(en längre version av text som publicerades under rubriken Revolten i tidskriften Spanings sista nummer 2007)

En marsdag 1968 samlades trettiosex ungdomar på Hammarby ungdomsgård. De hade startat Västerås FNL-grupp och skulle vara med om att skriva historia.

De var inte ensamma.

Ungdomsrörelsen i Västerås startade redan före det magiska året 1968. Och fortsatte på sjuttiotalet som en musikrörelse.

Myterna kring 1968 lever sina egna liv.

Fakta om mötet på Hammarby ungdomsgård är att gruppen beslutade att ansluta sig till De förenade FNL-grupperna,  DFFG. En rivningslägenhet på Kopparbergsvägen skulle hyras och en stencilapparat köpas.

Nästan alla på mötet var gymnasister, många kom från medelklasshem. Ganska snart skulle de splittras politiskt.

Lars Berggren var en av gymnasisterna som var med från början. Han tog studenten senare på våren1968. I dag är han överläkare på universitetssjukhuset i Örebro.

– Sextiotalet var ett decennium när allt var möjligt. Det var en fantastisk tid, säger han.

Kjell-Åke Jansson var en av de få i FNL-gruppen som inte var gymnasist och som inte skulle fortsätta på universitetet. Han gick på yrkesskola i Kolbäck.

– Där hade dom en lärare som pratade om orättvisorna i världen och som fick mig att bli politiskt intresserad.

Kjell-Åke har fortfarande hjärtat till vänster. Han ser till och med ut som han gjorde för fyrtio år sedan. Stort skägg, om än något grånat, vindtygsjacka, luva och ryggsäck.

Han hör till undantagen.

Kamraterna sögs upp i samhällets starka virvel, det gick inte att stå utanför. Man fick trösta sig med att samhället kanske hade förändrats. Något litet.

Åren kring 1968 är en historisk vattendelare, trots att åsikterna går isär om hur stor betydelsen egentligen var.

Vilken roll spelade ungdomsrörelsen i Västerås?

Här fanns inget universitet och inga studenter. Här jobbade man på Asea och hade fullt upp med vardagen.

Staffan Rune minns hur det var. Han gick på läroverket, som Rudbeckianska skolan hette på sextiotalet, och han gick med i demonstrationståg.

– Om vi hade kommit till Asea med våra flygblad hade vi blivit utskrattade.

Staffan blev bibliotekschef och så småningom chef för kulturen inom Proaros. När han tänker tillbaka på 1968 ser han sig själv springa mellan matematikböckerna och teven dagarna innan han skulle upp i sin muntliga tentamen.

– Jag ville följa vad som hände nere i Paris. Där kokade det. Studenterna kastade sten på gatorna.

I Västerås kastades inga stenar. Här ockuperades inga kårhus, eftersom det inte fanns några.

Men det fanns en gryende ungdomsrörelse några år före 1968. Elever på läroverket sittstrejkade 1963 för att rädda djäknefängelset Proban undan storvulna vägplaner. Operation dagsverke föddes och när lärarna gick i strejk 1966 organiserade elevråden undervisningen på egen hand.

Fyrtiotalisterna var många.

Några demonstrerade mot fransmännen i Algeriet, mot diktaturen i Grekland och mot rasförtrycket i Sydafrika. Protesterna mot apartheid stöddes av domprosten Gunnar Helander som hade utvisats från Sydafrika för att han stått upp mot den vita regimen.

Så kom 1968, när så mycket sattes i rörelse.

– Vietnamkriget öppnade våra ögon, säger Staffan Rune.

Han blev politisk medveten men var inte med i FNL-gruppen. Den hade aldrig mer än ett trettiotal aktiva medlemmar och utsattes från början av inre politiska motsättningar.

Några ville slå mot hela det borgerliga samhället, andra ville inrikta sig på en enhetsfront för Vietnams sak.

I protokoll som lämnats till Stadsarkivet kan man läsa om intern kritik mot alltför våghalsiga utomparlamentariska metoder. Som att ockupera högtalaranläggningen och spela Internationalen över Fryxellska skolan. Eller som att tända eld på tidningar utanför VLT på Stora gatan.

Protokollen berättar också om de långa förberedelserna inför USA-ambassadören Jerome H. Hollands besök i Västerås i september 1970. Holland skulle tala i Domkyrkan.

Aktionen mot honon blev den mest uppmärksammade av alla demonstrationer i Västerås under Vietnamkriget.

Demonstranter kom i bussar från andra håll i länet, bland annat från Skinnskattebergs folkhögskola. Västeråsstudenter i Uppsala åkte hem i en hyrd buss. Lars Berggren var med.

– Polisen stoppade oss och gick igenom bussen innan vi kom fram till Västerås, minns han.

Polisen hade blivit förvarnad. Den amerikanske ambassadören hade råkat ut för äggkastare i Glanshammar tidigare det året.

– Jag tror aldrig att vi lyckades få iväg några ägg. Men jag vet att vi kastade tomater, säger Lars Berggren.

Demonstranterna samlade i Vasaparken. Enligt VLT tågade ett hundratal upp genom staden under paroller som ”USA ur Vietnam” och ”Holland go home”. Omkring tvåhundrafemtio väntade sedan in ambassadören utanför Domkyrkan.

Lars Berggren är säker på att de var de många fler.

– Vi var säkert upp emot tusen personer, säger han.

Polisen lurade demonstranterna och slussade in Jerome H. Holland genom den södra portalen mitt emot Proban i skydd av en massiv poliskedja.

När Holland kom ut efter sitt tal möttes han av talkörer, men också av applåder, enligt VLT:s utsände. Poliserna gick hårt fram för att hålla demonstranterna på avstånd.

– De var brutala, jag blev själv sparkad, minns Lars Berggren.

Demonstranterna hånades som en ”fjunig talkör” i en ledare i VLT:

”Det stod en grupp barn och ungdom lika välfödd som ovårdad utanför sydportalen till domkyrkan i Västerås i går kväll och skrek i korus mot bakgrunden av en hop plakat med temat ’Holland USA-imperialismens lakej’.”

Författaren Lars Gustafsson har skildrat tumultet i sin roman Yllet:

”Två av de civilklädda hade fått tag på en ung flicka. Den ena höll henne med armarna sträckta bakåt, den andra höll på att sparka henne i underlivet med knät. Hennes röda hår lyste mot den vita muren.”

En skadad flicka anmälde polisen för övervåld. Lars Gustafsson skrev en inlaga till JO, men landshövding Gustaf Cederwall hävdade i ett yttrande att polisen bara använt det våld som situationen krävde och saken rann ut i sanden.

Det gjorde sextiotalets politiska radikalism också.

Proteströrelserna mot kriget i Vietnam hade gått som en flodvåg genom världen. Samma banderoller, samma scener. Batongslag och tårgas.

Men någonstans där, kring 1970, tog den politiska 68-rörelsen slut. FNL-gruppen i Västerås försvagades av interna strider. In klev ”likvidatorer” och ”rebeller”, trotskister och revolutionärer med varierande bokstavskombinationer.

Vietnamrörelsen fortsatte som en bred folkrörelse, utan de samtidiga angreppen på det svenska samhället. När tusentals människor samlades på Sigmatorget några år senare hölls revolutionärerna på armslängds avstånd.

De traditionella ungdomsförbunden och partierna tog över. Egentligen hade de funnits med hela tiden.

Olof Palme tågade med Nordvietnams representant i Stockholm redan 1968. Samma år kämpade SSU och FPU mot Aseas engagemang i den dåvarande portugisiska kolonin Moçambique. Asea ville bygga ett kraftverk som skulle bidra till Sydafrikas kraftförsörjning.

Lena Hjelm-Wallén var tjugofem år och ordföranden i SSU i Västmanland. Hennes angrepp på Aseachefen Curt Nicolin irriterade socialdemokratiska ledningen i Stadshuset. Komunalrådet Gustaf Olsson menade att det som var bra för Asea var bra för Västerås.

När freden till slut kom till Vietnam upplöstes Västerås FNL-grupp. På det sista mötet deltog tio personer.

En annan ”1968-rörelse” hade under tiden växt sig stark i Västerås.

Musikrörelsen. Västerås egen progg.

När Nutida Musik startade 1970 utmanades kostymerna i konsertsalen. Exklusiviteten skulle brytas. Alla skulle få vara med.

Jazzmusikern Lasse Färnlöf fanns med i startgruppen, liksom tonsättaren Werner Wolf Glaser. De var musikaliska fribytare, men deras tid i ledningen blev kort. De var inte beredda på politiseringen.

Andra och yngre tog över. Där fanns fyrtiotalister som Svante Rödegård och Björn Berggren och den ständigt närvarande Kjell-Åke Jansson.

De kämpade för att bevara Hakonshus på Hamngatan och de ockuperade Bryggargården, som sedan blev musikrörelsens högkvarter.

Nutida musik delades upp i olika grupper. Folkmusik, rock, bild, keramik. Politiken fanns i bakgrunden.

– Vi diskuterade om ordet ”socialism” skulle tas in i vår målsättning, säger Kjell-Åke Jansson.

Stora musikfester arrangerades under första hälften av sjuttiotalet. Inspirationen kom från de kultförklarade festerna på Gärdet i Stockholm.

Turid och Kebnekajse spelade på Djäkneberget, Arbete och Fritid på Östra Holmen.

Musikfesten på Vallby 1974 blev kulmen för musikrörelsen. Två dagar i juni kom flera tusen för att lyssna till band med märkliga namn som Sammets tunnelbanan, Ossovidare och Det stundar tider.

Rocken dånade, folkmusiken flödade och inne i herrgården spelades kammarmusik.

Stadens klart lysande stjärna Pugh Rogefeldt var det stora dragplåstret.

Pugh kom till Vallby i limousine, demonstrativt klädd i frack. Han dukade upp en borgerlig festmåltid på ett bord med kandelabrar.

Pugh skämdes inte för att vara ”kommersiell” och han visade på den växande spricka som fanns i musikrörelsen.

Två år senare hade Nutida musik blivit en institution med en kommunalt betald konsulent, tjugoårige Johan Wennhall, som i dag är skoldirektör i Stadshuset.

Han beskriver, både med saknad och med distans, hur kulturlandskapet såg ut i Västerås sju år efter 1968.

– Ungdomsrörelsen hade skapat ”alternativ” inom alla kulturformer.

Alternativ musik, alternativa mötesplatser, alternativt boende, alternativa kläder, alternativ litteratur. Mahjong, militärpälsar, Kerouac, Tolkien, kollektiv, mellanöl, hasch, Hare Krishna – och Röd front.

Musikrörelsens betydelse ska inte överdrivas. Den ”kommersiella” musiken var hela tiden större. Det räcker med att säga ABBA.

Till slut överlevde musikrörelsen sig själv. Rörelsen hade byggt egna elitistiska och dogmatiska murar.

Johan Wennhall sätter slutåret till 1977 eller 1978. Då dök den förste punkaren upp på Bryggis. Han hette Nalle Hegedüs och var sångare i bandet The Shock Treatment.

Punkarna ville inte längre sjunga de politiskt korrekta texterna, de brydde sig inte om att spela fiol på det ursprungliga sättet.

Punkarna var, om man så vill, både demokrater och individualister.

En ny tid hade kommit.

Tio år efter 1968.

ANDERS LIF