|
När jag skulle flyga hem från Minneapolis efter bandy-VM i USA 1995 kunde planet inte starta. Bandyspelarna ombord var för fulla. De ville inte sitta ner, de lydde inte flygvärdinnorna, de kunde inte lägga upp väskorna på hyllorna, de strulade runt i största allmänhet.
En domare var så full att han fick ledas ombord av två kamrater.
Vi fick vänta en halvtimme på att kabinpersonalen skulle få ner alla lallande och dimmiga bandymänniskor i stolarna. Supandet fortsatte i luften, ända tills personalen sade stopp och ingen orkade ropa på fria drinkar längre.
Om det kan vara till tröst för någon så kan jag berätta att det inte fanns några svenska bandyspelare ombord på just det där planet. De hade flugit med en annan förbindelse. Men även svenska bandyspelare kan supa när de sätter den sidan till. Jag har sett tillräckligt av sådant också under de år jag följt sporten på nära håll.
Mest på banketter, förstås. Där har spelare har varit så packade att de inte vetat vad som är ut eller in och där har tränare stått och sluddrat på scenen. Jag har sett spelare som fått hjälpas på bussen från hotellet till banketten efter SM-finalen. TILL banketten alltså, inte från.
Jag har hört ledare berättare om landslagsspelare som stängts av för att de krökat för hårt efter en turneringen.
Det är sådant man inte skriver om i tidningarna. Bandyspelare är folk som alla andra, och det mesta supandet förekommer när en turnering är slut eller när en final är spelad och ingen träning väntar nästa dag. Ingen ska väl hindra dem från att festa och supa så länge de begränsar sig sådana fester? Så kan man förstås säga. Kanske är det så enkelt. Jag vet faktiskt inte.
Jag är varken nykterist eller exemplarisk journalist. Jag har låtit Svenska bandyförbundet bjuda mig på goda middagar med mycket dricka. Festerna kallades för pressmiddagar och var till för att förbundet skulle komma på god fot med media. Journalisterna som deltog försvarade sig med att det var bra med kontakter och de snappade upp ett och annat matnyttigt.
Sådana bjudningar förekom både vid säsongsupptakter och under större turneringar, efter samma givmilda mönster som fanns inom många andra idrotter. Det var drink före maten, öl och snaps till förrätten, vin till huvudrätten, konjak till kaffet och något litet efteråt för att släcka törsten. Vid det laget var det aldrig någon av de glatt stojande matgästerna som frågade sig om pengarna hellre borde användas till ungdomsbandyn i Otterbäcken och Kalix eller för att subventionera Norrlandslagens långa resor.
Inte jag heller.
Jag har tyckt att det har varit ännu ett exotiskt inslag i en exotisk sport att sitta på en krog i Archangelsk och låta sig serveras vodka och champagne. Eller att dricka rödvin och äta gratis buffelstek i Minneapolis.
Jag har tagit emot dyra likörer till kaffet samtidigt som Ove Kindvall eller någon annan från bandysponsorn Svenska spel berättat roliga historier ur idrottens värld på någon säsongsupptakt.
Jag har suttit i ett inrökt vip-rum på våning sju på ett hotell i Kazan och druckit whisky med bandyns internationella generalsekreterare Arne Giving utan att för den skull kunnat lösa gåtan om hur bandyns framtid ska formas. Om jag minns rätt kom vi i alla fall fram till att bandyledare i den internationella bandyns tjänst måste ta seden dit de kommer och aldrig tacka nej till ryska limousiner eller bjudmiddagar. Slikt beteende kunde uppfattas som oförskämt.
Någon sanning låg det väl i den insikten.
Sådana pratstunder hade gått an om jag betalat för mig själv. Det gjorde jag inte, jag lät mig bjudas. Bandyvärlden betalade.
Åke Stolt, den insiktsfulle sportkrönikören i Sydsvenska Dagbladet, berättar i sin bok En sorts kärlek - idrottens lustar och laster, om hur det gick till på de glada bandyfesterna längre tillbaks i tiden. Först mässade bandypamparna om hur genuin och folklig bandyn var, sedan presenterades Årets Man. Journalisterna skrev oproportionerligt mycket om den lilla sporten bandy. De visste att om de skrev rejält så kunde komma tillbaka på kvällen för att med gott samvete avnjuta middag med generöst groggbord.
Vid en av bandyfesterna pågick Spola kröken-kampanjen som bäst och för att ge hyckleriet ett ansikte hade snapsglasen placerats på just de runda dekalerna med uppmaningen att Spola kröken.
Man kan förstås säga att det är struntsummor det handlat om, och att jag har bevarat min journalistiska integritet och skrivit som jag vill ändå. Jo, det kan man säga. Men man kan också hävda att principerna ska väga tyngre. De måste väga tyngre. Ingen ska kunna misstänkas för att först låta sig bjudas och sedan gå någons ärenden.
Bandyn är ingen stor och rik sport. Bandyn behöver alltid mer pengar och varför ska tiotusentals kronor slösas bort på bjudmiddagar som ingen vet vad de får för effekt? Bandyförbundet bjuder inte bara journalister. Det bjuder sponsorerna också som tack för deras insatser. Förbundet ordnar resor och seminarier.
VM 1997 i Sverige blev en publik succé. Närmare 54 000 personer kom till arenorna och under finaldagen i Västerås sa Staffan Söderlund att turneringen gett Svenska bandyförbundet ett överskott på 700 000 kronor. Vart tog de pengarna vägen, undrade Emil Siekkinen i en artikel i Idrottsboken. Vinsten utplånades av för stora utgifter i samband med seminarier och resor, skrev Siekkinen och drog sedan den här slutsatsen:
”Därmed berövades svensk ungdomsbandy omkring en halv miljon kronor. Kanske kommer denna uteblivna framtidsinvestering en dag att förvandlas till ryskt guld?”
För journalister under yrkesutövning är etiken enkel. De ska inte låta sig bjudas i onödan. De ska hålla sig på sin kant, det blir alltid bäst så. Punkt, slut. Så arbetade jag under mina många år som kommunreporter. Jag förstår inte varför det blev annorlunda när jag började skriva om bandy. Möjligen kan det bero på att människorna inom bandyvärlden var trevliga.
Inte spottade de i glaset heller.
Att moralisera över supandet inom idrotten är enkelt. Den som vill kan förfasa sig över rapporter i medierna om ungdomslag som har fylleslag på bussar och kända spelare som kör rattfulla. De avskräckande exemplen på folkkära spelare som gått ner sig är lätta att hitta. De som moraliserar kommer gärna dragande med Nacka Skoglund och Gunnar Gren i fotbollen. Ishockeyn har Lill-Strimma Svedberg, som körde ihjäl sig, och Klimpen Häggroth, som föll djupt men som rest sig. Det finns många fler.
I bandyns huvudstad Västerås har vi våra egna berättelser, utanför rubrikerna, om hur legendaren och bandykungen Gunnar Hyttse hamnade på parkbänkarna och om hur bollgeniet Lasse Pettersson söp bort livet.
Vad säger de berättelserna om dryckenskap egentligen? Säger de att idrottsmän har en större benägenhet än andra att bli alkoholister? Visar de på en verklig trend? Bär de på en sanning av något slag? Nej, det gör de inte. Det borde inte vara svårt att bevisa att bandyn och idrotten och träningen i de allra flesta fall i stället stärker och räddar människor från att fastna i missbruk.
Många ungdomar sägs dricka sina första starköl i en idrottsförening. En utredning på nittiotalet visade att 25 procent av pojkarna gjorde sin spritdebut inom idrotten. Jag håller med Åke Stolt som skriver att den siffran inte är skrämmande hög med tanke på hur många som på ett eller annat sätt kan sägas tillhöra idrottsrörelsen.
Så här skrev Åke Stolt i sin bok En sorts kärlek – idrottens lustar och laster:
”Idrotten har aldrig varit någon nykterhetsrörelse. Idrottsmänniskor har ungefär samma behov och moral som alla andra. De flesta har ett lyckligt och måttligt förhållande till spriten. Olycksfallen finns på båda sidor om planket.”
Tyvärr är det nog så att idrotten måste leva vidare med sin dubbelmoral. Idrotten får fortsätta att ställa upp på kampanjer om att spola kröken samtidigt som den tar in pengar från restauranger och öltält på och intill arenorna.
Bandyklubbarna får även i framtiden delta i kommunala projekt för etik och mot droger samtidigt som de blundar med båda ögonen för att inte se hur ölen flödar i supporterklacken. För att inte tala om hur de måste hålla för näsorna för att inte känna hur glöggdoften står tät och söt över vip-läktaren.
Tyvärr är det nog också så att poliser och ordningsvakter får fortsätta att köra med dubbla budskap, hur gärna vi än vill att reglerna ska vara lika för alla. Ungdomar med ölkassar ska kunna stoppas vid vändkorsen, men de grånade gentlemännen med sina termosar och portföljer må släppas in.
Den kryddade termosen har blivit en symbol för bandyn och fått kulturstämpel. Hur skulle ett sådant väl indränkt museiföremål kunna förbjudas? Att bannlysa glögg vore lika dumt som att sätta stopp för den härligt plaskiga bandykorven bara för att den inte är tillräckligt näringsriktig. Dubbelmoralen får vi leva med. Vi måste tillåta alkoholen och ändå kunna säga att alkohol inte är något att sträva efter.
Jag har stått på en läktare borta i Sibirien och smakat på både vodka och fet fläsksvål som en vänlig man bjöd på ur sin bandyportfölj. Det var trettio grader kallt och jag kan inte leta fram en enda pekpinne ur mina förråd för att hitta något fel med det.
Jag har druckit glögg på läktaren i Ljusdal och kan inte fördöma det heller.
Möjligen ångrar jag en kväll när jag var ledig och tog med en gammal god vän till Rocklunda. Han hade aldrig sett bandy förut, än mindre upplevt de folkliga dryckestraditionerna på de kallstampade läktarna. Vi bar med oss en stor termos som både var laddad och kryddad. Jag lovade en rejäl varm och stark klunk varje gång VSK gjorde mål.
VSK mötte Edsbyn och löftet satt i dagen efter..
VSK vann med 13–4.
Samma regler måste gälla inom idrotten som i samhället för övrigt. Spriten är accepterad, men drickandet ska skötas anständigt.
En så enkel regel borde gälla även efter en bandyfinal.
Spelarna är ursäktade om de krökar till så där lagom på banketten och på nattklubben efter en lång säsong. Men de behöver för den skull inte hinka i sig starköl på presskonferenser eller visa sig för tv-kameror när de lullar runt med flaskor och burkar innan de ens hunnit få av sig matchtröjorna.
Stil, kallas det.
Där har både spelare och ledare ett ansvar som de inte alltid tar. SM-finalen klarar sig bra utan att bli betraktad som den stora suparhelgen i mars och World Cup i Ljusdal tappar inte status om ordningsvakterna ser till att färre ungdomar raglar runt aspackade i väntan på nattmatchen.
|