Pratade om gamla Västerås för två kyrkliga syföreningar i går. Det har jag aldrig gjort förut. Bengt Linvall hade samlat både ”sin” förening från Lundby och Domkyrkoförsamlingens till ett gemensamt möte på Skälby gård, som numera ägs av kyrkan. Det där sista hade jag ingen aning om. Skälby gårds marker såldes till kommunen för sjuttio år sen, men mangårdsbyggnaden med flyglar har varit kvar i privat ägo. Gården köptes av familjen Hesse 1972. Då var utsikten vid över fälten och åkrarna bortom kastanjerna och askarna. I dag bor Kerstin Hesse kvar i huvudbyggnaden. Kyrkan får tills vidare husera i flyglarna. Utsikten över fälten har förbytts mot vyer över hus och villor, mot alla håll. Ändå är det något av en idyll. Kerstin bor alltså kvar, men gården är skänkt till kyrkan i en ovanlig gest av generositet. Det finns inga arvingar och makarna Hesse tyckte det var den bästa lösningen.
Skälby gård.
Utsikten mot det som en gång var åkrar och fält.
En av två vackra kakelugnar från Uppsala-Ekeby.
Bengt Linvall leder en andakt och till och med föredragshållaren får en del av välsignelsen.
Finns mer att berätta om Skälby, men jag måste iväg ner på stan för ett möte om en eventuell nostalgibåt i höst. Kan bli något stort om det blir av. Innan jag drar måste jag ännu en gång berömma alla som kommenterar de gamla bilderna. Ni bidrar till lokalhistorien. Nu senast har det varit mycket prat om en biljardsalong som låg bakom Bånkgården, mot Skomakargatan och det kvarter där VLT håller till i dag. Salongen ska ha drivits av legendariske Madda Bergström som en gång till och med hade en kiosk på Gamla plan vid Herrgärdsskolan. Jag har hittat en bild som jag tror är på salongen. Jag har också hittat en bild på den numera mångomskrivna charkfabriken och charkaffären på Stora gatan, nära Hållgatan. D.L. Gustafssons Chark, där sonen kallades för Korven och spelade i likaledes legendariska dansbandet No Brothers. Den som söker han finner.
Biljardsalongen, eller i alla fall reklam för den. Foto: SBK, Stadsarkivet.
Gustafssons Chark på Stora gatan hade filialer i Saluhallen, på Föreningsgatan och Linnégatan. Foto: SBK. Stadsarkivet.
Skylten BILJARD-salong fanns nog på Skomakargatan.
Gatuskylt är svårläst och hörnknuten skymmer, men gatan går i öst-västlig riktning … Står det Källgatan längst ner? (i stället för ”om hörnet”).
Biljardsalongen minns jag väl. Det var där jag blev en ”mästare” på biljard. I salongen fanns det fyra biljardbord och på slutet av 60-talet vill jag minnas att föreståndaren gick under namnet ”Slampen”.
Tack för bilden på D.L. Gustafssons livs! Den väcker personliga minnen från mittersta tonåren, då jag jobbade där något halvår som butikselev och schas. Det var 1962-63. Arbetsplatsen var trång med mycket hjärterum och många goda dofter. Chefen Anders, alias Korven, var schyst och generös, modern dessutom.
Jag åkte på skubb på en flakmoppe, ofta till fint folk som man läste om i tidningen och som hade särskild köksingång. Mariasystrarna var trogna kunder, alltid stillsamma och vänliga. Elsa Celsing gick i arbetsrock och doftade färg. Leveranserna till Flickskolan satte ständigt fart på hjärtat: Fru Enochsson, som var hushållslärare, kunde be mig tömma varukorgen inför sittande klass.
Vid återkomster till butiken var det en sport att klara porten utan att bromsa nämnvärt. Gården innanför var trång, det var tur att bromsen ändå fanns.
När jag skrev om biljardsalongen för ett år sedan hade jag inte så mycket detaljer att komma med. Mest beroende på att jag aldrig besökte stället och att de två äldre i min omgivning som bodde runt hörnet på Kungsgatan 7 utstrålade en viss skepsis för verksamheten. Alltnog, i hörnet där Snickargatan sammanstrålade med den korta stumpen från Kungsgatan fanns några få parkeringsplatser varav farfar hyrde en för sin Austin A40s räkning. Vilket väcker minnet från den gången 1953 då vi, farfar, farmor och jag, skulle åka på semester till Aseas semesteranläggning vid Gottskär söder om Göteborg. Det var en lång resa så farfar och jag var uppe i ottan för att packa in i bilen. Allt gick enligt plan utom den sista väskan som inte riktigt fick rum i bagageluckan. Men med hjälp stor kraft fick farfar in den också. Av någon anledning ville farmor ha ut sin fina nya väska innan vi skulle åka. När hon såg djupa repan som låsmekanismen hade åstadkommit i den fina läderväskan ville hon inte följa på semester. Vi kom iväg sent, och anlände till Gottskär mitt i natten.