Nu gott folk, nu stänger jag ner bloggen en vecka. I morgon bär det av till Kina igen, jag vet inte för vilken gång i ordningen. Vi åker ett 30-tal personer från Västerås till landet där man uppfann skottkärran och där det finns 600 mobiltelefoner och 200 miljoner twittrare. Vi ska vara i Peking en vecka, en stad som jag tror mig känna men som jag aldrig kommer att lära mig. Allt är i ständig förändring. Jag kan knappast vänta mig att soldaten står kvar, han som hade som sin uppgift att bevaka ett parti av vallgraven norr om den Förbjudna staden.
Vallgravsbevakare vid kejsarstaden.
Flera bloggläsare pratar om de överraskande färgbilderna som Carl Henning tog av fyrtiotalets Västerås. Jag har fortfarande svårt att förstå att han fotograferade i färg åren efter kriget, kanske till och med under krigsåren. Jag har aldrig sett färgbilder från den tidens Västerås förut. Det kommer flera här på bloggen när jag kommer hem. Här är ett par att titta på tills dess. Den första visar en kusk som med piskan klatschfärdig styr sin ardenner ut på Munkgatan från Vasagatan, med Bomanska gården i bakgrunden och Caltex-macken längts bort till höger. Det där med Caltex vet jag inte riktigt. Kan ha varit IC eller nåt sånt också. Eller Gulf. Rofyllt är det hursomhelst. Inte en bil, varken parkerad eller i färd. Småstadens lunk.
I sakta mak genom Aros. Foto: Carl Henning.
När jag tittar på nästa bild ser jag något som får mig att dra efter andan. Inte förrän nu förstår jag hur gamla de här färgbilderna är! Titta på Köpmangatan, en förmiddag efter ett morgonregn. Titta på alla småbutikerna som inte längre finns och på husen som revs för Sigma. Men det är inte det som är det märkliga. Utan något annat. Titta!
Köpmangatan med tornet i bakgrunden. Foto: Carl Henning.
Ja, just det. Titta på tornet på Telegrafhusets tak i bakgrunden. Det är inte kyrktornet, det ser ni sticka upp till höger. Nej, tornet sitter på Telegrafhuset på Västra Kyrkogatan. Det störtade ner och förstördes vid den stora branden i Telegrafhuset i september 1942. Tornet byggdes aldrig upp igen. Bilden är alltså tagen före september 1942! Jag blir alldeles förstummad. Hur kunde Carl Henning fotografera i färg då? I augusti 1942 blev förresten min pappa svensk mästare i höjdhopp på Stockholms stadion. Apropå ingenting, men nu är jag så omtumlad att jag kan skriva vad som helst. En fråga till Lars Henning, som skannat in sin farfars diapositiv: Finns det datum i anteckningarna?
Här är en till, innan jag måste packa klart. En vinterbild från gamla hamnen. Det tredje och sista (?) kallbadhuset till höger, en passagerarångare stävar genom den brutna isen in mot kaj, omgiven av rader av västeråsare som gått ut på isen för att hälsa båten. Oj, så fint.
Kallbadhuset och båten från Stockholm. Foto: Carl Henning.
Nu har jagt något att se fram emot när jag kommer hem. Ha det så bra, så länge. Leta gärna i lådorna och garderoberna efter fler gamla bilder från Västerås.
Otroliga bilder! Och så’n fin färgskala – har månne Lars H redigerat lite?
”Flertalet av farfars Carls bilder är numrerade med motiven beskrivna i en anteckningsbok” – o där borde väl även datering finns?!
Jo, jag tittade, och tittade och så … upptäckarglädjen: Tornet! Ffg!!! Vilken märklig konkurrent till Tessinska spiran (bra att det bidde en brand).
”Det där med Caltex vet jag inte riktigt. Kan ha varit IC eller nåt sånt också. Eller Gulf.” – Kolla din bok Anders! Så vitt jag kunnat utröna så såldes aldrig nå’n bensin från Munkgatans busstation oaktat skylten på taket. Själva Shell-macken låg alltså på andra sidan gatan (se foto ovan). Långt senare övertogs den av IC. (Sen tror jag inte att ”havremotorn” är en ardenner.)
Macken på Munkgatan var en IC mack.
Omkring hälften av de i Carl Hennings anteckningsbok dokumenterade bilderna har notering om årtal och årstid. Samtliga årtal är i intervallet 1941-1950.
Här finns ett och annat att associera kring, till och med två, tre, många och annat. Två skoaffärer mitt emot varandra på Köpmangatan till exempel. Skor med rågummisula skulle det vara. Nya fick man först när de gamla var utslitna. Besök skedde i båda affärerna för att jämföra kvalitet och pris. Hon var sån min farmor, hon, så som situationen var, stod för min skobeklädnad. Dåtidens skopall, där expediten satt och knöt skon som man satte upp på den lutande gummiförsedda plattan, när försvann den?
härliga bilder som vabligt!
Inte hade man en aning om att diabilder fanns så tidigt!
Men i tyska Wikipedia hittar man ett mycket intressant kapitel kallat ‘Chronologie de Fotographie’ (läsvärt!) Där står:
1933 kom den första småbildsfilmen för färgdia: Den tyska Agfacolor med linjeraster för de tre olika färgerna.
1936 kom den kromogena diafilmen med tre lager för de olika färgerna (Agfacolor-neu i Tyskland och Kodachrome i USA, med lite olika tekniker).
Varje dag lär man sig nåt nytt!
Det är isbrytaren St Erik på väg in mot hamnen och ingen passagerbåt….
Torsdag 16:e febr släntrar jag förbi Kopparlunden, hämtar Elektras program … och kan förstås inte låta bli att kolla de fina gamla bilderna …
Ah!!! På ett flygfoto ser man Emausgatan (men inte gubbarna) från den diskussion vi hade 11 december, 2011: KONST FÖR LIVET av anderslif
– som skriver: ”Fotografen står på Pilgatan (ungefär där Bombardier ligger i dag) och knäpper en bild på Emausgatan mot norr. Troligen på 1920-talet.”
# Ta en titt på detta lilla fina ”museum” och nyp broschyren EN ELEKTRISK HISTORIA. – Trevligt sportlov !
I väntan på nya bilder från Anders tittar jag igen på bilden med Köpmangatan. Jag ser runt hörnet in på Hantverkargatan. Jag ser affären som sålde de runda varorna. Där köpte jag på slutet av 50-talet mina första med han från Tupelo – ni vet.
Hantverkargatan föresten, gatan har en unik egenskap. Gissa vilken! Jag tänker inte på att den tidigare har haft två andra namn; Jordgatan och Teatergatan.
Hans, inte en susning!
Kan det vara så enkelt att det inte funnits hantverkare där över huvud taget?
Nja, jag tänker på gatunummer. Följande princip för verkar gälla för stadskärnan:
Numrering sker från öster till väster och från söder till norr. Udda nummer finns till vänster och jämna nummer till höger i riktning med stigande nummer.
Numreringen av Hanverkargatan strider mot principen då den är numrerad från väster till öster. Varför kan man fråga?
I områden utanför stadskärnan verkar det vara lite hipp som happ. Numreringen startar ofta i den ände av gatan som ligger närmast äldre bebyggelse.
Detta är kanske inte strikt vetenskap utan mera en betraktelse.
Här på Frejahöjden numrerades det MEDSOLS !!! – Gissa varför !
((Jo, det berodde på; – nalpdnäv dem dnärgsdnävretå (läs baklänges!))
Någon på det dåtida gatukontoret kanske hade varit ute lite sent kvällen innan numren på gatan spikades…vad vet vi?
Men – är det någon som har en idé angående namnet: Hantverkargatan. Vilka var de yrkesmän som gav gatstumpen detta namn? Eller finns det en annan förklaring?
Det finns ett annat sätt att numrera som är vanligt utomlands, i Skottland till exempel. Det kallas plogfårevis, dvs man kör upp på ena sidan och vänder vid gatans slut för att köra ner den andra sidan. Man kan imponera och säga numrering enligt den bustrofedonska principen. Det är ett ord med grekiskt ursprung (bous = oxe, och strophe = vända).
Nej, det var inget jag lärde mig i realskolan utan jag läste det här (nyss).
http://boksamlarenigoteborg.blogspot.com/
Anders, i boken ”Gatunamnens historia i Västerås” kan man om Hantverkargatan läsa det föga upplysande; ”Här har säkerligen hantverkare av olika slag varit sysselsatta, varav gatunamnet”. Inget mer specifikt anges om namnet.
Färgbilder från 1940-talet är inte så ovanliga.
Min far började att ta färgdiabilder 1941. Till att börja med Agfa, men efter kriget Kodachrome.
Agfabilderna har bleknat rejält liksom Carl Hennings, men Kodakbilderna från 1940-talet har ännu efter över 60 år fortfarande perfekt färgåtergivning.
Dessvärre fotograferade min far bara i Göteborg (förutom några enstaka bilder från Stockholm och Sundsvall), så jag har tyvärr inga Västeråsbilder att bidraga med
Jag läser just en biografi om James Clerk Maxwell. Redan på en av de första sidorna står att han 1861 var först med att ta en fotografisk färgbild.
Jo, färgfotografier togs tidigt, men färgfilm för småbildskameror utvecklades inte förrän under trettiotalet.