Vårtalet på Djäkneberget, valborgsmässoafton 2005

Kära valborgsmässofirare!

Jag kom hem från Ryssland i går och har med en hälsning från staden Jaroslavl, litet mer än 20 mil norr om Moskva. Där byggde Asea från Västerås en fabrik som tillverkade elektriska motorer i svensk regi mellan 1927 och 1932, en kapitalistisk enklav i Stalins Sovjet.

Under de här åren bodde ett hundratal västeråsare i Jaroslavl. Män, kvinnor och barn. De ledde arbetet vid fabriken, de firade jul och midsommar. Asea byggde ett för den tiden modernt bostadshus.

Fabriken står kvar. Verkstäderna används än i dag. Bostadshusen finns kvar. Människor som bor där hälsar till Västerås.

Asea och Västerås spelade en roll i Jaroslavls historia.

I dag firar vi valborg här i Sverige. Det gör de inte i Ryssland. Där väntar de faktiskt på PÅSKEN, som inleds i morgon, enligt den rysk-ortodoxa traditionen.

Valborgsmässofirare!

Det sägs att man får tala här på Djäkneberget, i det här sammanhanget, en enda gång.

Jag är djupt tacksam att jag får göra det. Just här, här på detta berg som varit en del av mitt och många andra västeråsares liv.

Som liten bodde jag länge på Repslagargatan, nere vid det som i dag kallas Oxbackens centrum. Där fanns en mjölkaffär där man hinkade upp mjölken i rostfria skopor och där fanns en röd repslagarlänga i en trädgård där man kunde palla äpplen.

Det var en tid när sommaren var en evighet av blommande syrener och när vintern var en lika lång evighet av snörosor mellan bomullstätade fönster.

Jag gick i Jakobsbergsskolan, där borta, som i dag är pensionärsboende. Där fanns då fortfarande det stora röda skolhuset av trä där kaminen susade på vintern och där det alltid låg en doft av vått ylle över korridorerna och där det fanns en ilsken vaktmästare som alla var rädda för men som nog var snäll innerst inne.

Hit, till Djäkneberget, gick vi ofta. Det var alltid något speciellt med Djäkneberget. Här spelade vi fotboll och bandy, hit marscherade vi i samlad tropp på Svenska flaggans dag. Det var i juni, sommarlovet låg nära och det var ännu en evighet till de augustidagar ”då man girigt vägde var timma som fanns kvar till lovets slut, det var den tid, då varje timma ägde en egen kraft som måste vinnas ut, som Västeråsskalden Gunnar Mascoll Silfverstolpe en gång diktade.

Här, på Djäknaebergt, lekte vi indianer och cowboys och kurragömma, här bläddrade vi porrtidningar för första gången - bakom stenar med märkvärdiga inskriptioner som vi aldrig riktigt förstod oss på, och som, måste jag erkänna, jag inte förstår mig på riktigt än i dag.

Och här fanns det påfåglar som spankulerade omkring, lyckligt ovetande om de drabbningar som ägde rum här på slutet av 1700-talet, när djäknarna från gymnasiet drog upp hit och tände tjärtunnor och brände av fyrverkerier på valborgsmässoafton, samtidigt som den arbetande ungdomen, hantverkarnas gesäller, samlades på Mariaberget, som kallades just Gesällberget, där borta och brände av sina fyrverkerier och sköt med sina kanoner. Pojkarna på Djäkneberget och Gesällberget gjorde vad de kunde för att bräcka av varandra och ibland blev det slagsmål.

År 1830 förbjöds fyrverkerierna sedan två djäknar smällt iväg pjäserna så illa att de dog.

… Vi sköt förstås inga fyrverkerier…men vi gick hit med mamma och pappa på valborg och lyssnade på tråkiga vårtalare.

Senare stod vi som tonåringar där borta på bergknallen med den vida utsikten och tittade ut över staden och undrade över om det verkligen var här vi skulle vara, om det var här vi skulle leva våra liv?

och här dansade några av oss med blommor i håret i det tidiga sjuttiotalet på något som kallades folkfester och som förmodligen var en protest mot något kommersiellt. Hit drog vi med vin och filtar innan vi insåg vad det småborgerliga livet krävde av oss, och vad den allmänna ordningsstadgan sa.

Kanske blev vi också omedvetet påverkade av den glädjedödande texten på den stora stenen där borta, den text som var den första som den träbente skarpskytten Sam Lidman lät rista in här på Djäkneberget, för 140 år sedan, med sitt märkligt högstämda patos: 

Skyr du mödan feg och svag, förestår dig nederlag, fångenskap och döden.

Det var som om Lidman tittade strängt på oss från sin himmel, det var som att få en skopa kallt över sig. Inte blev det bättre av en sten här i närheten där det varnas för att ”begärens brand tar överhand”

Vi fortsatte att komma hit till Djäkneberget, trots Sam Lidman.

När sandplanen hade torkat upp, det var sand här då och inte gräs, när sanden var torr, ja då var det vår.

Och med våren kom den säregna känslan av eldar, av höga bleka himlar, av förhoppningar, - av ljus.

Kära valborgsmässofirare!

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: Varför ska vi fira nyår i mörka december? Vad kan vi se fram mot då annat än backhoppare och wienervals?

Detta är ju den sanna nyårsaftonen!

Därför säger jag: Brinn brasa brinn, brinn det nya året in.

Nu börjar det nya året.

Än en gång ska vi stå där på berget, nu med våra barn, en dag med våra barnbarn, och blicka ut över den stad som blev vårt hem,

Här ska vi stå och lyssna efter den musik som alltid hörs från något öppet fönster.

Här ska vi stå och veta att några barn alltid leker barndomens eviga kurragömma.

Här ska vi stå och tänka på att det på något av stadens äldreboenden sitter någon och minns hur det var när vårens ljumma vind spelade i myrens gula starr, när sagorna sakta steg och när all marken väntade vår.

Vi ska stå där och blicka ut över Mälaren, där öarna simmar i den blå skymningen i väntan på att solen ska visa sig igen, över Viksäng i öster,

Vi ska stå där och veta att just hit når dagens första strålar först, härifrån kan man se vårens himmel börja brinna över Västerås.

För mig är ljuset en symbol för evigheten och våren är en symbol för det eviga som till slut övervinner våld och ondska.

Kära valborgsmässofirare!

Låt oss utbringa ett leve för det eviga!

Ett leve för det nya året!

Ett leve för ljuset!

Ett fyrfaldigt leve för VÅREN!

Den leve!!