förlorat under den här säsongen sedan bortamatchen mot Villa på annandagen, när 6–8 lika gärna kunde ha varit 7–7.

Bara vinster sedan dess, med undantag för ett kryss mot Sirius i en blåsig utomhusmatch. Det har inte varit vilka segrar som helst. Oftast rena utskåpningar, sex med tvåsiffriga resultat med 12–2 mot Sandviken som kulmen.

Siffrorna ljuger inte. Mantrat har upprepats, år efter år: alla ska vara delaktiga, alla ska vara med, det låter som en politisk paroll. Ingen ska stå brevid och titta på när farten ökar.

Den här säsongen har bitarna fallit på plats, ursäkta klyschan.

Alla är inte bara delaktiga, alla är dessutom bra. VSK har kvalitetsspelare på ALLA positioner. Även på bänken. När alla är friska och tillgängliga måste en av seniorspelarna placeras uppe läktaren, det blir två nu när otursgubben Max Mårtensson kommer tillbaka i spel. Han har fått medicinskt klartecken och kör för fullt på träningarna.

Vem vet, om Mårtensson gör comeback och visar upp samma form och spel som i fjolårets slutspel, blir valet av matchtrupp inte lätt för Micke Carlsson.

När Daniel Johansson och Jesper Jonsson tvingades vila var sin match mot slutet av serien fick vårens nyförvärv från Bollnäs, Jesper Larsson, kliva in i matchtruppen och spela högerback.

Det innebar att Jesper Hermansson blev avbytare. I dagens VSK är avbytarna inga ”komplementspelare” som hoppar in där de behövs för stunden. Nej, de har klart definierade och viktiga roller från start. Hermannsson bytte både av Martin Flodström som ”balansspelare” (ack, dessa termer) på mittfältet och halvorna både till höger och vänster. Det krävs bra spelsinne för att klara sådana rockader.

Jag undrar hur många av åskådarna som hänger med i det taktiska spelet när bytena sätts i verket och de grönvita hoppar in och ut över sargen efter de höga kommandon som assisterande tränaren Johan Ganebro ropar ut över isen så att alla hör, inklusive de mest högljudda i den trogna hemmaklacken på långsidan snett emot.

Jag hänger inte med, kan jag säga.

Alla ska få lika mycket speltid, sägs det. Jag vet inte om det stämmer, jag har inte klockat bytena, men nog känns det som om poängmaskinen och geniala spelmotorn Martin Landström får några minuter extra.

Hur skulle han annars hinna med alla sina manövrar? Han radar upp rekord: 78 poäng i grundserien, varav 19 mål och historiska 59 assist.

Christoffer Fagerström är skyttebäst med 33 mål.

Låt oss ta Landström och Fagerström som två förklaringar till varför säsongens upplaga av VSK är så in i den grönvita himlen bra. Båda är ”stjärnor”, båda gör massor av mål och poäng framåt, samtidigt jobbar båda, liksom alla andra, oerhört ambitiöst i defensiven.

Jag vet inte hur många gånger jag sett Landström eller Fagerström jobba tillbaka långt ner i försvaret och erövrat boll bara för att sekunderna senare vara med om att bygga anfall i hög fart, gärna med intränade spelmönster.

Där ligger något av bandyns essens, bandyns grundvärden: snabbheten, farten, det går oerhört fort att byta från försvar till anfall.

En analytiker får svårt att rita upp alla spelvarianter när VSK sätter fart. Det fanns en tid när anfallen gick enligt ett visst mönster över mittplanen innan man i åtta fall av tio vände hem och satte igång nya bågar och cirklar av rädsla för att tappa boll.

Åskådarna hann gå och köpa en korv innan anfallen avslutades.

VSK vänder hem och håller boll idag också, men bara om det behövs. Oftast virvlar laget på med en serie anfallsvarianter där så många som möjligt gör sig spelbara och där de ständiga skiftena mellan duktiga spelare till slut får alla försvare att krokna.

Hur ska de bete sig när de möter ett lag där alla åker skridskor, där alla vill vara med både hemåt och framåt, där backar och understundom även liberon fyller på i anfallen?

Vem ska man markera? Hur ska man i längden orka att flytta laget från ena sidan till den andra? Inte undra på att VSK är starkast mot slutet av matcherna när spelskickligheten bärs upp av en gedigen grundträning.

Och hur ska man skydda sig mot lyft som bara kommer då och då, ständigt överraskande, som när Hermansson lyfte fram Landström mot Sandviken, en boll som Landström tog ner med osviklig bollkänsla och sedan lyfte in på tennis. Bandyteknik av högsta kvalitet.

Till styrkan hör också att det finns en grönvit stomme av spelare som varit med i många år: Oscar Gröhn på vänsterbacken, som gjuten i sin roll, liberon Rasmus Sjöström, boxskicklige anfallaren Robin Andersson, kloke vänstermittfältaren Jesper Jonsson, hårdskjutande Daniel Johansson.

Inte blir det sämre av att ytterhalvorna är bland de bästa i landet: Viktor Spångberg och Tobias Nyberg. Här finns förresten ett sparkapital. Nyberg har lagt ner mycken möda på defensiven, det är bra eftersom det läckte till höger några matcher. Nu väntar vi att han ska visa ännu mer av vad han kan framåt, han har ju en utmärkt passningsklubba och en dag hittar han ännu mera rätt i sina offensiva åkningar.

Vad mer? Emil Juhlén, förstås, som hämtades från en slumrande tillvaro i Tillberga och som växt ut till en driven spelmotor. Så får vi inte glömma Pontus Vilén som kom tillbaka efter en årslång rehabilitering och som direkt visade vad han kan på mitten. Redan fyra mål.

Jag höll på att glömma Henrik Kjellsson, den glädjespridande målvakten som kanske gör sin bästa säsong, och det vill inte säga litet.

I matchtruppen finns ett par duktiga juniorer som väntar på sin chans: Wilhelm Frimodig och Oskar Alfredsson. Där finns också kvicksilvret Figge Nilsson som kan lånas in från Tillberga vid behov.

Svagheter då?

Det händer någon gång att offensivens klapp och klang blir för jublande glad och att de tre backarna plötsligt ställs ensamma på gles linje mot en manstark kontring.

Det händer andra gånger att ett felpass på mittplanen öppnar för en kontring och mål, det händer alla lag, även VSK men det händer allt mer sällan.

Tidigare har hörnskyttet var svagt, men det är det inte längre, tvärtom. Det är inte bara Fagerström som kan dunka in bollarna, det finns fler som kan, och så har vi den variant som Landström visade upp ett par gånger mot Sirius på Studenternas.

Jag är övertygad om att det finns fler hörnvarianter som laget ännu inte avslöjat för de spioner som sitter med mörka glasögon och lösmustascher och följer de grönvitas träningar inför kommande slutspelsmatcher.

Vilken härlig tid som väntar oss fram till finalen. Sedan är det vår på riktigt.

Vi ses på ABB Arena på tisdag, ni vet väl att det är fri entré!

ANDERS LIF

Mamma

Min mor dog för trettio år sedan. När jag hittade den här bilden för några dagar sedan kom jag att tänka på en liten text jag skrev då, 1994.

“Jag sitter hos mamma. Hon har en dag kvar av sitt 74-åriga liv. Hon lutar sitt gråa huvud mot mig. Hon är outsägligt trött. Kanske drömmer hon om hur hon som liten ljushårig flicka står på en stol för att kunna luta sig ut ur fönstret på andra våningen, Stora gatan 73. Hon har fått order om att hålla vakt medan storebröderna Lennart och Ragnar brottas inne i finrummet.

Hon lutar sig ut i höstkvällen, det skymmer över Västerås. Hon spanar för att se när hennes mamma och pappa, Tekla och Axel, min mormor och morfar, kommer tillbaka från sin kvällspromenad.

Kristallglasen glimmar i Blissingers sliperi på hörnan. Potatislotterna är uppgrävda för hösten nedanför Sundemans backe. Doft av fuktiga löv, doft av jord, doft av kol från röken som stiger ur skorstenarna mot den allt mer djupblå himlen. Mjölkaffären är stängd. Skoporna hänger på rad över det nyskurade kakelgolvet. En åkarhäst står stilla med havrepåsen hängande över mulen. I parken mellan Pingstkyrkan och Stora gatan går en pojke i röd mössa mellan lövhögarna.

Eivor tittar bort mot Oxbacken. Vattnet rinner i fiskaffärens fönster. Därborta, vid Flickskolan, kommer Tekla och Axel. De går långsamt, arm i arm. Eivor säger åt sina bröder att sluta brottas.

Jag tittar på den lilla ljushåriga flickan, sjuttio år senare. Ett liv senare. Jag tänker på pappa, Erik, som varit hennes make i 51 år. Han är med henne på söndagen, när hon lämnar oss. Erik bodde i Mackmyra utanför Gävle när den ljushåriga flickan hängde ut ur fönstret på Stora gatan i Västerås. Han skulle snart börja jobba på bruket. Han skulle bli Mackmyras bäste höjdhoppare.

Jag ser framför mig hur han cyklar en sommarsöndag för att tävla i Valbo. Han är ung, han har spänst i kroppen. Spikskorna på pakethållaren är litet för stora, men han kliver över 1.75 och vinner. Klockorna ringer i Valbo kyrka när han cyklar hem. Vinden ligger på från massafabriken. Det luktar syrabad och trä, det luktar arbete och fyrskift.

Erik drömmer om världen utanför Mackmyra. Tre år senare flyttar han till Västerås. Där ska han träffa Eivor i Folkets park, där ska de leva ett liv tillsammans.”

Den märklige John Bernström

*Tidö slott i morgondimma, från Lövstaspången.*

När man står på Lövstaspången och spanar mot Askövikens södra sida har man Tidö slott som magnifik fond, med sin väl avvägda renässansfasad.

Tidö och Tidö slott är ett begrepp i Västerås.

Jag tänker inte på den nya borgerliga regeringen som samlades där i hemlighet efter valet 2022 för skriva ihop ett manifest för framtiden, tillsammans med Sverigedemokraterna. Dokumentet döptes till Tidöavtalet och är inskrivet i de politiska historieböckerna. Oavsett vad man tycker om det.

Jag tittar bort mot slottet när jag går ut på spången, snickrad av plankor av tåliga lärkträd. Innan jag kommer fram till det lilla Lövstagömslet, med sina fönster åt tre väderstreck, lutar jag mig mot staketet och tar ännu en serie bilder på havsörnar, tranor och gäss som flyger över slottet.

Jag vet inte hur många sådan bilder jag knäppt. Tanken är god, motivet utmärkt, men avståndet är för långt och nästan alla exponeringar är misslyckade.

Varje gång jag får in den vita slottsfasaden i sökaren tänker jag på Axel Oxenstierna, inte på Ulf Kristersson. Det är skillnad på historiska figurer.

Oxenstierna var rikskanslern som byggde Tidö slott på 1600-talet och som lät räta ut genomfartsgatan i Västerås för att fortare kunna låta sig transporteras från sommarnöjet på Tidö till regeringskvarteren i huvudstaden.

Jag vet inte om Oxenstierna hade tid eller intresse att blicka ut över viken för att skåda kärrhökar och havsörnar. Jag vet inte ens om de fåglarna flög där på den tiden. Änder ocn beckasiner kunde slottskocken däremot säkert beställa från jägarna om det behövdes.

Låt oss lämna funderingarna över Axel Oxenstierna och senare tiders statsråd. Det finns en annan person, långt mindre känd, som också är värd att berätta om. Han hette John Bernström. Han bodde på Tidö i närmare ett kvarts sekel från 1938 och har fått en självklar plats i djurskildrarnas Hall of Fame.

Hans över sexhundra sidor tjocka bok, Bernströms Bestiarium – En djurens nordiska kulturhistoria, är en klassiker som inte längre går att få tag på, vare sig i bokhandeln eller antikvariskt. Ett exemplar finns undanstoppat i Västerås stadsbiblioteks magasin.

Där hittade jag den.

Jag tror det var kungsfiskaren som satte mig på spåren. Jag letade efter uppgifter och dokumentation om den exotiskt färgade lilla fågeln som på vintern förgyller det isgrå i hamnen vid gamla Ångkraftverket i Västerås.

Gunnar Lignell, en trägen fågelskådare och litteratursamlare på Hamre i Västerås, tipsade om Bernströms Bestiarium. Jag hade aldrig hört talas om boken.

Namnet Bernström kopplade jag vagt samman med huggormar på Tidö. Ännu några år in på 1960-talet kunde Vestmanlands Läns Tidning skicka ut reporter och fotograf för att intervjua ”ormsamlaren” Bernström och skriva om huggormarna därute. Journalisterna fick inte vara ormrädda. Ibland hände det att ormarna rymde.

Jag kände också till John Bernströms farfar, som också hette John Bernström. Han var kraftull vd för AB Separator och stridbar ordförande för Verkstadsföreningen där han konkurrerade med Aseachefen Sigfrid Edström om inflytande i början av det förra seklet.

Direktören John Bernströms egen son dog ung. Därför satte han sitt hopp om en arvtagare till sonsonen. John Bernström den yngre föddes 1903 och skickades till Lundsbergs internatskola. Där var han mer intresserad av den omgivande värmländska naturen än av företagsekonomi och annat som ansågs vara bra för en blivande företagsledare.

Berättelsen om John Bernströms osannolika livsöde baserar jag i allt väsentligt på den förträffliga inledning till Bernströms Bestiarium som Henrik Otterberg skrev till utgåvan på Atlantis förlag 2008.

*Gunnar Brusewitz porträtt i John Bernström från 1984, återgivet i boken Följa John, skriven av Maria Bernström.*

Efter Lundsberg läste Bernström språk och zoologi i Stockholm och Uppsala men spelade hellre studentteater än tenterade. Han tog värvning vid Smålands husarer och utbildade sig till ryttare. Kraven hemifrån tyngde honom och 1925 bröt han med familjen och reste till England.

Med sitt goda utseende, sin framåtanda och goda språkkunskaper kom han snabbt in i Londons teatervärld. Det stod inte på förrän John Bernström turnerade med dåtidens engelska stjärnor.

Han lockades till filmens nya förtrollande värld och begav sig till Berlin. Han fick omgående en roll i F.W. Murnaus klassiska stumfilm Faust, bakom storheter som Gösta Ekman den äldre och Emil Jannings.

*Filmskådespelaren John Bernström i Paris 1924 där han kallade sig Jan Storm. Bild ur boken Följa John.*

Mot slutet av 1920-talet är Bernström i Paris under artistnamnet Jan Storm. Regissören Jean Renoir var en av dem som anlitade den oförvägne svensken. Det var ju inte många som kunde rida galopp med en blondin på sadeln.

John Bernström umgicks med konstnärer som Nils och Tora Dardel. Han tjänade bra med pengar, köpte sig en röd sportbil och var en kort tid gift med den vackra Elsa Blume.

Jag försäkrar er: historien är inte påhittad. Det är bara början, det kommer mera.

I början av 1930-talet gav John Bernström upp filmkarriären och blev i stället redaktör och skriftställare i Paris. Under ett par år gav han ut den flerspråkiga kulturtidskriften Nord-Sud med ett par vänner.

Det ambitiösa projektet levde på pengar från tändstickskungen Ivar Kreuger, av alla. Kreuger och Bernström var goda vänner och de åt middag tillsammans kvällen innan Kreuger dog den 12 mars 1932, enligt vad Bernström berättat.

Han var i så fall en av de sista som träffade Ivar Kreuger i livet. När Bernström kom för att hämta pengar för nästa utgåva av Nord-Sud dagen därpå var kontoret avspärrat och Kreuger död.

Den storyn hade räckt till en hel bok.

Tidskriften lades ned och John Bernström åkte hem till Stockholm för att fortsätta läsa zoologi. Med sig hade han ett ordensband som han fått av den franske presidenten som tack för sin kulturella insats.

Bernström började skriva för tidskriften Fauna och Flora, han inventerade fågellivet och fick ett uppdrag av The British Museum i London att samla in fågelskrudar och ägg från kusterna runt Medelhavet. Det blev äventyrliga år, helt i den Bernströmska andan. Uppdraget fick ett abrupt slut när lagerlokalen med hans samlingar i London bombades under andra världskriget.

Då hade Bernström sedan några år träffat och gift sig med Estelle von Schinkel, vars far hade fideikommisset Tidö vid Asköviken. Paret bosatte sig på Tidö och stannade där i närmare tjugo år.

Bernström fortsatte skriva i Flora och Fauna och han gjorde sin i zoologiska kretsar välkända studie om huggormen, Vipera berus berus. Han fångade in, märkte, mätte och vägde hundratals huggormar; de flesta plockade han upp och släppte igen vid Harholmen intill slottet där fågelskådarna i dag kan gå ut på en brygga för att beundra vikens sjöfågelliv.

Som om det inte räckte med huggormar samlade Bernström också mynt, vikter och spelkort. Vid mitten av 1950-talet inledde han det mångåriga arbete som blev grunden för Bestiarium. Texterna publicerades regelbundet i det svällande verket KLNM, Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid.

Arbetet avslutades 1977 och blev en märklig blandning av beläsenhet, tvärvetenskap och arkivkunskap som man inte hittar någon annanstans. Henrik Otterberg karaktäriserar John Bernström som ”en udda fågel, en tillbakadragen med produktiv uggla i en egen och avskild del av skogen.”

Det omfångsrika sista kapitlet om örnar är ett typiskt exempel på hur Bernström strör sin beläsenhet över sidorna med hänvisningar till antikens och Nordens historia, men språkliga djupdykningar och med en säregen blandning av folktro och vetenskapliga fakta.

Örnar ,da .orne ,no .orner , isl .emir ;fi .kotkat ( sing.gr .& Etik ,öcieuk ;lat .aquila ,tillaquilus ,i klassisk latin med betydelsen » mörk « men åtminstone sedan cirka 1200 ofta tolka t» medböjdnäsa « , jämför aquilus. . .kroknäsoder , LSGI , s.32; ffra .aigle, meng .eg / e ;got .ara ,fhty . ,fsax .aro ,am ,mhty .are ,am ,mlty . am ,även arent , runda . , runsv . ,fn .an . ;feng .earn ,meng .enve ,fn .pm , mda . om , Harpestreng , s.183,fsv .am ,örn ,änysv .ibland ören ) ,har av ålder varit en samlingsbeteckning för ett antal storvuxna dagrovfåglar ,vilkas styrka , skarpsynthet och » majestätiskt « svävande flykt sedan avlägsen forntid till dragit sig uppmärksamhet .

*John Bernström 1903-1989. Bildkälla: Digitalt museum.*

John Bernström dog 1989 vid 86 års ålder. Efter hans död samlade Henrik Otterberg alla Bernströms artiklar i KLNM, en kulturgärning i sig, och satte samman dem i den stora boken Bernströms Bestiarium, utgiven 2008.

Tyvärr är den så särpräglad att den fick finna sig att åter placeras i Stadsbibliotekets magasin när jag lämnade tillbaka den. Den som är envis och letar noga kan hitta en digital utgåva på Litteraturbankens sida på nätet. En guldgruva.

Jo, en sak till. Hur var det nu med kungsfiskaren? Hittade jag några läsvärda uppgifter i Bernströms verk? Massor. Han lastar in en blandning av mytologi, språkforskning och zoologiska referenser i avsnittet om den lilla exotiskt färgade fågeln, vinterns juvel i viken vid gamla Ångkraftverket Västerås.

Här räcker det med att återge en förklaring till det gamla folkliga namnet på kungsfiskaren, isfågel, som härrör från tyskans Eisen, alltså järn, inte is, och som syftar på den metallglänsande blågrå ovansidan.

Tyvärr, kan man tycka. Isfågel är ett häftigare namn än järnfågel.

ANDERS LIF

När jag klättrade på Nordväggen

Den här texten ramlade ur boken Den vita spindeln när jag skulle bära ner den i källaren. Boken handlar om förstabestigningen av Eigers Nordvägg 1938. Texten skrev jag efter en resa till Schweiz 2003.

Jag har förverkligat en pojkdröm och klättrat på Eigers nordvägg.

Inte särskilt högt, det medges. Men jag har klängt på den beryktade bergssida som krävt över 50 dödsoffer och som lockar orädda och ibland dumdristiga klättrare varje år.

Det var i juli.

Vi hade kommit till alpbyn Grindelwald i Schweiz, ovanför Interlaken, i det höga land som kallas Berner Oberland.

På sydvästra sidan av dalen reser sig Eiger, med sin avskräckande nordvägg, nästan 4 000 meter högt; där bakom finns de ännu högre jättarna Mönch och Jungfrau.

Dalen var som en kliché på Alperna:

Fäbodar på sluttande gröna ängar, betande kor, ostfondue på värdshuset och en man i folkdräkt med vidbrättad hatt som blåste i en stor näverlur.

Och överallt japaner. Japaner som fotograferade, japaner som poserade, japaner som steg ur bussar, japaner som klev på bergståg.

Grindelwald finns med på samma lista över världsarven som Engelsbergs bruk.

Till Engelsberg kommer turister från Örebro och Nyköping.

Till Grindelwald kommer japanerna.

Eftersom varje japansk turistgrupp som reser till Europa tycks passera Grindelwald har butiksägarna skyltar på japanska, men de talar samma obegripliga swissdeutsch som de alltid gjort.

Jag tittade över dalen, mot Eiger. De övre delarna var dolda av dimma och moln.

– Där bakom molnen reser sig nordväggen, sa jag med darr på stämman.

Nordväggen med stort N.

Der Eigerwand, der Nordwand.

En inåtbuktande och otäckt brant vägg, inte alls olik en gigantisk version av Vindarnas grotta på Fiskartorget i Västerås, 2 000 meter från rasbranterna längst ned till snökammen högst däruppe.

Väggen är en av klättervärldens farligaste och bestegs inte förrän 1938. Jag hade läst mycket om den, jag klättrar gärna i fåtöljen. Nu skulle jag äntligen få se den på riktigt.

Hustrun studerade tidtabellen för Jungfraubanan, som fraktar turister från Grindelwald upp till Eiger och längre upp i massivet.

– Det är inte billigt, sa hon.

Jungfraubanan måste vara den dyraste järnvägen i Europa. Men så är det också den högst belägna och den mest spektakulära.

– Banan går inne i Eiger, sa jag. Inne i berget! Man får kliva av och titta ut genom ett fönster uppe på nordväggen.

– Tänk om man inte ser nåt? Det är ju moln däruppe.

– Man måste chansa här i livet, sa jag.

Så kom det sig att vi morgonen efter köade med hundratals japaner för att köpa biljett till det lilla kugghjulsdrivna tåg med gröna och gula vagnar som lyfter en halv miljon turister varje år från Grindelwald, förbi byn Kleine Scheidegg på 2 000 meters höjd, in i Eiger i en svängd tunnel och upp till passet Jungfraujoch på 3 454 meter.

*Järnvägen upp mot Jungfraujoch passerar genom Eiger.*

Järnvägen är häpnadsväckande gammal. Den började byggas 1896 och nådde högsta punkten 1912.

Spänningen steg närtåget segade sig uppåt, inne i det mörka Eiger. Jag väntade på tunnelfönstren. Jag visste att utsikten är magnifik, inte minst nedåt, där den mörka klippan försvinner, buktande, ned mot rasmarkerna vid foten av väggen.

Om det är klart väder, vill säga.

Det var inte klart väder när vi klev ur tåget för att under fem minuter trängas vid fönsterrampen och säga åååå och aaaa, trots att molnen dolde det mesta av sikten.

En liten bit tillbaka, ner i tunneln, finns en öppning till, bakom en trädörr. Det hålet togs upp för att sprängstenen skulle kunna kastas ut.

Det var här som banvakten Albert von Allmen lutade sig ut och ropade uppåt väggen en julidag 1936.

Stenar flög förbi, snö och is blåste över den hala klippan. Banvakten visste att fyra unga män sedan tre dagar försökte klättra uppför den omöjliga väggen.

En röst svarade ovanför honom.

– Hallå! Vi är på väg ner.

De fyra hade tvingats till reträtt, en av hade skadats av en fallande sten.

Innan dess hade de hittat en passage som öppnade vägen till den övre delen av nordväggem. Anderl Hinterstoisser från Bayern hade traverserat snett ned till vänster förbi ett lodrätt parti.

Tvärgången skulle bli uppkallad efter honom.

Men han skulle aldrig få veta det.

*Heinrich Harrer på Hinterstoissers tvärgång.*

Anderl Hinterstoisser hade gjort ett ödesdigert misstag: han hade inte lämnat kvar ett rep över tvärgången och när vädret blev sämre blev reträtten omöjlig över den glashala klippan.

Det var därför de försökte fira sig rakt ner för att nå tunnelfönstret. De hade bara något hundratal meter kvar och banvakten satte på tevatten.

Han skulle få vänta förgäves.

Det skulle inte bli någon förstabestigning det året heller.

Tre av de fyra störtade. Den fjärde, 23-årige bajraren Toni Kurz, blev hängande ovanför tunnelfönstret.

Banvakten kunde prata med honom, men inte nå honom.

Det kunde inte räddningsmanskapet heller, när de kom upp från Grindelwald.

Klippan gick inte att klättra på.

Kurz dog. Än i dag minns människor i Grindelwald hans rop på hjälp och det finns en otäck bild som visar hur en dubbelvikt kropp hänger ut från den stålblanka klippan.

*Räddningsmanskapet nådde aldrig fram till den hjälplöse Toni Kurz.*

Jag böjer mig fram i fönstret för att titta uppåt, men ser bara dimma och svart berg.

Tåget stretar sig vidare upp till Jungfraujoch, ovan molnen. Där lyser solen från en blå himmel. Glaciärerna är bländande vita och höjden så ovan att yrseln kommer smygande. Vi går sakta över snön, andas stötvis och tar tåget ner igen.

Jag kliver av vid station Eigergletscher, nere vid tunnelmynningen. Därifrån ringlar en stig, The Eiger Trail, längs rasbranterna.

Jag trampar iväg. Upp och ner. Det tar en halvtimme att nå fram till den branta sluttning med sten och grus som sträcker sig upp mot nordväggens fot.

*Rasbranten under insteget till Nordväggen 2003.*

På en kulle med utsikt upp mot den ödesmättade klippan står fyra tyskar med en hund.

– Wo ist Hinterstoisssers quergang, frågar en och pekar uppåt.

– Jag tror inte den syns, molnen går för långt ner, svarar jag.

- Spindeln då?

Die Spinne, isfältet med de dödliga stenrasen och lavinerna.

– Man ser inte Spindeln heller. Och inte Gudarnas tvärgång, och inte Dödsbivacken, där Sedelmayer och Mehringer frös ihjäl 1935.

Tyskarna tittar på mig.

De får gärna tro att jag har gjort nordväggen ett par gånger.

De får gärna tro att jag, som kan få svindel på Djäkneberget, är en stor klättrare.

Jag lämnar stigen och viker av snett uppåt, med spelat dödsförakt. Jag balanserar på skrå över rasbranten, fram till det ställe där fyra andra klättrare steg in i klippan i juli 1938.

Det var de fyra som skulle bli förstagångsbestigarna.

Två av dem var österrikare, Heinrich Harrer och Fritz Kasparek. De bivackerade tre nätter på vägen upp.

De andra två var tyskar, Anderl Heckmair och Ludwig Vörg. De klättrade ifatt österrikarna och klarade väggen med två bivacker.

På den översta delen var alla fyra sammanbundna i ett replag. Sista dagen var det Heckmair som ledde klättringen.

*Förstabestigarna 1938, från vänster: Heinrich Harrer, Ludwig Vörg, Andreas Heckmair och Fritz Kasparek.*

Bedriften kom att gå till historien och inte minst Adolf Hitler blev förtjust.

Bergsklättring och utomhusliv var i hans smak.

Hitler hade annekterat Österrike på våren samma år och samarbetet mellan tyskar och österrikare på Eiger var en propagandatriumf.

Både Harrer och Kasparek var organiserade nazister och Harrer hade till och meds burit med sig flaggan med hakkorset till toppen.

Allt detta talade Harrer tyst om i sin storsäljande bok Den vita spindeln (Die Weisse Spinne) som gavs ut 1958 och blev en bergsklättringens klassiker.

*Heinrich Harrers storsäljande bok Den vita spindeln (namnet syftar på formen på ett farligt snöfält strax under toppen).*

Harrer skulle komma att skriva en bok till.

Ett år efter bestigningen av Eigers nordvägg fick han följa med en tysk expedition till Nanga Parbat i Himalaya. När kriget bröt ut blev tyskarna internerade av engelsmännen i norra Indien. Harrer rymde och tog sig till Tibet där han blev lärare åt den unge Dalai Lama.

Hans bok om det äventyret, Sju år i Tibet, blev en ny bästsäljare och filmades långt senare med Brad Pitt i huvudrollen.

Inte heller där sägs något om Harrers nazistiska förflutna.

Jag strävar uppåt, mot klippan. Det är brant bland rasmassorna. Jag blir allt osäkrare och tänker på hotellterrassen med kikaren nere i Kleine Scheidegg. Där brukar ”Eigerfåglarna” samlas, de som följer varje klättring med makabert intresse. Nu sitter de kanske där och tittar förvånat på en medelålders man i gröna byxor som är på väg mot insteget för den klassiska rutten.

*Första klippan efter insteget på klätterleden.*

Jag stannar, hämtar andan och tittar uppåt.

Klippan glänser hotfullt. Molndimmorna stiger och faller. Första pelaren syns tydligt, första isfältet också. Är det där Svåra sprickan?

Jag ser ingen människa.

Hör ingenting.

Inga stenar visslar förbi, ingen lavin mullrar.

Allt är stilla.

Klippan är framför mig nu. Den nästan omärkligt upptrampade stigen i rasbranten slutar.

Det var alltså här de började.

Jag lägger handen på klippan. Tar tag. Klänger upp några decimeter, släpper ner mig igen.

Jag har klättrat på Eigers nordvägg.

Tre timmar senare sitter jag nere i Grindelwald och dricker ett glas rött vin.

– Det var brant, säger jag.

– Jag förstår det, svarar hustrun. Du är smutsig på byxorna.

På natten lättar dimman över nordväggen. Eigers profil är svart mot natthimlen.

Mitt på bergssidan lyser en lampa som ett vakande öga över dalen. Det är ljuset från tunnelfönstret.

Jag undrar om Toni Kurz rop kunde höras ända hit ner?

ANDERS LIF

Meningslösa tankar om Wittgenstein

Jag läste av en slump att Wittgensteins hus har återuppbyggts på sin isolerade klipphylla ovanför den norska byn Skjolden i det inre av Sognefjorden. Nyheten, som var ett par år gammal, fick mig att leta fram en text om huset jag skrev för tjugoett år sedan. Jag minns inte om den publicerades. Jag tror inte det. Här är texten, lätt uppdaterad.

*Byn Skjolden i det inre av Sognefjorden.*

”Sognefjorden skjuter in som ett gåtfullt leende i Norges fjälliga ansikte, inte långt från Bergen. Det sägs vara världens längsta fjord.

Vi körde bil där, en tidig försommardag 2002. Vi hade bott i Balestrand där sagokungen Fritiof sitter staty på en kulle och tittar längtansfullt bort mot den andra stranden.

Nu närmade vi oss Sognefjordens ände. Längst därinne låg byn Skjolden med ett postkontor, saftfabrik, kooperativ butik, skola och bibliotek.

– Här byggde sig Wittgenstein ett hus på fjällsidan, sa jag.

Hustrun låtsades vara imponerad. Hon visste att jag hade försökt läsa Ludwig Wittgenstein utan att fatta särskilt mycket. Det var inget att skämmas för. Till och med Bertrand Russell erkände att han inte alltid begrep vad den gode vännen Ludwig menade. Kanske är det just detta som gör den österrikiske filosofen så spännande.

Mitt språks gränser betyder min världs gränser, som Ludwig sa. Det lät fascinerande på något sätt.

– Det måste ha varit där han bodde första tiden, sa jag och pekade på ett hus med en snickarglad veranda.

Där bodde postmästaren en gång och där hyrde Wittgenstein in sig den första tiden när han kom hit 1913, i sin flykt undan det tankestörande sociala livet i Cambridge, där han hade studerat matematik, dynamik och flygteknik några år innan han började läsa filosofi.

*Ludwig Wittgenstein, född i Wien 1889, död i Cambridge 1951.*

Ludwig Wittgenstein var bara tjugofyra år och hade redan skaffat sig ett rykte i den akademiska världen. Han kom från Wien. Pappan var stålmagnat och rik som ett troll. Sonen hade också gott om pengar. Det skulle dröja ännu några år innan han skänkte bort sin förmögenhet för att kunna leva ett asketiskt liv.

Skjolden var inte världens ände. Men Wittgenstein ville gärna se byn som civilisationens yttersta utpost. Här skrev han på den enda bok som skulle ges ut under hans liv: Tractatus Logico-Philosophicus.

*En filosofisk klassiker, mestadels skriven i Skjolden.*

Det är den som börjar med den gåtfulla meningen ’Världen är allt som är fallet’ och slutar med de berömda orden ’Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.’

Han hittade sin eremithylla på en brant sluttning vid sjön Eidsvattnet, som rinner ut i fjorden, några kilometer från byn, inne i en fjälldal som sträcker sig upp mot jättarnas hem i Jotunheimen. Man måste ro över sjön för att komma till filosofens utvalda plats. Här ritade han ett litet hus och betalade några bönder för att bygga upp det.

*Wittgensteins hus på klippan. Ortsborna kallade huset för Österrike.*

*Wittgenstein ror på sjön under klipphyllan 1921.*

Ludwig Wittgenstein lämnade Skjolden när första världskriget bröt ut. Han tog värvning i den österrikiska armén och skrev färdigt sin filosofiska tankebok, först i skyttegravarna på östfronten, sedan i ett italiensk krigsfångeläger.

Han arbetade sedan som byskollärare och trädgårdsmästare hemma i Österrike och återvände inte till Skjolden förrän flera år efter kriget. När han återupptog filosoferandet blev de norska besöken tätare. Hans nio månader i stugan vinterhalvåret 1936-1937 är den tid som folket i Skjolden minns bäst.

Då såg de varje kväll hur filosofen vankade av och an på sin lilla veranda, som en orolig silhuett mot fotogenlampan, högt däruppe på fjällsidan. Här skrev han tusentals av de manuskript som efter hans död 1951 gavs ut under titeln Filosofiska undersökningar.

*Filosofen som blev världsberömd trots att ytterst få fattade vad han skrev.*

– Jag måste ta mig upp dit, sa jag.

Om inte annat så för att kunna säga att jag och Wittgenstein tänkt djupa tankar på samma ställe.

Skulle jag sedan inte kunna skriva något om det så vore det helt i sin ordning, eftersom de djupaste tankarna varken låter sig skrivas eller talas. Eller hur det nu var han sa.

– Stugan såldes, revs och flyttades från fjället ner till byn på femtiotalet när Wittgenstein hade dött, sa en kvinna turistupplysningen i biblioteket.

*Wittgensteins hus demonterades efter hans död och flyttades ner till Skjolden.*

Hon pekade på en karta över Skjolden. Där stod huset, återuppbyggd som en vanlig privatbostad med fula asbestplattor utanpå.

– Men platsen då? Klipphyllan som kallades Österrike. Dit går det väl att ta sig?

– Ja, kanske, men allt har växt igen, svarade turistkvinnan.

Hon beskrev vägen till Eidsvattnet. I dag finns en campingplats i bortre änden av sjön, och en bro över inloppet från den fjällbäck som fyller sjön med kallt glaciärvatten. Där kommer man över till andra stranden utan att ro och därifrån kan man vandra tillbaka upp mot den filosofiska historiens mest berömda stugplats.

*En minnestavla vid den lilla sjön Eidsvattnet berättar om huset på andra sidan, som ännu inte hade flyttats tillbaka när bilden togs 2002.*

Vi åkte dit, parkerade, gick över bron och började vandra längs en stig som snart försvann bland sly och surrande eskadrar av tunga mygg. Hustrun var klok och vände om.

Jag fortsatte, med tillkämpad envishet. Jag var ensam i världen. Jag var en gräns för världen.

’Det filosofiska Jaget är icke människan, icke den mänskliga kroppen eller den mänskliga själen, varom psykologin handlar, utan det metafysiska subjektet, en gräns för världen – icke en del av den.’

Jag begrep det förstås inte, men det lät vackert.

Vägen som inte fanns fortsatte uppåt. Jag fattade att jag gick fel men fortsatte ändå, där det är lättast att ta sig fram. Varför gå rätt när man kunde gå behagligt? Då och då öppnade sig hisnande vyer mot den motsatta fjällsidan, där ett silvrande vattenfall kastade sig utför. I skummet yrde både tautologier och kontradiktioner.

Jag letade efter en husgrund med en igenväxt utsikt, en flaggstång och resterna av en linbana som Wittgenstein använt för att hissa upp hinkar med vatten. Jag hade sett det i kikaren från vägen på andra sidan sjön.

Efter fyrtio minuter planade sluttningen ut. Björkskogen öppnade sig.

Här låg ett hus!

Här skulle ju inte finnas något hus. Kanske var det inte något hus. Bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk.

*Här låg inte Wittgensteins hus även om inte kunde vara säker på det*.

Jo, det var ett hus. Men det var inte Wittgensteins. Jag hade gått alldeles för högt upp i bergssidan och kommit till den förfallna fjällgården Gjerseggi där taket rasat och där bara förvildade hallonbuskar bodde.

En äldre kvinna kom mot mig. Hon var på fjällvandring och kisade nyfiket mot mig och mot solen.

– Vad gör du här, frågade hon.

– Jag letar efter Wittgenstein, svarade jag.

– Han bodde där nere, sa hon och pekade. Där finns ingen stig. Jag tror inte det går att komma fram dit längre. Vill du ha saft?

Jag drack tacksamt klarröd saft, tillverkad på de körsbär som odlas på sluttningarna i Skjolden. Kvinnan berättade att folk hon kände mindes Wittgenstein som en kuf som kunde bli rasande om han blev störd mitt i en tanke men som också kunde vara trevlig.

– Han var envis. Han var nog ett geni, sa hon.

– Han kunde vissla hela symfonier, sa jag för att visa att jag läst på.

Klockan hade blivit mycket och jag gick ner i dalen igen. Wittgensteins husgrund fick vara.

Hustrun satt och väntade på bron vid campingplatsen.

– Har du hört om flodhästen, frågade jag.

Wittgenstein hävdade att inga empiriska påståenden kan vara säkra. Han stod på sig till och med när Bertrand Russell frågade om han ändå inte borde gå med på att det faktiskt inte fanns någon flodhäst i rummet där de satt.

Inte ens det påståendet är säkert, sa Wittgenstein och diskussionen sägs ha slutat med att de två filosoferna kröp omkring på alla fyra för att leta efter en eventuell flodhäst.

Hustrun frågade hur det såg ut däruppe på klipphyllan och började gå mot bilen.

– Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga, svarade jag.

Det var litet märkvärdigt att kunna svänga sig med citat av en berömd filosof.

Vi körde vidare mot jättarnas hem, mot den eviga snön.”

*Det återuppbyggda huset som jag aldrig fick se. Men det fick ju inte Wittgenstein heller.*

Så skrev jag 2002. Hösten 2023 läser jag alltså av en slump att klipphyllan inte längre är öde och tom. Sedan några år är Wittgensteins hus tillbaka. En kulturstiftelse har demonterat huset nere i byn, lyft upp brädorna och timret med helikopter och spikat ihop det igen.

Stigen har röjts och märkts ut.

Synd att jag inte klarar av ta mig dit igen. Wittgenstein hade nog inte brytt sig. Den dag jag sett det jag ville se hade jag tvingats inse att det var nonsens och kunde kastas bort.

ANDERS LIF

Västerås 2002 och 2023

Oövertänkt om fotboll i VLT:s ledare

Gustav Juntti har skrivit oövertänkt i VLT förut. Men nu är väl ändå måttet rågat. Dagen efter VSK:s avancemang skriver han i en ledare att ”det kommer kosta pengar” med ett intåg i fotbollens finrum och att VSK inte bör räkna med något stöd från Stadshuset. Juntti skriver, utan att ens blinka:

”Inte en skattekrona bör gå till klubben, hur viktig den än är för staden och länet.”

Vad menar han?

Miljoner av skattemedel går ju redan idag till stadens idrottsklubbar för att subventionera hyrorna av olika arenor. Ska alla dessa subventioner dras in? Med omedelbar verkan? ”Inte en skattekrona.” Ska vi stänga arenorna på Rocklunda för bandy och ishockey? Ska vi stänga Hitachi Energy Arena?

VSK Bandy, VSK Fotboll, VIK Hockey och alla andra föreningar betalar hyra när de använder arenorna. Hyrorna tas in till stadens kassa, med litet olika upplägg. Staden betalar sedan i sin tur ett mångdubbelt större hyresbelopp till den privata arenaägaren, Rocklunda Fastigheter AB.

Kort sagt, skattebetalarna subventionerar idag och har alltid subventionerat lokalhyrorna för idrotten. Med miljoner. Utöver aktivitetstsöd och elitstöd. Det hade i princip inte varit någon skillnad om staden hade fortsatt att äga Rocklunda, och inte gett sig in på den i mitt tycke olyckliga affären med sale-lease back för ett antal år sedan.

*Hitachi Energy Arena väntar på Allsvenskan.*

Oavsett om staden driver arenorna i egen regi eller hyr dem av ett privat bolag så måste ju kostnaderna täckas.

Föreningarna kommer ALDRIG att klara det på egen hand.

En välviliig tolkning av Gustav Junttis krav att ”inte en skattekrona bör gå till klubben” kan vara att han avser ”ingen ytterligare subvention” från och med nu. Hit men inte längre.

Jag förstår inte det heller. Alla anläggningar utvecklas, de får tak, de förnyas, de attraherar flera utövare, inte minst ungdomar. Självklart, alldeles självklart, ska staden hjälpa till så gott det går att utveckla fotbollsarenan för Allsvenskan.

Man kan säga att det är fastighetsägarens sak att bygga ut, det är det också. Men vare sig det är Fredrik Svenssons arenabolag eller staden som gör det så kostar det i slutänden. Det förs i detta nu samtal mellan staden, arenabolaget och VSK fotboll hur det ska gå till.

Det vor oerhört snöpligt, för att inte säga oansvarigt, om staden bara skulle stänga dörren och säga ”inte en krona till”.

Fotbollsarenan byggdes en gång med öppna kortsidor med den uttalade målsättningen att ”det kan vi fixa till om och när det behövs”. Det behövs nu.

VSK är inte främmande för att för egna pengar hyra in en tillfällig ståplatsläktare, med plats för kanske 2 000 personer, på kortsidan mot Friskis och Svettis. Den kan tas i bruk lagom till allsvenska premiären.

Samtidigt startar arenabolaget, staden och VSK en mer långsiktig planering för en ”riktig” läktare, som i Örebro. En tillfälligt läktare kan bara användas en begränsad tid, med de regler som gäller inom den svenska elitfotbollen.

Den långsiktiga lösningen måste förstås betalas. Staden måste höja sina subventioner, men VSK tål också högre hyror med högre publikintäkter och, vem vet, Rocklunda Fastigheter AB kanske bidrar på sitt sätt för att skaffa sig goodwill.

Säkert finns fler sponsorer som lurar i bakgrunden, som Hitachi Energy, för att vara med på det allsvenska tåget, men jag tror inte de vill hoppa på om stadens stins viftar med röd flagga redan på perrongen.

Arenabolaget har sagt sig garantera att säkerhetskameror ska finnas på plats och att en ny entré, nya toaletter med mera ska finnas vid den nya läktaren. Hur mycket det kommer att synas på den subventionerade hyran är, som det heter, en förhandlingsfråga.

Så, Gustav Juntti och VLT, om staden skulle följa rådet om ”inte en skattekrona” till fotbollen så får vi ingen allsvensk fotboll.

Men, som tur är, blir det inte så. Alldeles för många goda krafter verkar för idrotten och för fotbollen.

Heja Sport!

Den stillsamme västeråsaren

(Det här är en text som jag skrev till katalogen för den retrospektiva utställningen av Bengt-Göran Broströms konst på Västerås konstmuseum 2007)

Han stod alltid på samma plats, högt upp mitt på södra delen av långsidan mot Vasagatan på Rocklunda. I pauserna höll han gärna till vid korvkiosken nere i hörnet. Vi hejade på varandra, kanske sa vi några enstaka ord om hur matchen var. Inte mer. Bengt-Göran Broström gick nog ofta ensam på bandy, precis som jag.

Bandy var ett utmärkt sätt att koppla av, vi kunde skrika tillsammans, men ändå vara ensamma. Före matchen köpte man en lott, i pausen en korv. BG vann flera fruktkorgar.

Om han fått leva några år till hade han säkert porträtterat den typiske bandyåskådaren, han som alltid står på samma plats på läktaren, med stickad luva eller öronlappskeps, iklädd en varm men inte alls elegant jacka och robusta skor. Han ser inåtvänt buttersnäll ut, även om VSK just slagit Sandviken i elitserien.

Han ser nästan ut som BG gjorde.

BG var en av oss. Han var något så oglamoröst som en äkta västeråsare. Han bodde några år i Stockholm och i Göteborg när han gick på Konstfack och på Valand och han hade sett hur ljuset kunde falla över Skagen. Men han tvekade aldrig att återvända till industristaden vid Svartån med sitt röda slott och sitt klockspelsklingande stadshustorn.

BG förblev västeråsare.

När någon frågade om han inte ville bli känd i Stockholm eller rentav i Paris eller New York svarade han att det räckte med att vara världsberömd i Västerås. Han hade hittat den nisch där han var bäst. Där trampade han fram genom vardagen på sin cykel. Han älskade cykeln, både som form och som praktiskt fordon. Han skaffade sig aldrig något körkort.

Han var där de andra vanliga västeråsarna var, han var en i mängden. Han gick inte på Rotary, han satt inte på de fina krogarna och om det fanns något som kunde kallas konstnärsklick – så tillhörde han den inte.

BG levde med sin familj och med sitt arbete. Han hade svårt att arbeta hemma, han ville gå till jobbet som alla andra. Verkstaden låg de sista åren i en källare på Utanbygatan. Aseas Mimerport låg bara ett par kvarter bort. Det var där arbetarna en gång strömmade ut och in på bestämda klockslag. Elektriska strömmen, sa man till en början. När cyklarna kom blev det Aseaströmmen.

Vi som växte upp i femtiotalets Västerås glömmer aldrig cyklisterna vid Mimerporten, där Port-Anders såg till att inga obehöriga släpptes in i det verkstadskvarter som i dag har förvandlats till något helt annat.

Aseaströmmen var en del av Västerås, Aseaströmmen var en del av livet.

*Aseaströmmen är för tillfället nerplockad för renovering.*
*(Bilden är från Västerås konstmuseum)*

Den blev en del av BG:s liv också. Det tog honom fem år att göra bronsryttarna på Stora torget, det konstverk som blivit Västerås mest populära, alla kategorier. Det blev hans stora verk. Han var stolt över det. Jag intervjuade honom en gång, strax efter det att allt var klart. Han pekade på en plats på sockeln, mellan två cyklar.

– Där satt farfars plakett som nån har petat bort och stulit, sa han.

BG var bedrövad. Hans farfar Bernhard Broström hade varit gjutare på Asea och hade fått plaketten som tack för ett helt livs arbete.

Det finns ideologisk konst där arbetarna höjer sina muskulösa armar med oljiga skiftnycklar mot den nedgående solen och där lyckliga bönder skördar den gula rågen tillsammans med rosenkindade barn.

BG:s konst är så långt från det man kan komma. Han var politiskt medveten, men hans hjältar är de trägna, ibland hunsade arbetare som gör sitt jobb, som trampar hem, var och en i sina egna tankar, trötta efter det monotona jobbet, hem till något som kanske inte heller alltid var så upplyftande.

De var västeråsare.

BG såg dem när han själv cyklade till jobbet i de tidiga frostmornar när det var glashalt i Djäknegatans medeltida backe ner mot läroverket, eller i de röda höstkvällar när kajorna cirklade runt Domkyrkans torn i sin eviga tro på att den nya dagen skulle bli bättre än den gamla.

Han såg dem när han trampade över Vasagatan, där en gammal tant alltid tycktes stå med sin handväska på busshållplatsen. Han såg dem när han cyklade genom arbetarkvarteren Kåre, Ivar och Josef som Asea byggde för snart hundra år sedan och där lindarna blommade på somrarna och där det luktade stekt fläsk med löksås ur de öppna köksfönstren.

Han såg dem när han, till sist, klev in i sin källarateljé. Där väntade träfigurerna på honom, där väntade alla hans vänner på att bli utskurna ur det friskt doftande furuvirket.

Innanför varje utskuren figur väntade en annan.

Och alla var de västeråsare.

Några av dem är utställda här.

Anders Lif