Sigfrid Edström ville inrätta en kommunal socialbyrå i Västerås för att slippa tiggare utanför Villa Asea på 1920-talet. Pengarna skulle tas från de förmögna. Den legendariske Aseachefen skickade också pengar för att stödja högerns valkampanjer och han föreslog att de olympiska spelen skulle bantas.

Det framgår av några av de tusentals brev som den legendariske Aseachefen Sigfrid Edström deponerade i Riksarkivet i Stockholm.

När VLT fick tillstånd att läsa breven förra gången gällde det en artikelserie om Sigfrid Edströms och Aseas agerande under det händelserika året 1917 i Västerås.

Nu har vi gjort ett nytt besök, och flyttat oss tio år framåt i den Edströmska tiden. Vad skrev han under åren i slutet av 1920-talet?

Breven ligger i kartonger med två pärmar i varje, sorterade i bokstavsordning efter adressaterna. Fem kartonger per år. Från 1896 till 1954.

I dag ringer vi eller skickar mejl och SMS. Vi skriver bara enstaka brev.

Sigfrid Edström skrev brev varje dag. Han skrev som pappa, som Aseachef och som idrottsledare. Han skrev om stort som smått. Allt dikterat för sekreteraren Louise Holmin i direktörsrummet i Ottarkontorets torn.

Breven till barn och släkt är familjära och kärleksfulla. I affärsbreven skymtar det kalla stålet under den artiga ytan. När Edström uppmanar chefen för Asea i England att avgå inleds brevet med ”Broder” och avslutas med ”Din tillgivne”.

I oktober 1927 uppmanar Edström drätseldirektören i Västerås Theofil Öberg, som var dåtidens stadsdirektör, att ta itu med de tiggare som skrämmer hans hembiträden i Villa Asea.

Brevets tidsanda är intressant:

”Vad skall man svara alla tiggare, som komma till dörren? Många av dessa äro synnerligen otrevliga individer, och de stackars jungfrurna, som äro ensamma hemma, anse att de måste giva dem något. Min hund har haft rykte om sig att vara farlig, men han rör nu icke en enda tiggare. Jag föreställer mig, att det skall finnas någonstans, dit man kan hänvisa dem för understöd och hjälp? Om så ej är fallet, kan man ej ordna en sådan byrå, till vilken de förmögnare kunna bidraga, så att man slipper den otrevnad, som är förbunden med att avvisa dem och se deras hotfulla blickar.”

Socialbidrag i form av kontant understöd förekom ännu inte. Sigfrid Edström insåg nog inte att han rekommenderade en politik, med omfördelning av pengar till sämre ställda, som socialdemokraterna skulle inleda på 1930-talet.

Chefen för Asea var länge den så kallade industrihögerns representant i Västerås stadsfullmäktige. Asea stödde den konservativa organisationen Allmänna valmansförbundet. Hösten 1927 svarar Sigfrid Edström på ett av de återkommande tiggarbreven från högerledaren, amiral Arvid Lindman.

”Det är av allra största vikt att vi hålla samman och jag är mycket tacksam för din vänlighet att vilja ställa dig i spetsen för de bevarande krafterna i samhället”, skriver Edström och berättar att styrelsen än en gång beviljat 5 000 kronor.

När Edström något år senare tvekar inför beloppets storlek och undrar vad högern egentligen gör för näringslivet svarar Arvid Lindman att han kämpat mot ”statssocialism” och subventioner i 25 år, samtidigt som han slagits för lägre skatter och annat som varit bra för industrin:

”Vi har ju ständigt motsatt oss sådana för industrien skadliga frågor som åttatimmarslagen, arbetslöshetsförsäkringen”.

Arvid Lindman, som blev statsminister efter det så kallade kosackvalet 1928, tror inte att det finns en enda fråga ”där vi icke stått på industriens sida”. Men allt går inte att klara, eftersom liberalerna inte alltid är att lita på.

Vid den här tiden vill Sigfrid Edström också ha en aktivare opinionsbildning för näringslivets sak. Han är ordförande i Svenska arbetsgivarföreningen och skriver flera brev till sin styrelse. Kunde man inte köpa in en tidning som språkrör? Näringslivet måste synas. Varför inte en egen pressombudsman? Sådant skulle komma, men först på flera årtionden senare.

Mycket av Sigfrid Edströms korrespondens handlar om idrott. Särskilt efter 1920, när han väljs in i styrelsen för Internationella olympiska kommittén. Han brevväxlar flitigt med ordföranden, den belgiske greven Henri de Baillet Latour.

Inför de olympiska spelen i Amsterdam 1928 skriver Sigfrid Edström till Baillet Latour och varnar för att arrangemanget håller på bli för stort. Spelen behöver koncentreras, menar Edström och föregriper en debatt som skulle ta fart ett halvsekel senare.

”Vi kan till exempel utesluta alla tävlingar för lag”, skriver han. ”De drar ut på tiden och förlänger spelen.”

Edström, som så småningom skulle bli Internationella kommitténs ordförande, föreslår att fotboll och landhockey ska strykas, liksom sporter där materialet och ”pengarnas styrka” är viktigare än kroppen.

Inför vinterspelen i S:t Moritz 1928 blir Edström förnärmad när han inser att arrangörerna inte vill ge honom det boende och den service han anser sig förtjäna. Han skriver till Baillet Latour och beklagar att schweizarna ”tycks betrakta min position som ordinär trots att jag är en ledande ledamot av exekutivkommittén”.

Sigfrid Edström tycker att han ”borde hedras med den tredje platsen i den olympiska rankingen”. Han dolde aldrig att han ville ta kommandot.

Även hemma i Västerås.

Asea hade ibland underlydande chefer som hade åsikter om hur företaget sköttes. Edström skissade på en lösning i ett brev till svågern och vice verkställande direktören Arthur Lindén 1928.

”Jag påminner än en gång om nödvändigheten av att i vårt tjänstemannareglemente införa bestämmelser, som förplikta tjänstemän, som vilja ha pension, att i alla konflikter stå på bolagets sida. De personer, som ej vilja vara med härom, böra engageras på veckolön och icke betraktas som tjänstemän, under det att övriga kunna ha månadslön.”

En tjänsteman måste ställa upp för Asea i alla väder.

Sigfrid Edströms brev i Riksarkivet, kompletterade med den korrespondens som bara finns i Aseas egna arkiv, har bara till liten del använts i forskningen. Här finns ett unikt källmaterial, som belyser Aseas, och därmed Västerås utveckling.

ANDERS LIF

Sigfrid Edström 1870–1964

Vd förAsea 1903–33, styrelseordförande 1934–49.

Sveriges verkstadsförening, ordförande 1916–1939.

Svenska arbetsgivareföreningen, ordförande 1931–1943.

Ordförande i Saltsjöbadsförhandlingarna 1936–1943.

Internationella handelskammaren, ordförande 1939–1944. Ordförande i den svenska sektionen 1929–1948.

Stiftare av Riksidrottsförbundet 1903, vice ordförande i Sveriges olympiska kommitté 1925–1948.

Styrelsen för Internationella olympiska kommittén 1920–1952, vice ordförande 1937–1946, ordförande 1946–1952.

Stiftare av Internationella friidrottsförbundet 1913, ordförande 1913–1939.