Inledningskapitlet till Om bandy vore livet berättar om vad som hände när Västerås SK mötte Vodnik i finalen i bandyns Europacup i Archangelsk i Ryssland 1996.

Bandydomaren trodde inte att det var sant. Sådant händer inte i bandyns hemvävda lilla värld. I en roman möjligen, men inte i verkligheten.

Men det hände.

Bandydomaren stod i ett dragigt hotellrum i den slitna och fattiga nordryska staden Archangelsk. Den glåmiga vinterdagen hade aldrig varit ljus. Gråheten höll på att gå över i polarnatt. Issjoken vältrade sig tunga och dystra i floden Dvina utanför. Vita havet var inte långt borta.

Mannen som hade knackat på hotelldörren och som nu stod framför bandydomaren var ryss. Han var liten och satt. Han hade lagt sin blanknötta svarta dokumentportfölj på sängen med det blekgröna överdraget som doftade malmedel. Ryssen hade tagit fram en handskriven papperslapp med två ord och två siffror.

”Vodnik­-VSK 2–1”, stod det.

Inget mer.

”Vodnik-VSK 2–1”.

Bandydomaren skakade stilla på huvudet. Han anade vad lappen innebar, men vägrade tro det. Han var bandydomare. Han åkte runt och dömde i den lilla bandyvärlden. Han fick resan betald och några hundralappar. Han var ingen figur i en agentroman.

Nu pratade ryssen några enstaka engelska ord. Han log inte, han såg bara milt överseende ut, som om det han sade var den naturligaste sak i världen.

- Two thousand dollars. To each referee. And ladies and champanskij to room, sa han.

- What?

- Dollars. Money. You understand?

Ryssen pekade på lappen med resultatet igen. Utanför hotellfönstret rasslade issörja ner genom stupröret. En spårvagn gnisslade någonstans. På andra sidan den dioxinsmutsade floden blinkade mystiska röda radaranläggningar över en mörk ridå av tallar. Där bakom låg den stora ryska tundran.

Bandydomaren kände rädslan komma krypande som när en förkylning börjar bryta ut. Om några timmar skulle han döma finalen i Europacupen i bandy mellan de ryska mästarna Vodnik från Archangelsk och de svenska mästarna Västerås SK på Stadio Trud. Läktarna skulle fyllas av tio tusen ryssar i pälsmössor som alla ville se Vodnik vinna.

Ryssen med papperslappen skämtade inte. Bandy var stort här uppe i norra Ryssland, där fattigdomen låg tung och grå över vardagen och där framtiden bara fanns som en frusen förhoppning om alla de rikedomar som låg dolda under tundrans permafrost och Norra ishavets botten. Oljebolaget sponsrade Vodnik. Den stora bilfirman också, liksom massakombinatet med dioxinerna.

Bandydomaren hade hört talas om den ryska maffian. Han trodde inte på allt som folk berättade. Han visste att tidningarna kunde vinkla och överdriva. Han karskade upp sig.

- No, sa bandydomaren.

Njet rysk skumpa, njet fagra damer och njet dollar direkt i plånboken. Ryssen med papperslappen stod stilla.

- Sorry, sa han och backade ut i korridoren.

Tiden stod stilla. Bandydomaren försökte tänka klart. Helst av allt ville han åka hem, men han bestämde sig för att döma finalen.

Det här försöket att muta en bandydomare gjordes i början av december 1996, inför finalen i Europacupen. Fakta finns dokumenterade i den rapport som domaren lämnade till Internationella bandyförbundet, IBF, efter turneringen.

Jag var i Archangelsk när det hände. Jag såg finalen, men fick inget veta om mutskandalen förrän på flyget tillbaka till Stockholm. Domaren var från Finland. Han hade hållit tyst. Han var rädd och sa ingenting förrän han gått igenom passkontrollen och klivit ombord på planet som skulle flyga direkt till Arlanda. SAS drev på den här tiden en överoptimistisk reguljär förbindelse tillsammans med tyska Lufthansa i hopp om att tjäna pengar på det handelsutbyte mellan Skandinavien och norra Ryssland som rimligtvis borde komma igång men som aldrig gjorde det.

Jag intervjuade domaren på Arlanda och jag fick hans version bekräftad när rapporten lämnades till IBF. Tapio Siniaalto och Tuomo Fasta hade vilat på sitt hotellrum inför finalen. Den tredje finaldomaren, norrmannen Helge Stenset, hade ett annat rum. Den ryss som knackade på dörren och kom in med resultatlappen var enligt rapporten Voginij Bogomatsov, ordförande i den internationella domarkommittén. Bogomatsov förnekade senare bestämt att han varit inblandad.

Ryssen, vem det nu var, bad att få tala ostört med Tapio Siniaalto som skulle vara huvuddomare. Tuomo Fasta ombads gå in på toaletten så länge. Siniaalto fick se en handskriven lapp med resultatet 2–1 till Vodnik och han fick ett muntligt förslag om att domarna skulle få champagne, flickor och 2 000 dollar var. Domaren skrev i sin rapport till IBF att han utsattes för ett grovt mutförsök.

Staffan Söderlund var ordförande både i Svenska och Internationella bandyförbundet på den tiden. Han litade på domarens berättelse.

- Bandyn har aldrig varit ens i närheten av en liknande skandal, sa Staffan Söderlund.

Han misstänkte att den som knackade på hos domarna agerade på uppdrag av ett spelsyndikat. Dörrknackaren hade varit med förr eftersom han bad den ene domaren gå in på toaletten så att han kunde tala ostört.

- Det är lättare att neka efteråt om bara en har hört vad man sagt, sa Söderlund.

De tre domarna försökte genomföra finalmatchen som om ingenting hade hänt. De var så inställda på att inte döma ut ryska favörer att de blåste mer till Vodniks nackdel än fördel. Vi som var där fick uppleva en mycket bra bandymatch. En av de bästa jag sett. Tempot var högt och inramningen utpräglat rysk. Läktarna var svarta av folk och varje gång Vodnik anföll steg jublet till ett dån likt ett startande Iljusjinplan.

Få svenska bandyspelare har fått vara med om något liknande.

Det VSK-lag som reste till turneringen i Archangelsk var inte vilket lag som helst. Där fanns några av världens bästa bandyspelare. Där fanns Hans Johansson, som hade halvannan säsong kvar i karriären, där fanns Per Fosshaug, som ännu inte led av sitt utslitna knä, där fanns Göran Rosendahl och Stefan ”Lillis” Jonsson.

De flög över sjön Ladoga där munkarna ringde i sina stillsamma klockor i klostret, de flög över den stora ryska tundran och de landade i en nordrysk stad som varit stängd under den sovjetiska tiden. Bandyspelarna från Västerås fick köa i timmar på flygplatsen i väntan på en sorgmodig kvinnlig passpolis. Utanför den färgflagnande terminalen väntade en dieselosande buss i mörkret.

Fem år hade gått sedan Sovjetimperiets fall och den nya tiden hade nått upp till ärkeängelns stad. I kiosken på hörnet hade Pravda och traktormagasinet ersatts av veckotidningar med nakna bröst och kassetter med Eros Ramazotti.

En halv miljon människor lever sina liv i Archangelsk. På vintern går tiotusentals av dem på bandy för att se favoriterna i Vodnik. Laget var inte lika bra 1996 som det skulle bli några år senare, när exilryssar som Igor Gapanovitj och Nikolaj Jarovitj återvände från sina svenska klubbar. Men laget var starkt nog för att utmana VSK.

Där fanns spelare som Alexander Tjukavin, som skulle göra livet surt för svenskarna i senare VM-finaler, den lille Alexander Zinkevitj, som lämnat familjen i Edsbyn och öppnat sportaffär i Stadio Trud, och den store Andrej Stuk, som markerade bort Göran Rosendahl på samma sätt som Sergej Obuchov skulle göra i en VM-final fem år längre fram i tiden.

Vodnik tog ledningen med 3–0 och ledde med 4–2 i paus. Publiken var till freds med livet och guvernören Jefremov, som var Jeltsins man i Archangelsk-området, skrattade så att hans röda skägg gungade på läktaren. Han såg ut som en blandning av ortodox präst och irländsk folksångare. Jag fick tillstånd till en pausintervju.

- Archangelsk är framtiden, sa Jefremov.

Olja, gas, bauxit, diamanter. Den gamla militärindustrin kan omdanas. Miljöproblemen går att lösa.

- Varför fixar ni inte till det då, frågade jag via en tolk som såg brydd ut.

Jefremov rörde inte en min.

- Vad är det vi inte klarar av?

- Oljan. Det svarta guldet som skulle kunna göra Archangelsk
till norra Rysslands Kuwait. Det lär finnas lika mycket olja här uppe hos er som i Saudiarabien.

 - Det är isens fel att vi inte får upp oljan. Vi har skickat folk till Norge för att titta på borrar och oljeplattformar, sa Jefremov.

Bandyspelarna var på väg in och jag hastade iväg några slutfrågor om miljön. Hur många atombomber smällde ryssarna av på Novaja Zemla norr om Archangelsk? Hur mycket plutonium har dumpats i ishavet? När börjar det läcka?

  - Vi ska sluta dumpa radioaktivt avfall och det behövs kontrollsystem för det som redan är dumpat och vi ska inte förgifta fler floder, sa Jefremov som om han läste ur en bok.

Han sneglade ut mot isen. Andra halvlek började. Nu skulle Vodnik bli Europamästare. Spelarna skulle få var sin bil i pris och guvernören hade lovat en dusör med rubler.

Matchen fortsatte i samma höga tempo. VSK kvitterade till 4–4 och den finska huvuddomaren Tapio Siniaalto tillät hårt och fränt spel, inte minst från västeråsarnas sida. Två gånger visade han ut ryssar som gav igen för VSK-tacklingar.

Vodniks tränare Vladimir Janko härsknade till och under några ilskna sekunder såg det ut som om han skulle ge sig på sin kollega i VSK, Sören Boström. Men den ryske tränaren nöjde sig med att sparka till västeråsarnas prydligt uppställda skridskoskydd så att de hamnade huller om buller. Adrenalinstinna hockeytränare bryter av klubbor och kastar drickaflaskor, bandytränare sparkar skridskoskydd.

Janko lyfte också demonstrativt bordet med Europacup-pokalen från mittflaggan och bar fram det som en offergåva till Sören Boström i VSK-båset.

Jag tyckte synd om alla de 10 000 på läktarna när Per Fosshaug avgjorde i sudden death, efter 110 minuters oavbrutet spännande spel. Lars Gustafsson slog en hörna från vänster i andra förlängningskvarten. Det blev en långhörna förbi alla, bort till Anders Hedlund som stod längst åt höger och laddade med sin korta klubba. Landslagsmålvakten Alexander Petuchov räddade men kunde inte hålla bollen som studsade mellan benen på en back längs mållinjen.

Där kom Fosshaug farande och petade in 5–4. VSK var Europamästare och det blev tyst som under en kväkarandakt på Stadio Trud. Polarhimlen tycktes svartare än vanligt.

Den stora ryska publiken hämtade sig snart och gav VSK en hjärtlig hyllning som tack för en underhållande bandymatch. Ännu en halv timme efter slutet var det svart av folk på läktarna. Spelarna firade sedan med blöt bankett på nattklubben Relax och var ur form tre allsvenska omgångar när de kom hem.

På hotellrummet vid Dvinas strand packade bandydomarna sina väskor för att komma ut ur landet så fort som möjligt och den internationella domarbasen Voginij Bogomatsov var ännu ovetande om att han skulle bli utpekad och förhörd i en intern IBF-utredning. Han nekade, men det ryska förbundet valde att stänga av honom något år för att undvika skandal. Någonstans i Archangelsk satt Vladimir Janko och funderade på hur han skulle få revansch på Sören Boström.

Det skulle inte dröja alltför länge.