Förändringens vind sveper in över vår pastorala idyll på norra delen av ön. Vi har en cykelväg ner till en äng och en liten strand vid den vackra sjön Bästeträsk. Grusvägen ringlar genom närmast orörd natur. Ringlade, ska jag säga. Något har hänt. Först en bild från i somras.
När jag cyklade samma väg i går blev det stopp efter några hundra meter. Giriga maskiner hade grävt upp den.
Det är inte så dramatiskt som det låter. Region Gotland har fått länsstyrelsens tillstånd att gräva en vattenledning genom Bästeträsks naturreservat. Träskets kristallklara vatten ska pumpas till Fårösund, där brunnarna sinar. Vägen ska återställas, men ingenting blir riktigt sig likt igen. Men vattnet behövs, och ingen idyll kan vara för evigt. Och litet längre bort väntar Nordkalk på att få utvidga sitt kalkbrott…
Ett par Västeråsbilder som avslutning. Den första tror jag är tagen uppe på Keijsers backe när Cityringen dras fram i Norra Ringvägen. Husen till höger ligger vid Skultunavägen och Föreningsgatan. Tiden borde vara andra halvan av sextiotalet.
De andra två bilderna är förmodligen tagna från samma kvarter på Norrmalm, strax innan rivningen. Jag vet inte var, eftersom de här kvarteren aldrig var min mammas gata. Men husen var vackra och innehöll säkert mycket av spännande historia som förblir oskriven.
Strax söder om kvarnen ligger den rödtimrade Kvarngården, byggd vid mitten av 1800-talet som bostad åt den arrenderande kvarnmästaren. En av arrendatorerna var konstnären Axel Wallerts far Frans August Pettersson 1845-1933, som Kristina Kolmodin Fransson skriver om i en kommentar på den här bloggen den 16 januari. En annan arrendator var bandystjärnan Pontus Widéns pappa. Och när kommunen tog över kvarnen och kvarngården bodde flera kommunala höjdare där, bland dem fastighetschefen Gunnar Asker och kulturchefen Kjell Olsson. Sedan början av nittiotalet är Kvarngården privatägd och bebos av Philip Philipson, en gång chef på Springfeldts, numera hotellägare i Sydfrankrike, med mera.
En dag ska jag börja en rejäl genomgång av den bildskatt som finns i Stadsarkivet och som består av de så kallade rivningsbilder som stadsbyggnadskontoret tog på femtiotalet och sextiotalet för att dokumentera det Västerås som försvann. Här är ännu ett par exempel.