Han växte upp i ett rum och kök på Ängsgärdet. Han dyrkade Elvis, startade ett rockband och körde trimmad moped. Sten Berglind var rebellen som kom in på läroverket och fick jobb på Expressen. Han skrev han boken Från Västerås till Memphis när Elvis dog 1977. Nu har han skrivit en bok om raggarna.

Sten Berglind föddes i Västerås 1940, när kriget just hade börjat. När han kliver av tåget från Stockholm ser han ut som han alltid gjort. Sliten läderjacka. Svarta jeans.

Han liknar fortfarande Elvis. Håret är kammat i en häftig våg uppåt.

Han säger att han inte behöver anstränga sig med frisyren. Vågen behöver knappt någon stålkam längre. Hårrötterna har fogat sig efter femtiotalets alla brylkrämstuber.

Mobilen ringer. Melodin är Don’t be cruel. Vad annars?

I lägenheten har han två jukeboxar. I vardagsrummet står en äkta amerikansk bensinpump.

Sten Berglind har kommit till Västerås för att lansera sin nya bok. Han uttrycker det inte så, förstås. Han vill helst inte prata om boken förrän den kommit ut, säger han. Lagom till Power Meet efter midsommar.

– Men ingen har gett ut en sån här bok om raggarna förut.

Han har skrivit om rebellerna som ”skakade Sverige”. Om femtiotalets ungdomsrevolt om chockade folkhemmets småborgerlighet.

Han var själv med raggarna i Västerås, i skarven mellan femtiotal och sextiotal. De kallades Järngänget och höll till i en kåk på Djäknegatan på Kyrkbacken.

– På den tiden var det inte så mycket fint folk i dom kvarteren.

Västerås finns med i boken. Både i text och bild. Precis som han varvade Västerås och Memphis i den första boken. Där drog han sin egen story jämsides med Elvis Presleys.

Lagom storhetsvansinnigt och mycket läsvärt.

Boken om Elvis trycktes i tre upplagor men finns bara kvar i enstaka exemplar på antikvariat.

Sten Berglind är alltså både författare och mångårig krönikör i Expressen. Det ger status. Men helst ser han sig som rebellen från Sumpen. Han som gjorde en alldeles egen klassresa.

Ängsgärdet kallades Sumpen. Det var Västerås fattigaste arbetarkvarter. Sten bodde med sin mamma och pappa en trappa upp i huset på Malmabergsgatan 3, mellan gatan och järnvägen, nästan nere vid Röda torget.

Vi kör dit. Sten visar var huset stod. Det är bara buskar där nu, och ett gatukök med asiatisk mat. Nästan ingenting av Ängsgärdet finns kvar. Sällan har en stadsdel utplånats så totalt.

– Där gick Ängsgatan upp mot Myggbosågen, säger han och pekar i riktning mot Scandic.

Den kallades Lyckliga gatan. Längre norrut låg Torsgatan, Odengatan och de andra kvarteren. Ovanför Tegnérgatan var det fiendeland.

Sten Berglind berättar om de där åren. Om kompisarna i Korsängsskolan, om den främmande världen på läroverket där ungarna från överklass och medelklass lyssnade på tradjazz, eller möjligen Tommy Steele.

Hur kunde någon ens bry sig Tommy Steele?

Sten lyssnade på Elvis. För arbetarungarna fanns bara Elvis.

Han startade ett eget rockband också. Teddy Bear and His Rockers. De spelade på stans ungdomsgårdar. Höjdpunkten var en spelning från ett lastbilsflak på Djäknebergsskolans gård. De körde Hound Dog och Jailhouse Rock och fick en tvåspaltig rubrik i Länstidningen.

Det var då Elvis låg i lumpen och Teddy Bear skulle ta över scenen.

Bandet självdog efter en spelning på Nalen när Topsy Lindblom försynt sa att de borde hålla sig till landsorten i fortsättningen.

Sten Berglind tog studenten, till mångas förvåning. Gjorde lumpen. Fick sommarjobb på Expressen i Malmö. Blev så småningom nyhetsreporter i Stockholm.

Han slutade aldrig att lyssna på Elvis. Ingen har någonsin varit större, säger han.

När Elvis dog skrev Sten Berglind sin första personliga krönika. På den vägen är det.

Boken om raggarna har han gått och lurat på ett tag. Han äger en Ford Thunderbird, från 1960, 335 hästar, och han väntar oroligt på en 1955 års Ford Crown Victoria som är på väg i en container över Atlanten.

– Det är ett klassiskt raggaråk med en krombåge över taket, säger han.

Vem vet, kanske kommer han till cruisingen på Power Meet.

Han tog Thunderbirden till Västerås för någon vecka sedan, i ett annat ärende. Då träffade han Kicki Malmström på Bondtorget.

Hon bor i Schweiz nu. Hon var en ungdomskärlek. Men inte den enda. Den första, på riktigt allvar, hette Birgit och bodde på Norra Ringvägen.

– Jag brukar stanna till och ta en fika på Prelaten när jag passerar Västerås. Då kan jag sitta och titta på hennes port tvärsöver gatan. Tala inte om det för någon. Det låter inte riktigt klokt.

Vart Birgit tagit vägen behöver vi inte gå in på. Inte heller om hans senare förhållanden i livet. Han lever singel. Han har inga barn, men att det händer att han tar på sig slipsen när någon tidigare sambos barnbarn ska döpas.

En kavaj har han också, för att hänga på sig när landshövding Mats Svegfors kallar honom till Slottet varje år.

Det låter något. Att bli kallad till Slottet varje år.

Sten Berglind ingår i ett nätverk av västmanlänningar i förskingringen som Svegfors knutit samman.

– Jag kanske skriver en och annan grej om livet i Västerås även efter pensioneringen. Om inte annat för att få fortsätta att komma till Slottet.

Mamma Alva och pappa Knut hade blivit oerhört stolta. Grabben från enrummaren med dass på gården bredvid Ängsgärdets potatisland har kommit upp sig i världen.

– Snacka om klassresa, säger han.

Han åker förbi Hovdestalund och kollar graven innan han återvänder till huvudstaden.

Som gammal journalist försöker han ta reda på vad jag ska skriva om honom. Vi har ju knappt pratat om den nya boken.

– Vad tror du det blir för rubrik i tidningen, frågar han.

– ”En pensionär klev av tåget”. Låter inte det bra?

– …Nää…hellre ”En man klev av tåget”. Filmen, du vet. Med Spencer Tracy.

Gick inte den filmen på Röda Kvarn 1956? Eller var det redan 1955?

ANDERS LIF