Tänkte inte blogga i dag. Det har hänt för mycket annat. Men jag kanske måste lägga ut ett par bilder för att kunna sova. Jag hittade en fin bild av gamla Konsum bland David Erikssons negativ från fyrtiotalet. Konsums första varuhus byggdes vid mitten av trettiotalet och stod sedan till sextiotalet, innan Domus ersatte. Domus som sedan blev Arosian och nu Igor. Titta på den här bilden från gamla Konsum, den är tagen från ett ovanligt perspekiv, från Vasagatan med Smedjegatan till vänster. Varuhuset brukar annars mest vara avbildat från Stora torget. Här ser vi den funktionalistiska byggnaden i all sin prydno, med de vackra skyltarna för charkuterier, mjölk, konditori, konsumbar, restaurang och allt vad det är. Och kolla in alla cyklar som parkerats mot trottoarens kantsten. Så där ställer man aldrig cyklar nuförtiden. Läcker glasad takvåning, förresten. Undrar vem som höll till där. Konsumchefen?
Konsums första varuhus, 1940-tal. Foto: David Eriksson.
Ser ni restaurangen till höger, på Vasagatan. Bortanför den står det fisk och grönsaker på väggen. Titta så på nästa bild, tagen under krigsåren på fyrtiotalet av den duktige fotografen Arvid Ridner, vars bildsamling jag börjat gå igenom i Stadsarkivet. Kvinnor, bara kvinnor, köar för att butiken ska öppna. En ensam man står och ser ut som om han håller vakt. Han liknar min morfar, men morfar jobbade aldrig på Konsum. Undrar vad det var för varor som var så åtråvärda att kvinnorna köade?
Kö för Konsums fisk och grönsaker på Vasagatan. Foto: Arvid Ridner, Stadsarkivet.
Om min pappa hade levt så skulle vi fått svaret på vad kvinnorna köar efter. Själv tror jag det är sill, utifrån de samtal vi ändå hade. Direktionen för Konsum satt i rum på tredje våningen som vette mott Stora torget.
F.ö liknar mannen även min morfar.
Senare låg där en skivaffär,där jag köpte mina skivor.Den första tror jag att det var”Mona Lisa”med Conway TvittyEn grön singel var det visst.
Jag var in i den skivaffären någon gång i slutet av 50-talet när Little Gerhard satt och skrev autografer på sina skivor, om man köpte några. Jag hade naturligtvis inte råd, en EP kostade, om jag minns rätt 9 riksdaler.
Vin ingången i korsningen av Smedjegatan och Vasagatan fanns det också en glassbar.
Fisk&Grönt: Mannen liknar inte min morfar (jobbade på Metallverken).
Nog är det färsk fisk från västkusten som man sucktar efter.
Bryggeriets lastbil: Männen har försvunnit med ölen !
MEN ÅTER dessa klassiska cykelparkeringar medelst pedalen mot
trottoarkanten – idag ytterst sällsynt.
Dörren till fiskaffären gick inåt med gångjärnen till höger, utifrån sett. På dörrposten på gångjärnssidan satt en nymodighet, nämligen köbrickor på en pinne tämligen högt placerad. Jag skulle hämta en köbricka och råkade få in några fingrar i dörrspringan och fastnade när dörren sakta stängdes automatiskt. Som tur var ingrep några tanter och öppnade dörren men fingrarna var ganska platta. Jag fick några isbitar i en påse för att lindra smärtan lite och de återtog så småningom sin rätta form. Det här var strax efter kriget men jag kommer aldrig att glömma den dörren!
Wei, jag hade en liknande upplevelse inte så långt därifrån för sextio år sedan. Min morfar hade en Standard Vanguard. Han körde inte själv så min mor var ofta chaufför. Hon parkerade precis vid Proban. Jag stod på trottoaren medan de höll på att ta ut något från baksätet. Min ide var att se hur länge jag tordes hålla kvar mina tummar i dörrspringan vid gångjärnen när dörren stängdes. Alltför länge visade det sig. Jag skrek och det blev bara värre när de försökte öppna dörren igen. Folk strömmade till för att hjälpa och till slut var det en rådig polis som fick loss mig. Mina tummnaglar är ännu svagt vågiga och påminner mig emellanåt om det inte alltför intelligenta tilltaget.
Kön av kvinnor väntar på att få köpa sill från västkusten eller strömming från Bråviken. Fisk var också det en bristvara under krigsåren. Jag kommer ihåg Erikssons fiskaffär, kan det vara den?, och hur Eriksson själv kom ner till järnvägsstationen för att hämta de få lådorna med fisken. Min far arbetade vid järnvägen och kände fiskhandlaren, vilket förde med sig att Eriksson kom in på expeditionen ibland med en påse strömming, som min far tacksamt tog emot. Muta???
Evert o Eivor Eriksson hade Fiskaffären exakt ett kvarter österut.
Nämligen på Sturegatan (bredvid nuvarande Brynolf Bagare).
Tvenne döttrar hade dom … kan finnas kvar i V-ås-trakten.
Frank Kusán, Västerås-skildrare, pratar ofta om dessa obegripliga ”rinnande rutor” som han fick uppleva efter ”landningen”. Och ute på landet hade dom satt ut badkar åt korna! – Vart hade han kommit egentligen?
Om jag inte har fel så var det reklam/dekorationsavdelningen med chefen Knut Levin som huserade i den glasade takvåningen på 1950 talet. Konsumchefen K.A. Friberg höll till på andra sidan mot torget.
När jag jobbade på Domus på 70-talet, så var det med jämna mellanrum extrapris på strömming. Då var det varje gång kö av pensionärer vid ingångarna innan varuhuset öppnade, och trots att fisken räckte till alla var det en smärre tävling att komma först till fiskdisken. Kanske ett slags minne från krigsåren?
När bygget av varuhuset skulle göras så var det det första ”moderna” bygget i V-ås med armeringsjärn i betongen och en hiskelig ångdriven grävmaskin. Gubbarna samt kuskar som skulle gräva ut grunden för hand organiserade en strjk av bygget eftersom grävmaskinen tog jobbry från dem, allt från min pappa som berättat detta.