Häromdan satt jag på balkongen med en god vän. Månen gick upp över Elba i Västeråsfjärden. Vacker som en bandyboll.
Jag kom att tänka på ett annat tillfälle, i augusti 2003. Jag satt på Håkan Wåhlstedts balkong i hans dåvarande bostad i Östra hamnen. Håkan och Mikael Genberg hade bjudit dit mig. De ville berätta något, sa dom.
Det var då Micke Genberg avslöjade sina planer på ett hus på månen för mig. Håkan Wåhlstedt, som inte hunnit bli landshövding, var invigd i det spektakulära projektet sedan en tid.
Månen gick upp över Mälaren då också, för tjugoett år sedan, likt en händelse som såg ut som en tanke. Fast då såg den mer ut som den klassiska blodapelsinen än som en bandyboll.
Jag lyssnade. Insåg hur vild och fascinerande idén var, och skrev en artikel över flera sidor i VLT. Micke Genberg var ju redan ett namn på den tiden, för mer än två decennier sedan, med sina hus i träd, under vatten och på andra ställen.
Jag skrev en bok fem år senare. Den fick titeln Mångalen, med en blinkning till min bok om Per Fosshaug som hette Bandygalen.
Micke Genberg var och är en mästare på att skapa publicitet. Hans undervattenshus Utter Inn lockade media från hela världen.
Huset på månen skapade också rubriker, om än inte lika oreserverade. Var det ändå inte litet FÖR galet? Ett hus på månen? Ett litet rött hus med vita knutar, som en konstnärlig tvist på verkligheten, det lilla i det stora, folkhemmet i den nya världen.
Boken Mångalen kom ut. Den var snyggt layoutad men sålde sisådär. Resterande böcker av upplagan står i en bokhylla i Genbergs sommarkafé i Virsbo och vänder ryggarna mot besökarna.
I boken berättade jag en historia som verkar närmast osannolik när jag läser boken idag. Jag skriver om hur det dåvarande statliga Rymdbolaget nappade på idén, hur svenska rymdingenjörer på högsta nivå samlades för att på fullaste allvar vidareutveckla Genbergs idéer.
En stödförening bildades med prominenta ordförande som dåvarande landshövdingen Mats Svegfors. Ett embryo till en månbil togs fram av studenter vid Mälardalens högskola som ännu inte kunde kalla sig för universitet.
Det var en tid när sponsorerna stod på kö. Företag efter företag ville ställa upp och teckna optioner för flera miljoner i den kommande satsningen.
Så en dag gick allt i stå.
Finanskrisen, sa Genberg. Uppgivenhet inför bristen på action, sa andra.
Ett försök med crowdfunding, där många bäckar små skulle ge en stor å, rann ut i sanden. Ett samarbete med Falu rödfärg gav vissa förhoppningar, stugan var ju trots allt röd. Projektet lyfte aldrig, trots vissa kortvariga utflykter till Globens tak och till tyngdlösheten i Christer Fuglesangs rymdkapsel.
Jag tog själv med mig en liten pappvariant av stugan under en resa till Kina och tog en bild av den på Kinesiska muren.
Jag träffade Micke Genberg alltmer sällan, även om han gärna bjöd in till träffar i försök att återuppliva tanken på ett månhus. Jag upplevde att glöden hade falnat och att Micke mest ägnade sig åt att berätta om sitt entreprenörskap och om sina visioner i föredrag, än här, än där.
Stillheten kan bedra. Micke Genberg hade förstås inte låst in sin idé någon garderob. Han skulle inte ge sig. Huset på månen var ju hans livs stora konstnärliga projekt.
För tre år sedan bjöd han in sin kärntrupp av troende till sitt Ooops Hotel, ett till synes nästan sjunket hus i Östra hamnen. Den idé som nu tycks bli verklighet 2024 lanserades då för första gången. Rymdingenjören Emil Vinterhav, trogen månhusentusiast, visade bilder. Bandylegendaren Hans Elis Johansson var numera en i den ledande supporterskaran, han hade varit med Micke på ön Pemba och lagt grundstenarna till ett undervattenshotell i Indiska oceanen.
Tanken som presenterades på Ooops Hotel var att ett månhusbolag, The Moonhouse AB, skulle köpa in sig i konstverket och i förlängningen betala för plats i en japansk månlandare som skulle skjutas upp med en av Elon Musks Space X-raketer. Genberg delade ut prospekt och bjöd in till aktieteckning i månhusbolaget.
Jag avböjde, jag hade hört det där om att ”nu är det snart dags” litet för ofta. Kanske får jag ångra mig idag.
Tre år gick. I somras träffade jag Micke ute på hans och familjens populära sommarkafé i Virsbo. Håll ögon och öron öppna den 28 augusti, sa han. ”Jag fyller år då, jag föddes samma dag som Martin Luther King höll sitt berömda tal I Have a Dream, den 28 augusti 1963.”
Jaha du, tänkte jag och beställde en ostsmörgås och en kanelbulle.
Sommaren var varm, den 28 augusti kom och gick, ingenting hände.
När jag satt hemma på balkongen med den gode vännen och såg månen gå upp över Elba hade det hunnit bli den 14 september. Plötsligt hade Mikael Genberg slagit till. Ett par veckor efter utlovad dag. Med sedvanlig träffsäker mediekänsla fick han SvT och Tv4 att samtidigt gå ut med den ofiltrerade nyheten att konstnären Genberg äntligen skulle få upp sitt hus på månen. Till slut, efter 27 år.
Allt var klappat, testat och klart, sa han. Avtal var skrivet, mellan fem och tio miljoner kronor fanns avsatta av ett sjuttiotal privata delägare i det svenska The Moonhouse AB.
På bilderna på tv såg vi ett litet hus, betydligt mindre än Mickes första visioner, men dock ett rött hus med vita knutar placerat frampå en liten japansk månbil som hade tryckts in i en inte mycket större månlandare. Paketet skulle skjutas upp med en av Elon Musks raketer framåt jul.
Vi diskuterade nyheten där på balkongen, medan månen steg allt högre. Jag kunde ha viftat bort det hela med att ”vi har hört det förut”. Men den här gången kändes det annorlunda.
Vem kan tro på en sådan här idé i Japan? Dagen efter började jag forska, som det hette förr i tiden. Jag började googla, som det heter nu.
När jag hittade en japansk själsfrände till Micke Genberg, om än femton år yngre, insåg jag att sagan om månhuset närmade sig slutkapitlet, även om just det kapitlet kan bli långt som evigheten.
Genbergs japanske själsfrände heter Takeshi Hakamada. Han var bara runt de tjugo när Micke fick sin månidé hemma i Sverige. Hakamada studerade vid Georgias tekniska universitet i Atlanta och han hade, som så många andra i den åldern, fascinerats av Star Wars.
Hakamada blev en entreprenör och en idéspruta av en kaliber som till och med får Micke Genberg att verka som pojken från landet, och det vill inte säga litet. Hakamada var besatt av tanken på att Japan skulle bli en av de stora nationerna i rymden.
Han ville landa en farkost på månen och han ville göra det med privata pengar, på samma sätt som Elon Musk byggt upp sitt rymdbolag. Hakamada kunde tala för varan, han skaffade privata finansiärer, han övertygade storfinansen, banker och försäkringsbolag i Japan.
När Micke Genberg talade entusiasmerande om sitt röda hus talade Hakamanda om en hel stad på månen år 2040, Moon Valley, med tusen fastboende och med tiotusen besökare varje år.
Han vill bygga en bro genom rymden med hjälp av billiga månlandare, han är övertygad om att han kan hitta vatten i fryst form på månen. De stora mängderna med is kan inte bara förse en månbas med vatten och syre till luft, vattnet kan också användas för att framställa raketbränsle i form syre och väte.
Hakamada grundade sitt bolag I-Space redan 2010. Hans enträgna sponsorsraggande, inklusive en introduktion på den japanska börsen, gjorde att bolaget kunde skaffa tillräckligt med kapital för att köpa in sig i en av Elon Musks raketer.
Jag vet inte vad det kostade men siffran borde vara astronomisk.
Hakamadas månlandarprojekt döptes till Hakuto 1, den vita kaninen på japanska, ett mytologiskt djur som man kan se bland kratrar och månslätter om man tittar riktigt noga. Den vita kaninens första månlandare var fullproppad med utrustning som olika intressenter betalade för. Den monterades på en Space X-raket och sköts upp i december 2022.
Starten gick bra. Space X släppte i väg månlandaren så snart raketen kommit utanför jordens dragningskraft. Ut i rymden, med andra ord. Musks raket vände tillbaka till jorden för att kunna skjutas upp i en ny mission.
Den japanska vita kaninen styrde sedan sakta mot månen så energisnålt som möjligt för att spara pengar och bränsle. Landaren behövde fyra, fem månader på sig för att komma fram, hitta in i månens dragningskraft och cirkla runt tills de som styrde datorerna nere på jorden ansåg att nedsänkningen mot månen kunde påbörjas.
Allt gick som det skulle. Triumfen var nära. En historisk landning var på väg att genomföras.
I sista minuten gick något snett. Oklart vad. Förmodligen hade mjukvaran inte programmerats bra nog, landaren misstog en kraterkant för kraterns botten och när det bara var några hundra meter kvar tappade den styrning och kraschade mot månens jungfruliga yta.
Fiasko, skulle de flesta säga,
Så icke Takeshi Hakamada. ”En fantastisk framgång. Vi nådde alla våra mål utom det allra sista”, sa han.
Bolaget I-Space satsade oförtrutet vidare, ännu en vit kanin plockades fram ur Hakamadas trollerihatt. Nu var det Hakuto 2 som gällde och Elon Musks bolag hade inga problem med att hyra ut en ny raketstart för att antal hundra miljoner.
Någonstans efter den här förtrollande kaninvägen hade Takeshi Hakamada fått höra talas om svensken Mikael Genberg och hans lilla röda hus. Micke får berätta för mig, vid tillfälle, hur det gick till.
Hursomhelst. Två entreprenörer med i grunden samma visioner hittade varandra. En röd liten stuga skulle passa bra in i internationella Moon Valley.
Takeshi Hakamada och hans I-Space kallade till presskonferens i början av september i år, samtidigt som månen lurade bakom Elba. Bolaget visade upp sitt paket nummer två i Hakuto-serien. En raket var bokad med tänkt start i december.
Månlandaren har byggts om sedan förra gången. Misstaget med mjukvaran ska inte upprepas. Landaren har döpts till Resilience, en som knuffas omkull men som alltid reser sig, ungefär som en sådan där tunggumpad docka som tippar tillbaka hur man än försöker välta den.
Laboratoriebilder visade en rymdkapsel med väggar som tycktes gjorda av folie, fasthållna av silvertejp, allt för viktens skull. Den var påtagligt liten, försedd med spindelben och fullproppad med utrustning och packning. Där fanns en testapparat för att se om man kan framställa vatten, där fanns en modul för att framställa mat, där fanns förstås kameror och datorer och sist, men inte minst, en nyhet:
Där fanns en liten månbil, inkilad som en sista pusselbit. Bilen var förstås lika lättviktig som landaren och försedd med något som liknade legohjul. Bilen har döpts till Tenacious, den som böjer sig men som alltid kommer tillbaka.
Så långt innehöll presskonferensen i Tokyo inga sensationer. Men Takeshi Hakamada överraskade med en sista nyhet. Månbilen Tenacious hade en liten röd stuga med vita knutar fastsurrad längst fram, som lasten på en gaffeltruck.
Micke Genbergs röda stuga har visserligen krympts till storleken av en skokartong, långt ifrån hans ursprungliga vision, men det är fortfarande en röd liten stuga med vita knutar.
Månbilen ska köra ut stugan, bort från landaren till ett lämpligt ställe, långt däruppe i norr på månen. Landningen ska äga rum i Köldens hav, Mare Frigoris. Där ska Mikael Genbergs stuga tippas av och där ska den bli stående i eviga tider, eftersom det som bekant inte blåser på månen.
Den ska stå där i miljontals år, sa Micke Genberg i en intervju i svensk tv efter det att nyheten släppts häromdagen. Han såg nöjd ut.
Hans dröm är på väg att uppfyllas. Konstverket må ha krympt, det har tagit sin tid och mycket kan fortfarande gå snett. Man leker inte med rymden hur som helst.
Julien-Alexandre Lamamy, vd för I-Space Europe, som utvecklat månbilen, betecknade The Moonhouse som ett ”fantastiskt projekt som vi är otroligt stolta över att få vara med om att realisera”.
Om allt går som det ska kan vi se fram mot en landning någon gång i vår, när månlandaren styrt fram genom rymden i fyra, fem månader.
Jag slår upp boken Mångalen och läser slutordet jag skrev 2008 om hur äventyret och resan till månen har blivit och kommer att förbli en del av Mikael Genbergs liv:
Man kan säga att huset på månen redan har blivit ett konstverk. Man kan säga att konceptet redan har skrivit in sig i konsthistorien. Men Mikael Genbergs dröm lever vidare. En gång ska han stå där på ängen, när dimman lättar och titta upp mot den benvita månen.
När han ser mångubben blinka vet han att det lilla röda huset med vita knutar tittar tillbaka ner på honom.
ANDERS LIF