Vet inte var jag ska börja. Lämnade ön för att komma hem till en begravning i måndags. Min kusin Anne-Marie dog för ett par veckor sedan. Hon var ett år yngre än mig. Jag letade i ett gammalt album och hittade en bild från 1950. En sommardag i Grällsta. Vi står där och tittar mot kameran och framtiden, där valv efter valv skulle öppna sig, förhoppningsvis oändligt. Anne-Marie har en sommarklänning, hon är tre år. Jag är fyra och bär för säkerhets skull på ett cykelhjul. Jag tror mig se att jag har en av pappas höjdhopparmedaljer frampå hängselbyxorna. Jag kan nästa känna doften av smultron och nyslaget hö bortöver ängarna.
Anne-Marie och jag, en sommardag 1950.
Vi drack kaffe efteråt i Mikaelikyrkan. Alla försökte vara glada, trots sorgen. På väg ut såg jag två målningar i kyrkan. Lokalhistoria. Först en akvarell av David Söderholm från Kyrkbacken, sedvanligt statisk men ändå fascinerande. Sedan en Elsa Celsing, där hon fångat ljus och ansikte på ett typiskt sätt, men där hon också slarvat. Händerna är inte alls bra målade.
Kyrkbacken, David Söderholm.
Fiolspelare, Elsa Celsing.
Har med mig minnen från ön. Hoppas kunna återvända om ett par veckor. Dagen innan vi åkte hem fick vårt lilla konstverk i trädgården nyfiket besök. En grå flugsnappare (för det är det väl?) slog sig ned på strandskatan i rostig plåt, tillskuren av Stefan Possner i Fårösund.
Den grå flugsnapparen och strandskatan.
Kan inte heller undanhålla er min turistbild framför alla, den stora rauken Langhammars på Fårö, med den vida, ödsliga stranden. Här spelade Ingmar Bergman in slutscenerna i Skammen. Här kan man drömma sig bort, i ett landskap som inte är något annat likt.
Langhammars, Fårö.
Här hemma är det mesta sig likt. Växligheten är enorm, det verkar ha regnat… Kungsängsgatan har inga hål, inte ett grävjobb så långt ögat när. Stort. Fotbollen harvar på i en bortglömd division, hockeyspelarna får dagliga rubriker fast de inte spelar och bandyn hoppas på en mittfältare.
Jag har fått mejl från Marlene Zufic. Hon är ordförande i föreningen Johanneslundsgården, som omfattar husen på Lovisebergsvägen 2 a,b,c, i korsningen Östra Ringvägen och Cityringen, mitt emot gamla brandstationen. Hur såg det ut där innan huset byggdes 1993, frågar Marlene. Jag har en bild från femtiotalet, tror jag, där man ser hur det tidigare huset på tomten håller på att rivas. Efter rivningen var det väl bara parkering ett par årtionden, eller?
Huset i hörnet Kopparbergsvägen – Östra Ringvägen rivs. Foto: SBK, Stadsarkivet.
När jag letade efter den här bilden hittade jag flera bilder på bakgårdar i centrum, från femtio- eller sextiotalen. De upphör inte att fascinera. Utedass. Gamla bilar. Cyklar. En man i undertröja i ett fönster. Regnfukt.
Bakgård i Västerås. Foto: SBK, Stadsarkivet.
”Huset i hörnet Kopparbergsvägen – Östra Ringvägen” – en riktig go´bit !
# Vad var det för en affär i källaren? Kå-Ge’s Djurfoder (med hänvisning till nästa hus)?
# I bakgrunden Alwenius nybygge (nu B-post).
# Och längst upp i backen en av ”modellverkstäderna” … Är det ännu 50-tal?
Fint ihågkommet om kusin Anne-Marie.
Kåges cykelverkstad var det nog.
Det stämmer bättre. Misstänkte cykelverkstad men hittade bar djurfoder!
Höghusen i bakgrunden byggdes 1955-56, så bilden är tagen efter det.
Beklagar att Anne-Marie inte finns bland oss längre. Jag träffade henne första gången i mitten av 60-talet. Då var hon en pigg och trevlig liten blond tjej som hängde med på olika fester. Jag har nog inte sett henne sedan början av 70-talet. Hoppas hon fick ett bra liv, det tycker jag hon var värd.
Ja, stanna upp och besinna ”ditt nu” – i morgon kan det vara en helt annan värld. Sinnesnärvaro!
Till Anders: Du skriver bra, om än inte lika poetiskt som Tomas Tranströmer, enligt u.t. Jag har försökt få folk att reagera på VLT´s insändarsida ang. TT´s poesi, men i stort kammat noll.
Bilder och musik verkar folk ha lättare att skapa och sätta ord till. Voffor … Hans W´s kommentar (instämmer!) får mig att tänka till:
Denna vecka ”levererar” du sju STRÅLANDE bilder av helt olika skapare, karaktär och kultur-miljö. (Men det är väl inget fel på ”Elsas” händer?! Höger kanske är lite vag, men ska väl så vara i ”utkanten”. Spelat fiol, Anders?)
Barns lekar och föräldrars pock och din kommentar …
Söderholms kyliga höstkväll med sitt milda solljus …
Elsa, som sagt, alltid duktig och man kommer hennes ”modeller” så nära …
Din egen konst av konsten är fint fångad …
– men överträffas av naturens egen konst: Langhammarsrauken …
Och så dessa stadens evigt föränderliga ansikten, ett yttre i förfall …
Ett inre ”psykologiskt”, armod och ärlighet, men ännu med några hästkrafter under skalet.
Din kusin har lämnat grottekvarnen för Saligare Ängder …?! Och då väcks alltid de existentiella frågorna … med undringar kring vårt görande och påtande. Och livsval är svårt men tvunget och präglande. Att välja väg är inte alltid lätt … Men BÄSTA BILDEN blir här&nu blir rauken&havet.
De kommentarer du får här på din blogg är väl merendels manliga och faktaorienterade (utsidor). Kvinnfolket hör ju även av sig men då oftast mer upplevelseorienterade (insidor).
Jag känner igen mig i dina kommentarer: Fågelns/blommans namn bekymrar, men livets skönhet, utstrålning, inverkan på kommentatorn uteblir – såväl här som i poesidebatten. Och blommorna till begravningen kommer ju alltid för sent. – Voffor … ?