|
Två figurer i ett historiskt kvarter
Gå längs Svartån ner mot Stadshuset. Stanna till före Munkgatan och titta upp mot Stora Westmannias rundbågade fasad. Här låg den medeltida hospitalskyrkan, med två stenfigurer inmurade ovanför kyrkdörren. Figurerna var historiska. De hade en gång hängt i svartbrödernas kloster. I dag ligger de på en träpall i ett lager i Stockholm.
Lagret tillhör Statens historiska museum. Jag får komma dit efter några telefonsamtal och mejl.
– Det är vårt jobb att visa vårt gemensamma kulturarv, säger antikvarien Elisabet Regner som lotsar mig fram, uppför trappor och genom korridorer.
Litet spännande är det. Här finns alltså två reliefer i kalksten som en gång hängt i det kloster vid Fiskartorget som Gustav Vasa stängde efter den omtumlande riksdagen i Västerås 1527.
Kanske hade de två figurerna bligat på den 30-årige kungen när han klev in i svartbrödraklostrets konventsal för att lägga grunden till enväldet och för att krossa den katolska kyrkans makt.
Från Västerås till evig förvaring. Först satt de två relieferna i klostret vid Fiskartorget, sedan på Hospitalskyrkan där Stora Westmannia ligger i dag. Nu ligger minnena från det gamla Västerås på en träpall i Historiska museets lager. Foto: Anders Lif.
Den ena är en ljusstrålande madonna som bär på Jesusbarnet, den andra är klostrets skyddshelgon, den helige Dominicus.
Munkarna i Västerås tillhörde ju den katolska dominikanorden; de kallades svartbröder för att de bar svarta kappor.
Relieferna är huggna i kalksten av en okänd konstnär, troligen i början av 1500-talet. De skänktes till svartbrödraklostret i Västerås av Sten Sture den yngre och hans gemål Kristina Gyllenstierna. Sturarna var måna om att hålla sig väl med den lilla men viktiga handelsstaden vid Mälaren. De försåg också Domkyrkan med ett altarskåp.
När klostret stängdes efter reformationen flyttades Maria och Dominicus över till Hospitalskyrkans fasad. Även tegel från det raserade klostret kom till användning när Hospitalskyrkan renoverades efter en brand 1572.
De två relieferna satt sedan inmurade i kyrkväggen över 300 år innan Hospitalet revs 1886 för att ge plats åt Stora Westmannia.
Här, i det statliga museilagret, ligger alltså två unika minnen från medeltiden i Västerås. En liten röd truck som det står Asea på har lyft ned träpallen med madonnan och helgonet från en hylla högt upp under lagertaket.
Jag lutar mig fram för att på något sätt känna historien andas.
Jag vet ju redan hur de ser ut. Det finns två kopior av relieferna i Västerås stadshus, två bleka kopior som inte alls har originalens lyster och murriga patina. Här, på träpallen, lyser Jungfru Marias ljusstrålar starkare och här kan man tydligt se Dominicus ansikte.
De två kopiorna hemma i Stadshuset har klämts in i luftslussen mellan ytterdörrar och innerdörrar i foajén vid Fiskartorget.
Maria hänger bredvid den vänstra dörren, Dominicus vid den högra. Knappt någon bryr sig om dem.
Kopior som ingen ser. Två bleka kopior har gjorts av Madonnan och Dominicus. De sitter inklämda i luftslussen bredvid Stadshusets dörrar ut mot Fiskartorget. Foto: Anders Lif.
Den strålande Maria. En av de två relieferna från klostret i Västerås föreställer jungru Maria med Jesusbarnet. Vid madonnans fötter finns två vapensköldar. Den vänstra tillhör den yngre Stureätten Natt och Dag, den högra ätten Gyllenstierna. Foto: Anders Lif.
Jag böjer mig ner över den riktige Dominicus i museilagret. Vid hans fötter sitter en liten hund med fackla i munnen. Just det, med en fackla i munnen.
Enligt en märklig legend skulle helgonets mor ha fått en uppenbarelse om att hon skulle föda en hund i stället för ett barn. Inte nog med det. Hunden skulle bära en fackla i munnen för att lysa upp hela världen.
De teologiskt bevandrade säger säkert att hunden syftar på dominikanorden, domini canes, herrens hundar, som lydigt spred den kristna läran över jorden.
Den helige Dominicus dog 1221. Reliefen visar att han var kraftigt byggd, klädd i ordensdräkt. Han stödjer sig på en stav i ena handen och håller ett krucifix i den andra. Mössan pryds av en sexuddig stjärna, helgonets tecken.
Dominicus eller Thomas av Aquino? Helgonbilden från klostret och hospitalskyrkan föreställer sannolikt den helige Dominicus som var klostrets skyddshelgon. Foto: Anders Lif.
För snart 20 år sedan hävdade en av Nordens främsta kännare av dominikanorden, den finländske professorn Jan Gallen, att reliefen från klostret i Västerås inte alls föreställde Dominicus utan Thomas av Aquino, som levde ett halvsekel senare.
Thomas av Aquino var en av de mest kända dominikanerna. Han var en skolastiker som försökte ge religionen ett vetenskapligt, eller åtminstone förnuftigt ansikte.
Läraren och teoretikern Thomas av Aquino blev symbolen för den nordiska högskola som dominikanerna upprättade i Västerås, menar professor Jan Gallen. Beslutet fattades av ordens generalkapitel i Milano 1505.
Västerås skulle alltså ha fått en nordisk akademi, långt innan Rudbeckius grundade sitt gymnasium 1623.
Hunden med facklan. Vid Dominicus fötter sitter en liten hund med en fackla i munnen. Bröderna i klostret var dominikaner. Ordagrant översatt blir det ”herrens hundar”, domini canes. Hundarna skulle sprida ljus över jorden. Foto: Anders Lif.
Jag borde inte argumentera mot en historieprofessor, men jag håller en femkrona på att reliefen föreställer den helige Dominicus och inte Thomas av Aquino.
Elisabet Regner kontrollerar att jag bara tittar, inte rör. Sedan låser hon lagret och på väg till pendeltåget pratar vi om hur olyckligt det var att Hospitalskyrkan revs i Västerås.
Det var ju inte bara de två relieferna som var minnesvärda.
Huset med fasaden mot Svartån var ensam i sitt slag i landet. Byggnaden var mer än en kyrka. Den var hospital och helgeandshus också. Inne på gården fanns ju två stenhus till.
Två flyglar med sovsalar vände var sin gavel mot kyrkans båda långväggar. I kyrkväggarna fanns ”hörgluggar” för dem som inte orkade resa sig ur sängarna men som ändå ville höra Guds ord.
Hospitalet och helgeandshuset var sjukhus, ålderdomshem och fattigstuga i det medeltida Västerås. Byggnaderna kom troligen till redan på 1300-talet. Gatan längs Svartån hette Klostergatan på den tiden.
Längs Lillån, som är Munkgatan i dag, låg timrade trähus. I ett av de husen inrättades senare en sjukstuga där stadens fältskär svarade för den medicinska sakkunskapen.
I hospitalskvarteret fanns också ett ”dårhus” med åtta små celler med gallergluggar nära taket. När dårhuset stängdes 1837 fördes de kvarvarande patienterna till hospitalet i Uppsala som senare blev Ulleråkers sjukhus.
Hospitalskyrkan före rivningen. Den medeltida Hospitalskyrkan vände sin fasad mot Svartån. De två relieferna satt ovanför dörren. Fotografiet var den enda dokumentation som gjordes innan den unika byggnaden revs 1886.
Det är alltså inte vilka två figurer som helst.
Då flyttades Maria och Dominicus till den förmodligen sista vilan i Statens historiska museum.
Det ”vanliga” sjukhuset vid Lillån hade några år innan dess flyttats till ett hus på Stora gatan 20, i hörnet vid Sturegatan.
Staden behöll fattigvården i hospitalkvarteret några år till, men kyrkan behövdes inte längre. Predikstolen och altartavlan kördes till Lillhärads kyrka, som brann 1840 och behövde ny inredning.
Den tomma hospitalskyrkan gjordes om till skola för stadens fattigaste barn. Hundra barn trängdes på långbänkar i mörkret, övervakade av en lärare i en upphöjd kateder.
På utegården fick de samsas om utrymmet med fattighjonen.
När Skepparbacksskolan byggdes 1870, och Västerås fick sin första folkskola, tömdes Hospitalskyrkan igen. Efter sex år flyttade Fornminnesföreningen flyttade dit sina samlingar. Den medeltida kyrkan blev stadens första museum, öppet en timme i veckan.
Museet var där i tio år.
Då, 1886, kom beskedet kvarteret skulle rivas. Hospitalskyrkan med sina flyglar på gården skulle bort, liksom husen efter Lillån. De kvarvarande fattighjonen hade flyttats till Karlslund.
Ett konsortium hade köpt mark och hus av staden för 20 000 kronor för att bygga Stora Westmannia, med plats för Sparbanken och Posten.
Om det hänt i dag hade antikvarier och bevarare bildat mur för att stoppa rivningarna. Hospitalskyrkan med sina gårdsflyglar var en del av den medeltid som aldrig mer skulle gå att återskapa.
Men dåtidens motstånd var svagt. Kungliga vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien avstyrkte visserligen, men yttrandet var lamt och inte särskilt engagerat. Staten sa ja till rivning.
Kyrkans fasad mot Svartån skulle dock förevigas på ett fotografi.
Och de relieferna på fasaden, som en gång tittat ner på Gustav Vasa i det gamla klostret, skulle skickas till Historiska museet i Stockholm.
Anders Lif
Ett kvarter för sjuka och fattiga
Hospitalet var under medeltiden avsedda för svårt sjuka som måste stanna där livet ut: spetälska, sinnessjuka, epileptiker och kräftsjuka.
Helgeandshuset tog emot alla slags sjuka och var också härbärge. Gränserna blev med tiden flytande. Både hospital och helgeandshus kunde fungera som ålderdomshem, där personer betalade för att få bo sina sista dagar.
I Västerås låg hospital och helgeandshus i samma kvarter och sköttes gemensamt. Kyrkan tog ett stort ansvar. Inkomster från donationer och testamenten samlades i stiftelser. Gustav Vasa lät stiftelserna var i fred. Hospitalet ägde jord, bland annat på Önsta och Gryta.
Hospitalet hade egna tiggare och hyrde ut marknadsbodar längs Klostergatan vid Svartån.
Hospitalskvarteret vid Lillån. En rekonstruktion av hospitalskvarteret efter en karta från 1793. Svartån i föärgrunden, med Hospitalskyrkan och bodar längs det som då hette Klostergatan. Längs Lillån (Munkgatan i dag), till höger, syns den södra gaveln av hospitalet, hopbyggt med kyrkan, samt samt ett mindre stenhus och ett par trähus som bland annat rymde Västerås första lasarett, en ”gubbstuga” och ett ”dårhus”. Rekonstruktionen gjordes 1919 av lasarettsläkaren R. Roman.
Folkliv och populära predikanter
Domkyrkan var kyrkan för stadens borgare. Där hade de sina bestämda sittplatser. Men många valde att i stället gå till Hospitalskyrkan. Där var det mer folkliv och där fanns ofta goda predikanter. Flykten från Domkyrkan oroade biskoparna. Johannes Rudbeckius bestämde på 1600-talet att domkyrkoförsamlingens medlemmar måste söka tillstånd för att gå till Hospitalskyrkan.
Många borgare struntade i kravet och satte in egna bänkar i kyrkan nere vid Svartån. När bänkarna till och med låstes gick det för långt. Hospitalet beslutade att bara de tre främsta bänkarna fick reserveras för andra än de fattiga och sjuka.
Minne från hospitalskvarteret. När kyrkan i Lillhärad byggdes upp efter en brand 1840 kördes predikstolen och altartavlan dit från den stängda Hospitalskyrkan i Västerås. Både stol och tavla står kvar i Lillhärad än i dag. Foto: Anders Lif.
Vad hände med kyrksilvret?
Hospitalskyrkan lånade ut sitt kyrksilver till häktet på Slottet när någon skulle avrättas och nattvarden skulle delas ut. När kyrkan stängdes 1837 tog landshövdingen hand om allt kyrksilver och föreslog att slottshäktet skulle få köpa en del. Hospitalet hade de sista åren drivits av serafimerorden i Stockholm, som var knuten till det statliga Serafimerlasarettet. Serafimerorden accepterade inte priset. Silvret skickades då till huvudstaden där det såldes för 173 riksdaler. Köparens namn antecknades inte. ”Därmed var hospitalskyrkans silverskatt spårlöst försvunnen”, skriver Ruth Rosenius-Högman i sin bok om hospital, helgeandshus och lasarett i Västmanland 1345 –1900, utgiven i Västerås 1953.
Tröst för fattighjonen. Altartavlan från Hospitalskyrkan hänger också i Lillhärad. Foto: Anders Lif.
Åter startsidan
|