Helmer Barklund målade sin stad
Helmer Barklund älskade att måla hus och miljöer i Västerås. Han sålde bra, inte minst på 1930- och 1940-talen. Många hem har än i dag en ”Barklundare” på väggen.
Men vem var han, Västerås stads egen kvartersmålare. Och hur bra var han?
Målade Västerås. En ung Helmer Barklund, fotograferad 1918.
Helmer Barklunds dotter Blanche Skoglund på Kaserngatan tycker förstås att hennes pappa var en skicklig konstnär, kunnig i olika tekniker och med ett brett motivval.
Han målade säkert tusen tavlor med motiv från Västerås.
Tapio Hurtta på auktionsbyrån Effecta säger att det handlade mer om kvantitet än kvalitet. Helmer Barklund finns i många hem i staden. Hans målningar säljs fortfarande på auktionerna. Om än till blygsamma priser, runt eller strax under tusenlappen.
– Helmer Barklunds styrka var Västeråsmotiven, säger Tapio Hurtta.
Han gillades mer av vanligt folk än av konstkännarna.
Det ökar nyfikenheten på denne märklige man som egentligen var dekormålare och som tillbringade många år i Kansas City i USA.
Visste ni att det var Helmer Barklund som svarade för de vackra dekorationerna i taket på salongen när Västerås teater byggdes 1917–1918?
Helmer hade gått i skola hos den på den tiden kände dekormålaren Filip Månsson i Stockholm. Jobbet på Västerås teater var ett av de första uppdragen i hemstaden. Enligt dottern Blanche fick Helmer hjälp av veteranen Kalle Zellman som var pappa till det tidiga 1900-talets stora teatervamp Tollie Zellman.
Takdekoren bygger på kvadrater i lätta och ljusa kulörer. Färgen har mörknat med åren men dekoren står sig än i dag.
– När pappa kom hem från Amerika en gång gick han ner till teatern för att titta på takmålningen, minns Blanche.
Huset höll på att renoveras och Helmer hade synpunkter på hur byggnadsarbetarna behandlade hans dekormålning.
– Vem är du? Lägg dig inte i det här, sa någon som trodde sig bestämma.
– Vem jag är? Titta i mittrutan där i taket, svarade Helmer.
Där finns Helmers namnteckning. Repliken är en av de mer omhuldade i den Barklundska familjetraditionen.
Arbetarnas reaktion på teatern visar också att Helmer Barklund inte var någon riktig kändis i sin hemstad. Trots alla tavlor han sålde, och all dekor han målade.
Far och dotter. Blanche Skoglund i lägenheten på Kaserngatan med ett av fadern Helmer Barklunds självporträtt.
Helmers pappa och mamma bodde i Tenngjutargården på Kopparbergsvägen, nära dagens Viktor Larssons plats och Växhuset. Gården finns numera på Vallby. Föräldrarna drev en köttbutik vid Apotekarbron i det hus som ett sekel senare blev Ericssons frukt och grönt.
De ägde också sommarhuset Albo på Almö-Lindö där Helmer dekorerade både väggar och tak med en inlevelse som troligen saknar motstycke i Västerås. Familjen sålde Albo till VLT mot slutet av 1920-talet. Tidningen använde huset som sommarhem för personal. I dag ägs det åter av privatpersoner.
Målade tak och väggar. Helmer Barklund, till höger, besökte Albo på Almö-Lindö omkring 1960 för att titta på de dekorationer han gjorde mer än 40 år tidigare.
Den målande sonen Barklund drog alltså till USA. Första gången var1920 när han 22 år gammal. Då lämnade han sin ateljé på Sturegatan för att starta ett nytt liv tillsammans med den två år yngre Ragnhild Wahlquist.
De gifte sig i Kansas City och Blanche föddes.
Helmer försörjde sig som dekormålare och förgyllare. Han blev förman på en målerifirma och han rustade lyxlägenheter. En och annan vanlig oljemålning blev det också på fritiden.
Målare i USA. Helmer Barklund fick jobb som dekormålare i Kansas City 1920.
Familjen återvände till Västerås 1932 och stannade i hemstaden 17 år. Det var nu Helmer på allvar började måla sina Västeråstavlor. Han var produktiv och sålde bra. Under den här tiden byggde drev han också en egen konventionell måleriverkstad på Stora gatan 41.
Den konstnärliga ådran fick han leva ut i ateljé som han hyrde på Vallingatan och där många av dåtidens unga konstnärer samlades. Dit kom målare som Erik Idar och Brita Nordencreutz. Där pratade de konst och där delade de på kostnaderna för modeller.
En annan i gänget var Tore Lindberg som senare skulle bli känd för sina expressionistiska tavlor och som skulle tillbringa många år på sjukhus.
Helmer och Tore blev goda vänner. En höjdpunkt i bådas karriärer var den utställning som de ordnade på Konstgalleriet i Västerås våren 1945 tillsammans med Erik Söderström och Rune Bohl.
Västmanlands Folkblad insåg att Tore Lindberg var den mest egenartade målaren i kvartetten. Men Helmer fick beröm för sina stadsbilder. Han hade tagit med målningar som Hwasserska gården, Kungsängskåkar, Gåsmyregatan i slask, Orrbostigen i höstskrud och Hellbyvägen.
Recensenten skrev att Helmers stadsbilder redan fanns på många västeråsares väggar och att de präglades av en ”frisk och omedelbar naturupplevelse”. Helmer beskrevs som lättillgänglig med en ”redbar strävan och ett icke föraktligt kunnande”.
Mot Stora torget. Helmer Barklund målade många hundra, kanske tusen, motiv från Västerås, de flesta på 1930- och 1940-talen. Den här målade han 1943.
Helmer sålde mycket, men priserna var inte höga och dekorationsmåleriet förblev hela tiden basen för hans ekonomi. Det var en krympande bas. Med funktionalismen och nya material minskade efterfrågan.
Kanske var det därför som Helmer 1949 än en gång åkte till Kansas City. Den här gången stannade han i tio år. När han kom hem igen tog han inget fast jobb. Han målade hellre det älskade mest: naturen och staden.
Helmer Barklund dog i Västerås 1964, sextiosju år gammal.
En del av hans efterlämnade tavlor fick åka över Atlanten ännu en gång, till ett av Helmers barnbarn i Kansas City.
Krog i Vasaparken. ”Rådhusbuffén målad från rådhusrättens fönster”. Helmer Barklund 1943.
Andra verk finns kvar i Västerås hos dottern Blanche Skoglund, hos en sonhustru och hos barnbarn och andra släktingar.
Och förstås hemma hos ett oräkneligt antal västeråsare.
– Pappa förde bok över alla tavlor han sålde, men jag har inte kunnat räkna ihop allt, säger Blanche Skoglund.
Bara under ett enda år på 1940-talet sålde han närmare hundra målningar i Västerås.
Någon samlingsutställning har det aldrig blivit, och det kanske aldrig blir det heller. Ändå köper Blanche tillbaka så många av sin fars målningar som hon kan.
Men den Barklundare som jag har ärvt av min mormor och morfar, och som hänger i vardagsrummet, får hon inte köpa...
Är det Västeråstradition, så är det.
Anders Lif
(Texten publicerad i VLT 26 maj 2006)
Åter startsidan