Utifrån två funna bilder på den Södra dammen, som var belägen vid Långsynavägen i läge mitt emellan Kristinagatan och Restaurangen, är det uppenbart att det inte är vår damm. Alltså måste det vara den Norra Dammen, anlagd av Lidman själv. Läget är väl vad det är än idag, i slutet av Djäknebergsgatan (vid Sirius Templet enligt Boman). Ett examensarbete från 2008 ger på sidan 7 information:
http://ex-epsilon.slu.se:8080/archive/00002875/01/Examensarbete_Plask.pdf

Bilden på kyrkan får mig att undra om huset i förgrunden, om dess historia och om dess funktion. Jag kan inte finna någon information förutom några flygbilder där det syns.

”Bosse och jag höll på med något viktigt hyss uppe i skogen vid Kullen när vi upptäckte några som höll på att resa ett stort vitt tält i en glänta. Glada i hågen hjälpte vi till när vi blev lovade en belöning. Det vi fick var två inträdesbiljetter men ytterligare ett villkor måste vara uppfyllt; vi måste gå hem och tvätta oss innan vi fick komma in. Vi skulle ha gått med på det mesta bara för att få se uppträdandet. Jag minns att mamma såg mycket förundrad ut när jag kom hem och frivilligt tvättade mig. Rena och fina satt vi där på en planka och tittade med stora ögon. Åtminstone jag kände mig lurad efteråt då det visade sig att vi hade bevistat ett religiöst väckelsemöte. Lejon, elefanter och clowner hade lyst med sin frånvaro.”

Men skridskobanan låg inte där. Den låg där idag Skallbergsmotet huserar. Det finns en bild med barn som åker skridskor som nog Anders L har.

Och Kullen ser ju precis likadan ut i dag, eller hur? Jag går där ibland med hunden, vi bor på andra sidan Tunbyvägen, på Iggebygärdet, Västerås kanske mest okända kvarter. Iggeby, var fasen ligger det, är den vanliga kommentaren. Det är lika bra, området är en bortglömd liten juvel i staden, och måtte det så förbli!

Vi lekte väl på Kullen någon gång som barn, men drog hellre ut mot Trumslagarbacken och Rocklunda, där det fanns riktig skog. Robin Hood-matinén (med Errol Flynn!) som nyss hade slutat (75 öre/ biljett!) på Grand eller Röda Kvarn spelades upp än en gång, bambupilbågarna avfyrades med blompinnar som trubbiga pilar och ingen dog!

Men vem hittade på namnet, Gustav Vasas arsle, en blivande poet,
i stil med Lars G., kanske?

En del frågor får kanske inga svar…

”Från 24:an lite längre upp mot skridskobanan låg ett stenröse med några stora tallar. En av dem, som var snedvuxen, till och med felvuxen, gick i pojkmun under namnet Gustav Vasas arsle vilket syftade på den förgrening som delade tallen i två delar. Tack vare denna naturens nyck var tallen ett utmärkt klätterträd.”

För den som vill läsa om barndomsminnen från Bomansgatan av högre litterär kvalitet kan jag rekommendera Lars Gustafssons bok Ett Minnespalats. I kapitlet Berättelser om Bäcken kan vi läsa ”Behagliga små öar av ekvegetation i blommande fält, kärrmarker och flera bäckar gick genom området”.

Trots skillnad i litterär kvalitet visade LG stor uppskattning när jag konfronterade honom med Gustav Vasas bakre delar för ett tiotal år sedan.