Resenärerna på sista resan till Peking var flitiga fotografer. Ni kan se ett urval av deras alster på en annan sida på bloggen. I dag har jag lagt ut några nya bilder. Vi får se var det slutar. Gruppen var till största delen från Västerås. Här poserar vi på Himmelska fridens torg, framför Mao och ingången till Den förbjudna staden, där kejsarna från Ming- och Qingdynastierna bodde. Det var på den balkongen Mao stod när han utropade Folkrepubliken den 1 oktober 1949 inför en miljon människor på torget.
Tror det var min elfte grupp till Peking, är inte rikigt säker.
Här hemma rullar det på som det brukar. Barnbarnen låter sig gärna hämtas på dagis då och då. Häromdan mjuknade ett farfarshjärta när Alex satt och väntade innanför tamburglaset. Alltid lika roligt när någon väntar på en.
Kommer ni snart?
Promenerar och cyklar, så gott det går. Häromdan gick jag på Badelundaåsen vid Hässlö och tyckte mig se gravar och fornlämningar där också, mindre uppmärksammat än borta vid Anundshög. Eller också var det nergrävda bunkrar sen flygflottiljens tid. På åsen speglade sig vårvintern i smältvattnet och träden sjöng i vinden.
Vårvinter.
Höll föredrag och visade bilder från gamla Västerås i går för Medinhistoriska sällskapet, som hade årsmöte en trappa ner i gamla lasarettet. Vi höll till i samma sal där landstingsstyrelsen sammanträder. Jag kan inte påstå att jag kände några historiska vingslag, men det var fullt hus, rentav överfullt hus.
Medicinhistorisk publik.
Här är några bilder jag inte visade i går. Jag passar på att visa några vykort ur Rolf Södermans fina samling.
Gamla lasarettet, när det var nytt.
Var låg den där dammen på Djäkneberget?
Bomansgatan.
Domkyrkoesplanaden.
Äntligen! Jag har väntat länge på Bomansgatan. I det andra huset som är 24:an bodde jag i uppgång C åren 1950 till 1953. Är det någon som kommer ihåg Gustav Vasas arsle? Jag bara frågar.
Min äldre bror är ett riktigt arsle, men … ?
Vi bodde t.v. om ”blå” (i nr 17?) i den nu nyrenoverade kåken,
som farsan byggde sent 30-tal. Vi flyttade till Freja 1943.
GV’s ädlare delar fick Uppsala ta hand om … En bergsskreva, kanske?
Bonuspoäng utgår för bra gissning, men nej, det var varken din bror eller en bergsskreva. I ett annat sammanhang skrev jag:
”Från 24:an lite längre upp mot skridskobanan låg ett stenröse med några stora tallar. En av dem, som var snedvuxen, till och med felvuxen, gick i pojkmun under namnet Gustav Vasas arsle vilket syftade på den förgrening som delade tallen i två delar. Tack vare denna naturens nyck var tallen ett utmärkt klätterträd.”
För den som vill läsa om barndomsminnen från Bomansgatan av högre litterär kvalitet kan jag rekommendera Lars Gustafssons bok Ett Minnespalats. I kapitlet Berättelser om Bäcken kan vi läsa ”Behagliga små öar av ekvegetation i blommande fält, kärrmarker och flera bäckar gick genom området”.
Trots skillnad i litterär kvalitet visade LG stor uppskattning när jag konfronterade honom med Gustav Vasas bakre delar för ett tiotal år sedan.
Jag föddes och växte upp på Kyrkbacken på 40- och 50-talet.
På den tiden var det ganska långt till Bomansgatan. Kullen var ju namnet på den lilla vildvuxna parken mellan Bomansgatan och Vallgatan där jag antar att den skridskobana du talar om Hans, låg.
Och Kullen ser ju precis likadan ut i dag, eller hur? Jag går där ibland med hunden, vi bor på andra sidan Tunbyvägen, på Iggebygärdet, Västerås kanske mest okända kvarter. Iggeby, var fasen ligger det, är den vanliga kommentaren. Det är lika bra, området är en bortglömd liten juvel i staden, och måtte det så förbli!
Vi lekte väl på Kullen någon gång som barn, men drog hellre ut mot Trumslagarbacken och Rocklunda, där det fanns riktig skog. Robin Hood-matinén (med Errol Flynn!) som nyss hade slutat (75 öre/ biljett!) på Grand eller Röda Kvarn spelades upp än en gång, bambupilbågarna avfyrades med blompinnar som trubbiga pilar och ingen dog!
Men vem hittade på namnet, Gustav Vasas arsle, en blivande poet,
i stil med Lars G., kanske?
En del frågor får kanske inga svar…
Kullen minns jag mycket väl. Där åkte vi slalom även om farten knappt räckte till för att svänga. Jag har till och med varit där i nutid och med viss framgång återupplevt dåtid. Håller med om att Kullen borde bevaras som den är. Här är en tidigare nedtecknad episod:
”Bosse och jag höll på med något viktigt hyss uppe i skogen vid Kullen när vi upptäckte några som höll på att resa ett stort vitt tält i en glänta. Glada i hågen hjälpte vi till när vi blev lovade en belöning. Det vi fick var två inträdesbiljetter men ytterligare ett villkor måste vara uppfyllt; vi måste gå hem och tvätta oss innan vi fick komma in. Vi skulle ha gått med på det mesta bara för att få se uppträdandet. Jag minns att mamma såg mycket förundrad ut när jag kom hem och frivilligt tvättade mig. Rena och fina satt vi där på en planka och tittade med stora ögon. Åtminstone jag kände mig lurad efteråt då det visade sig att vi hade bevistat ett religiöst väckelsemöte. Lejon, elefanter och clowner hade lyst med sin frånvaro.”
Men skridskobanan låg inte där. Den låg där idag Skallbergsmotet huserar. Det finns en bild med barn som åker skridskor som nog Anders L har.
Jag tycker både Djäkneberget och kyrkan förtjänar uppmärksamhet.
Utifrån två funna bilder på den Södra dammen, som var belägen vid Långsynavägen i läge mitt emellan Kristinagatan och Restaurangen, är det uppenbart att det inte är vår damm. Alltså måste det vara den Norra Dammen, anlagd av Lidman själv. Läget är väl vad det är än idag, i slutet av Djäknebergsgatan (vid Sirius Templet enligt Boman). Ett examensarbete från 2008 ger på sidan 7 information:
http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00002875/01/Examensarbete_Plask.pdf
Bilden på kyrkan får mig att undra om huset i förgrunden, om dess historia och om dess funktion. Jag kan inte finna någon information förutom några flygbilder där det syns.