När gräset strålade i Västerås 

Västeråsarna fick läsa om kärnkraftsolyckan i Sovjet på morgonen tisdagen den 29 april. Tre dagar hade gått sedan reaktorn havererade i Tjernobyl.

Journalisterna på VLT visste inte att nyheten skulle bli historisk. Men de insåg att något stort hade hänt. Den koncisa texten placerades överst på första sidan:

”En allvarlig civil kärnkraftsolycka i Sovjetunionen har orsakat höjda halter av radioaktivitet i Sverige. Det står klart sedan de sovjetiska myndigheterna på måndagskvällen officiellt medgivit att en reaktor i Ukraina drabbats av ett haveri”.

Därefter citerades energiminister Birgitta Dahl som sa att det inte fanns någon ”hälsorisk för den svenska befolkningen”.

De sovjetiska myndigheterna tystade ned olyckan i mer än ett dygn. I Sverige kom den första rapporten från Forsmark där kärnkraftverkets mätapparatur slog larm om radioaktivitet i luften på måndagsmorgonen.

Senare samma dag kom liknande rapporter från Asea-Atoms mätstation i Västerås.

I VLT denna tisdag fanns en första kommentar från Asea-Atoms informationschef Arto Hamberg. Han berättade att den radioaktivitet som uppmätts i Västerås var sex gånger högre än den normala bakgrundsstrålningen.

– Men strålningen är helt ofarlig, sa Hamberg.

Ingen pratade ännu om cesium och becquerel. Ingen anade vad som komma skulle.

Dagen efter, onsdagen den 30 april, var det valborgsmässoafton. Regnet på natten förde med sig mer radioaktivitet.

VLT konstaterade nu att kärnkraftsolyckan i Tjernobyl var den svåraste i historien. Säkerhetschefen på Asea-Atoms bränslefabrik, Stig Rolandsson, bekräftade att det fanns cesium 137 i luften i Västerås.

Cesium är en radioaktiv isotop som produceras när uran klyvs. Gammastrålningen är stark, halveringstiden lång.

Cesium skulle bli ett begrepp.

Tidningen berättade att mätningarna vid Asea-Atom visade att det också fanns svårflyktiga ämnen med hög smältpunkt i luften. Det tydde på att olyckan är allvarlig. Förmodligen rörde det sig om en härdsmälta.

Länsstyrelsens försvarsdirektör Lars Edmén fick frågan varför strålningen inte utlöste något larm över Västerås.

– Nivåerna var för låga, svarar Edmén.

Statens strålskyddsinstitut, SSI, tog det säkra före det osäkra och förbjöd bönderna i de drabbade områdena att släppa ut korna på bete. Stora nedfall hade uppmätts i en triangel mellan Uppsala, Västerås och Gävle-Sandviken, dit vindarna hade tagit utsläppet från Ukraina.

Lördagen den 3 maj intervjuade VLT en representant för Folkkampanjen mot kärnkraft i Västerås.

– Det som inte kunde hända har nu hänt, sa läraren Kjell Björk

Folkkampanjen hade tappat fart efter folkomröstningen sex år tidigare. Nu hoppades Kjell Björk att gamla kärnkraftsmotståndare skulle förnya sina medlemskap.

Samma dag redovisades att de radioaktiva värdena i Västerås nu var 20 gånger högre än den normala bakgrundsstrålningen. VLT kartlade vilka skyddsrum som fanns i staden om det skulle bli mer radioaktivt nedfall.

Mariaberget ansågs vara det säkraste stället.

Nu kom också de första varningarna för att låta barn leka i sandlådor.

Kärnkraftsmotståndaren Ingeborg Kleinhans skaffade sig egen utrustning och mätte radioaktiviteten i Västerås. Hennes värden var högre än Asea-Atoms.

Kleinhans krävde att miljö- och hälsoskyddsnämnden skulle hyvla av alla bänkar och bord utomhus minst fem centimeter och byta sand i sandlådorna. Hon rekommenderade folk att inte sitta i gräset utan plastskynke.

Asea-Atoms experter skakade på huvudet. Ett naket barn som sitter två timmar om dagen på en gunghäst i en lekpark i Dingtuna riskerar ingenting, hävdade Valter Andersson och Jan Elkert. Strålningen måste vara ”10 000 gånger större för att bli farlig”, hävdade de två experterna.

Ingeborg Kleinhans misstänkte att myndigheterna gradvis försökte vänja människorna vid den annalkande katastrofen.

Under maj var det rusning till apoteken i Västerås efter jodtabletter. Jod skyddar sköldkörteln mot cancerfarliga angrepp av radioaktiva isotoper.

Läkare varnade dock gravida för att äta jod. Enligt SSI var strålningen så liten att det inte fanns någon anledning att skaffa sådana tabletter.

– De mest oroliga vill köpa i alla fall, sa apotekare Elisabeth Holmgren på apoteket Hjorten.

Den 16 maj rapporterade VLT att fodret började ta slut för korna i länets nordöstra del. Men gräset var fortfarande strålande och djuren fick stanna inne.

Fem dagar senare släppte tre lantbrukare ut sina hungrande djur, trots förbudet. Korna fick bete, men all mjölk måste kasseras.

Nu, tre veckor efter olyckan, hördes också de första varningarna om att bär och svamp inte skulle kunna plockas till hösten. SSI avrådde västmanlänningarna från att äta gräslök och persilja och från att plocka murklor, nässlor och maskrosblad.

Rabarber gick att äta om de skalades.

VLT gick runt till livsmedelsbutiker i Västerås och pratade med irriterade handlare. Försäljningen av grönsaker minskade och en handlare talade om ”masspsykos”.

Bönderna blev allt mer pressade. Åtta västmanländska kommuner friklassades den 21 maj, men Heby, Sala och Västerås förblev stängda kommuner för betande kreatur. Harbo, Ransta och Haraker hade mest cesium i jorden i respektive kommun.

Landshövding Karl-Lennart Uggla var bekymrad över nedfallet på åkrarna.

– Vi kan ju inte gå och gräva upp det. Det hade vi kunnat göra om det varit vanlig skit, sa han.

Västerås var en kärnkraftsstad och debatten var inte lika intensiv som på många andra håll. Det ville skådespelarna på Länsteatern ändra på och bjöd in till en ”kärnkraftskabaret” i teaterkaféet. Debatten måste hållas vid liv, menade skådespelarna Tomas Tjerneld och Peter Jankert som stödde folkkampanjens krav på en snabbare avveckling.

Den 24 maj meddelade Asea-Atom att radioaktiviteten i centrala Västerås hade stabiliserats på en nivå som låg tre-fyra gånger högre än den normala bakgrundsstrålningen. Ingen behövde längre oroa sig, hette det. Att cykla hem från jobbet var farligare än att bli utsatt för strålningen.

Men kärnkraftsmotståndarna litade inte på mätningarna. De uppvaktade de ansvariga i Stadshuset för att få mer information.

I början av juni kom de första rapporterna om att fiskar liksom älgar, rådjur och annat vilt kunde få förhöjda halter av cesium.

Den 12 juni friklassades betena i Västerås och Sala. Heby fick vänta ytterligare ett par veckor.

Framåt midsommar fick västeråsarna veta att de grönsaker som odlades på koloniområdena hade låga strålingsvärden. Odlarna kunde känna sig lugna.

I början av juli förkunnade en rubrik i VLT att rädslan efter Tjernobyl hade släppt och att det var full kommers på torget.

Men i augusti var det dags för nya larmrubriker när höstens svampar började komma. Kantarellerna i Haraker och Kärrbo hade höga radioaktiva värden. Folk skämtade om becquereller och hälsoskyddschefen Arne Lundqvist fick kritik för att han inte informerade tillräckligt.

– Alla vill ha en mätning i sitt potatisland, men det är inte genomförbart, sa han.

Ju längre året led, desto mindre blev rubrikerna. VLT:s ledarskribent höll med de experter som menade att riskerna hade överdrivits. För folkhälsans skull vore det bättre att jaga radon i bostäder än cesium i mat.

Asea-Atom tryckte upp broschyrer där det hävdades att de svenska kärnkraftverken var säkra och att Sverige inte kunde vara utan kärnkraft i framtiden.

Och i december utropade VLT:s huvudledare:

”Nu vågar vi äta igen!”

Anders Lif