Vi var barnvakter i går, till en pigg fyraåring och en minst lika pigg sexåring. Heldag. Tror dom fick valuta för släktskapet. Pannkakor, studsmatta, glass, jordgubbar, Busborgen, Prins Hatt under jorden, Kalle Anka, trolldeg och annat som hör till den värld vi tror är barnens. Jag tog ansvaret för besöket på Busborgen. Irriterades litet över den frikostiga exponeringen av godis och sötsaker direkt innanför dörren. Som om det inte räckte med 210 kronor i entré för två killar. Efteråt försökte jag mig på att berätta om de gamla byggnaderna i kvarteret. Om teglet, om Aseas stora maskiner, om Elektras projektor, om bilderna på den lilla industrihistoriska utställningen i Culturen och så vidare. Responsen var noll. ”Vi vill åka hem nu , farfar!” På väg till parkeringen stannade dom båda två. Djupt fascinerade. Inte av industrihistorien utan av tuggummi som trampats ner i asfalten och fått ett mönster på sig. De satt där på huk båda två, länge. Jag behövde inte berätta något, de såg livet med egna ögon.
Glömde berätta att jag träffade Mikael Genberg och Matthew Saus på Hotel Oops i onsdags. De satt där i en soffa på däcket och pratade om Manta Resort på ön Pemba i Indiska oceanen. De första resorna dit från Västerås är på gång. Mikael är idésprutan, Matthew är utföraren, vd i det bolag som driver både hotellanläggning och det kommande undervattenshotellet. Matthew åker ner till Tanzania om någon vecka. Regnperioden är över och Västeråsägda Manta Resort ska öppna igen.
Vårens berättelser om stadens olika kiosker lever fortfarande. Monica Keenan har mejlat en fråga om en kiosk som hon minns från sin barndom. Kiosken låg utanför farmors hus. Problemet är att hon inte minns riktigt var farmors hus låg. Farmor hette Elin Lindqvist och Monicas minnen är omkring sjuttio år gamla, från skiftet av trettioal och fyrtiotal. Huset låg nära Krutkällarbacken. Gatan verkar inte finnas kvar, skriver hon. Kan det ha varit gamla Bergslagsvägen? Villan kan ha legat där Cykelringen håller till i dag, eller nära dagens höghus. Ett trähus med en veranda med små olikfärgade fönster där man kunde kika ut i en värld av blått, grönt eller rött. En grusad stig mot grinden och kiosken. Monica har en bild på huset.
Kiosken syns inte på bilden. Monica Keenan undrar om någon kan hjälpa henne att minnas. Jag undrar för min del vad det är för fabriksbyggnad man ser i bakgrunden. Nån som vet? Nånstans i bakhuvudet finns nåt som säger att det låg ett bryggeri i dom här krokarna en gång. Vesta bryggeri. Jag har gjort en delförstoring av en flygbild över Kopparlunden och Emausområdet. I kanten av bilden, upp mot Krutkällarbacken och vid Bergslagsvägen, ser man en fabriksbyggnad och framför den ett hus. Kan det vara samma fabrik som på Monicas bild? Om det är Vesta bryggeri så vill jag förstås gärna veta mer om det också.
Hans Wennerström fortsätter att bistå med bilder från sin exil vid Västkusten. Här kommer en gammal bild på Villa Asea, apropå måndagens artikel i VLT. Han bifogar också ett vykort över Vega som ett komplement till de många översiktsbilderna av de norra stadsdelarna på sistone.
När jag läser om era trevliga bestyr med barnbarnen kan jag inte låta bli att berätta om min gårdag. Man hade betrott mig att för första gången hämta vårt minsta barnbarn, tvååringen, på dagis. På vägen dit funderade jag på om de verkligen lämnade ut tvååringar till okända gubbar. Det löste sig för mitt besök var väl förberett av tvåans mor. Vad som inte löste sig direkt var när jag skulle spänna fast henne i sulkyn. När jag en lång stund hade försökt få ihop de två ändarna tröttnade hon och visade mig att det fanns en tredje ände. Hur skulle jag kunna veta att det var ett trepunktsbälte? Alltnog, via glasskiosken kom vi hem och jag skulle låsa upp ytterdörren med nyckeln som mamman hade lagt i sulkyn. Det löste sig inte, låset måste ha gått i baklås för hur jag än försökte fick jag inte upp dörren. Jag tittade olyckligt på tvåan. Hon tittade på mig och pekade på ett nyckelhål högre upp på dörren. Hur skulle jag kunna veta att det var två lås som måste öppnas? Förresten, när jag sade dagis så tyckte jag hon sa; ”det heter förskolan”.
Monica Keenen
Jag tror att kiosken låg närmare Tegnergatan efter Kopparbergsvägen,
det var ett vanligt stopp när man cyklade från malmaberg till staden.
När det gäller Tegelbyggnäden innehöll den dels Västerås Mekaniska
Verkstad dels bl.a. ett nederlag för öl och vatten- drycker om den sen
hette Vesta eller Marieberg eller båda i beroende vad man sålde är
svårt att komma ihåg. Jag kom ihåg att namnet Lindkvist fanns med
Igår blev jag ägare till en 600 sidors hyllningsskrift. Det fina privatbandet, som jag fick i present, har titeln JSE. Insidestiteln lyder: Vänners hyllning till J. Sigfrid Edström på sjuttioårsdagen den 21 november 1940. Antingen är det en dyrgrip eller så finns det ytterligare hundratals exemplar som ingen vill ha lagrade på en vind någonstans. Instoppat hittar jag ett konfidentiellt brev sänt till presumtiva hyllningsskribenter. Undertecknaren ”Duke of Westerbotten” sedermera Gustav VI Adolf lyckades med att få in 188 bidrag till hyllningsskriften. Alla förmodligen författade av prominenta män och kvinnor av sin tid. Vid en snabb titt på listan så känner jag bara till en handfull av dem, såsom Sven Drakenberg , Arthur Lindén (Asea), Walter Murray (Landshövdingen), Torsten Tegnér och Marc. Wallenberg (Häradshövdingen). Men den stora frågan är om bokens värde räknas i tior eller tusenlappar?
Det finns 500 numrerade ex. Jag har nr 170 med ett handskrivet tack från JSE. Köpte den på antikvariat här i stan för några år sedan för 200 kronor. Priset ligger nog fortfarande däromkring.
Nu fick vi se flygbilden från 1937 över egnahemsföreningen Vegas villaområde. Till vänster går Tunbyvägen och till höger ser vi norra Skallberget som ännu inte fått sitt vattentorn.
Av de drygt 40 villor som syns på bilden är i stort sett samtliga kvar än idag.
Gatorna på Vega är värda en rad.
När svensken A.E. Nordenskiöld 1878-1879 med fartyget Vega lyckades köra genom Nordostpassagen var det på den tiden en bedrift fullt i klass med att lyckas flyga till månen med Apollo år 1969. En svensk hade utökat världen! Hyllningarna när han kom hem var enorma, och den stolthet som svenskar kände då och lång tid därefter är svår att föreställa sig idag, möjligen utom i idrottsliga sammanhang, t ex Björn Borg.
Att driftiga nybyggare kring år 1900 ville uppkalla sitt område efter denna bedrift var helt naturligt, och området fick heta Vega med den delande nordsydliga gatan kallad Vegagatan. Tvärgatorna hedrades åt Nordenskiöld själv och hans kapten Louis Palander af Vega samt den svenske polarfararen Andrée och vetenskapsmannen Polhem.
Tvärgatan mitt i området gick från vändplanen vi ser till vänster om Tunbyvägen och upp till passet mellan norra och södra Skallberget där den slutade. Eftersom den gick till Skallberget fick den namnet Skallbergsgatan.
Av någon märklig anledning fick dock stadsplanerarna för sig att använda namnet Skallbergsgatan när området på södra Skallberget skulle bebyggas med hyreshus på 1940-talet, varvid den existerande Skallbergsgatan på Vegaområdet tvingades byta namn till Nansengatan. Som vi vet var den norske polarfararen Fidtjof Nansen Nordenskiölds allra värste konkurrent, och att stadsplanerarna på 1940-talet tvingade in Nansen mitt emellan de svenska hjältarnas led kan inte tolkas som bara brist på pietet utan snarare hämnd mot de som hyllat svenska hjältar. Svenskar ska inte förhäva sig, basta!
I Norge hyllas Nansen ännu, med muséer, båtar i originalskick, instrument, utrustning, berättelser.
I Sverige har vi inget kvar av Nordenskiöld. Förstås. Vi ska inte förhäva oss.