Jag tycker fortfarande Mästarnas mästare är ett av de bästa tv-programmen på år och dag. Jörgen Jönsson är en värdig vinnare, även om han gick in för det litet väl mycket. Han var så koncentrerad att han inte hann vara avslappat charmig. Pernilla Wiberg imponerade. Det var länge sedan jag var i Ungern, skulle vara roligt att återvända. Jag minns en smällkall vinter i Budapest, när folk badade i de varma källorna i Stadsparken. Badade, pratade och umgicks. Utomhus, mitt i stan i flera minusgrader. Häftigt. Synd att vi inte har en varm källa i Vasaparken.
Tog en promenad på Vallby friluftsmuseum. Fotograferade ett hus som ska vara med i Frågor om förr i VLT om en vecka. Fastnade för litet annat därute också, inte minst den surrealistiska fågelskrämman som ställts upp i grönsakslandet bakom kolonistugan vid västra entrén.
Gick bort mot herrgården och tittade ner över slänten mot Svartån och bort mot Biskopsängens koloniområde. Det var här som Pugh Rogefeldt samlade flera tusen åskådare vid den musikfest 1974 som på flera sätt blev slutpunkten för proggen och arvet från 1968 i Västerås. Men det var inte därför jag gick dit. Jag ville jämföra med hur det ser ut i dag med en bild som Ernst Blom tog 1929. Då hade scouterna slagit läger i slänten ner mot ån och på Bloms bild ser man hur Biskopsängen håller på att växa fram därborta under Rocklundaåsen. De potatislotter som uppläts under matbristens år 1917 och 1918 gjordes på 1920-talet om till kolonilotter som kunde rymma en liten stuga.
Måndagens Frågor om förr i VLT handlar om Johan Mattson som var storbyggmästare i Västerås runt förra sekelskiftet. Han byggde turbinhuset, hyttan och Djäknebergsskolan, för att nämna något. Och han ledde den stora renoveringen av Domkyrkan några år vid mitten av 1890-talet. Det var då arkitektet Agi Lindgren lät måla tak och väggar i nån slags morisk stil som blev så kritiserad att den täcktes över vid nästa renovering, sjuttio år senare.
Skrev om Bergslagsvägen häromdan. Frågade om en fabrik vid Krutkällarbacken. Rolf Carlson tror att det låg en mekanisk fabrik där, och ett nederlag för läskedrycker. Kanske vi har kommit ett steg närmare lösningen. I en bok från 1939 talas om en firma som hette Elektro-Metall på Kopparbergsvägen 25. En bild i boken tyder på att det kan vara samma fabrik som syns i utkanten av flygbilden. På bilden ser man också hur Bergslagsvägen ringlar iväg upp mot det som i dag är Gideonsberg. Här kommer två vykort från Bergslagsvägen och Emausgatan.
Vykortet på Bergslagsvägen visar den nya Bergslagsvägen som drogs mer västerut än den gamla. Fotografen står norr om Skallbergsmotet, några meter norr om korsningen med Emausgatan och tittar österut utmed Emausgatan. Vi ser tvärs över den breda Bergslagsvägen och på Emausgatan åker en Folkvagn och en buss ner mot Asea-stans hus, och framför bussen löper Smalbäcksgatan. Till vänster om bussen ligger den nybyggda (år 1950) Gideonsbergsskolans skolgård, men skolan ser vi inte. Skolan är bakom hyreshuset till vänster.
Dessutom ser vi på detta kort inga femkantiga höghus bortanför änden på Smalbäcksgatan, så bilden måste vara tagen innan dessa byggdes år 1954 på berget utmed Vitmåragatan.
Bilden är tagen år 1951, vilket man kan få fram genom att jämföra med andra poststämplade vykort i samma serie.
Vyn ser likadan ut idag. Affären till höger är nu Runes konditori, och i huset till höger är en duktig cykelreparatör.
Skallberget och Gideonsberg är orörda efter ett halvsekel.
Vykortet på Emausgatan visar hur Arbetarna på Asea, asea-strömmen, cyklar norrut, hem till sina bostäder i Asea-stan. Den ursprungliga Asea-stan ligger på höger sida om gatan, och husen på vänstersidan är byggda något år senare.
Intressant att notera är att nere till vänster i bild, där texten ”VÄSTERÅS” står, ansluter en grusväg från vänster. Detta är den väg som alla cyklisterna kommit. Detta är nämligen den gamla Bergslagsvägen som utgjorde en fortsättning av Kopparbergsvägen och som landade här i Asea-stan. Eller snarare var det så att Asea-stan klippte av den gamla landsvägen som från vänster nere i bild tidigare hade fortsatt åt höger där lyktstolpen står och diagonalt genom nuvarande Asea-stan och sen vidare i det som nu kallas Gideonsbergsgatan. Idag kan vi åka samma vägstump som grusinfarten i bilden genom att åka cykelbron över E18.
Emausgatan är gatan som hela tiden äts upp söderifrån. Från början gick den från Pilgatan spikrakt upp mot Emaus gårds ägor. Senare fortsatte den upp med den bit som vi ser här i bild. Men redan innan dess hade Aseas verkstad som i dag heter Culturen klippt av gatan och ätit upp den södra änden. Senare förlängdes Emausgatan utmed Skallbergets södra sida till att anknytas till Tunbyvägen. Sen försvann hela södra delen av Emausgatan som var inom Kopparlundens område. Och idag heter inte ens den bit vi ser på bilden Emausgatan längre. Den är avklippt på mitten och den södra delen heter Generatorgatan.
Man kan knappast påstå att Emausgatan leder till Emaus längre.
Årtalet på bilden på Emausgatan: 1946 – 1948.
”Utsikten 1929, med ett scoutläger …”
Lustigt nog så kan man se ”Villa Utsikten” skymta till höger om de två bergknallarna uppe på Rocklundaskogens krön.
IFK V-ås tog över Villa Utsikten 1976, och på 30-talet var det ett utflyktsmål där man kunde få sig en fika – ett fascinerande ställe. (Nu dagis.)
När startade bygget? Och vilka stod för ruljangsen i början?
Villa Utsikten väcker minnen. Den serveringen abonnerade vi, ett gäng pojkar och flickor från läroverket och flickskolan – bönhuset, som vi kallade den – för att anordna egna ”diskotek”. Utbudet av munntrationer för tonåringar var inte det bästa i gamla Aros i början av 40-talet.
Vi gräver vidare … I IFK:s Jubileumsboken (1998/100år) kan man läsa att Erik Hahr ritade villan på 20-talet. Det ar en brottare !!! och modellsnickare Helmfrid Forsberg som fattat tycke för platsen och tänkt sig ett idrottens hus. Det var obygd och brottarna kånkade (stans första Båge-backe?) plank etc upp till bergsknallen.
Men Forsberg blev knäckt på kuppen och paret Söderberg gjorde färdigt. De öppnade sedan kafé som blev restaurang och där blev även dans. Glädjen tog slut och ASEA tog över. Kyrkan ! släppte marken och industriskolans elever fick ett hem … Så småningom kom hela härligheten i stadens ägo.
När Frank Kusán (senare hävdatecknare) kom till stan var han lite för gammal för pojkhemmet. Han hamnade på ett hotell som låg vid Nygatan där han nu bor!! Tidigare bodde Kusáns på Lidmansvägen i en knepig lägenhet som var ”omöjlig att möblera”. När han var nere i källaren och rotade hittade han ett inbränt märke i väggen: ASEA:s pojkhem! Och sen erinrade han sig att han varit där i unga år och festat med kompisar !!!
Måste sluta innan jag trasslar in mig alldeles … ev. kommer ett foto.
”Dopkapellet i Domkyrkan med de numera övermålade väggdekorationerna.” Vykortet måste oxå vara sekelgammalt.
Här finns mycket att utreda, men först måste noteras att väggmålningarna finns kvar uppe på orgelläktaren.
Dopkapellet finns ju inte alls kvar på detta sätt. Allt är ändrat utom läktarens norra räcke. Hur kunde golvets märkliga höjdskillnader och gallret i valvet ha kommit till ? Frågetecknen kvarstår och stenmuren härute väntar …..