Tog mig ner på stan för att se att allt var sig likt. Kom på mig själv att tänka på Peking fast jag haltade fram på Stora gatan. Minns första kvällen i Peking för drygt en vecka sen. Jetlaggad tog jag en promenad i gränderna bakom hotellet. Det var som om jag hade kommit hem. Ljuden, dofterna, människorna.
Nästan som hemma på Stora gatan.
När jag summerar en veckas mat i Peking, luncher och middagar på en massa olika ställen, brukar jag alltid dra samma slutsats. Bästa maten serveras hemma hos de familjer vi besöker i de gamla hutongerna. Vi får dumplings och annan husmanskost direkt från köksspisen. Utomordentligt gott. Dessutom är det spännande att se hur en kinesisk familj bor och vad de har på väggarna.
Lunch i hutongerna.
Var på bandy i onsdags. VSK hade stora besvär att vinna över nykomlingen Gais, som tränat i hockeylador på västkusten. Men man kan inte begära allt av ett grönvitt lag som börjat den här serien med fyra hemmasegrar men bara en pinne på bortais. Roligast var att hälsa på nummer 19, Micke Carlsson, med sonen 19B, Edvard.
Nummer 19 med arvtagaren.
Läser i tidningarna om nya huvudskador i hockey, sporten för riktiga män. Om inte spelare, tränare och domare kan komma tillrätta med det livsfarliga spelet händer snart någonting riktigt allvarligt. Jag förstår inte, jag har aldrig förstått sportjournalister som kan hylla våldet på en idrottsarena. Det sker numera dagligen när slagsmål i hockeyrinken skildras som ”rena” och ”ärliga”. Det ses som något gentlemannamässigt, rentav hedersamt, att kasta hanskarna och börja slåss, i akt och mening att slå motståndaren sönder och samman. ”Det är farligare att tacklas ojyst än att slåss”, heter det i naiva uttalanden. Det är samma sak som att försvara en misshandel med att det inte handlar om överlagt mord. Publiken gillar det, heter det. Ett slagsmål i rätt tid kan tända ett lag. Ett ärligt slagsmål behöver inte leda till avstängning. Så idiotiskt! Sätt stopp för eländet. Vad ska barn tro när slagsmål och regelbrott hyllas på det sättet?
Från det ena till det andra. På Slottsgatan såg jag något nytt: en märkligt blå kub modell större, uppställd som en slags futuristisk motvikt till det stilrena Sundinska huset i bakgrunden. Nja, ingen har väl tänkt i arkitektoniska banor. Här handlar det om en pissoar. Undrar hur många dar det tar innan den är nerklottrad?
Modernism och klassicism.
Nu ska den griniga gamla gubben övergå till det han kan: visa gamla bilder från Västerås. Här är en bild på Gröna kiosken ovanför Oxbacken som den oförtröttlige Jan-Åke Alkeblad grävt fram i Länsmuseets innersta gömslen. Jag skrev en artikel om Gröna kiosken för ett par år sedan, på begäran. Då hade jag ingen bra bild på den, utan fick nöja mig med en målning. Här kommer nu äntligen den efterlängtade bilden på Gröna kiosken.
Gröna kiosken. Foto: Länsmuseet.
Ett annat fynd i Länsmuseet är den här bilden på Elbafärjan innan den kapades mitt itu och förlängdes 1926. Här har Elba lagt till vid Elba, stilenligt. Bilden är alltså tagen mellan 1917, när färjan kom hit, och 1926.
Elbafärjan lägger till vid Elba. Foto: Länsmuseet.
Tack Anders för Gröna kiosken! Målningen var helt OK men denna bild är bättre och rör upp en hel mängd minnen. Den var en ”viktig” punkt när jag var liten. Bodde precis runt hörnet på Floragatan på andra sidan Stora gatan. Veckopengen omvandlades till Dixiekola! Lite till höger fanns en korvkiosk som också fick besök ibland – en kokt med bröd!
Jag växte upp på Västermalmsgatan 4 och minns precis som Glaser hur man ofta gick till kiosken för att köpa Dixie-eller Rivalkolor. Och korvkiosken intill minns jag också mycket väl. En kokt med bröd och papper runt som liknade den tidens toadito. Senare flyttade vi till Hammarby men det var alltid naturligt att stanna ovanför Oxbacken och köpa kvällstidning vid Gröna kiosken på vägen hem. Härliga minnen…
Nej, Anders, du behöver inte alls göra någon avbön för din åsikt om dagens ishockeyspel. Fula tacklingar verkar ha blivit mer regel än undantag, och det behöver verkligen påtalas. Såg för övrigt en intervju med Kahnberg, där han berättade att han råkat ut för en ny blödning. Men förunderligt nog verkade han ta ganska lätt på den diagnosen!
Apropå den blå ”muggen”. Finns det inget skönhetsråd i Västerås längre?
Och Anders, hjälp en ännu äldre, och dessutom glömsk, gubbe. Ligger möjligen Mariaberget bakom den gröna kiosken, och hur kan man bygga en så anskrämlig telemast där?
Jag växte upp på Floragatan på 50-talet och mins att bredvid korvkiosken som Knut Andersson drev fanns också en liten tidningskiosk som öppnade när gröna kiosken stängde på kvällen. Där jobbade en smal, lite sliten man i 60-årsåldern med lite gråblek hy vars hår hade börjat tunna ut fram i pannan.
Anders: ”… nya huvudskador i hockey, sporten för riktiga män. Om … det livsfarliga spelet händer snart någonting riktigt allvarligt. … …
Ingvar: – Jo-men-visst! Riktigt riktiga män föredrar bandy !!!
Anders: ”Jag förstår inte, jag har aldrig förstått sportjournalister som kan hylla våldet på en idrottsarena. Det sker numera dagligen när slagsmål i hockeyrinken skildras som ”rena” och ”ärliga”.
Ingvar: – Jag förstår. Ishockey är ”hakki” (kanadensiska). Det är en kampsport
liksom boxning. Alla är inte akademiker – det MÅSTE man förstå. Jag är helt enig i vålds-kritiken, vilket oxå innebär att vissa påhopp (ej typ ”vill du gå?”) ska polisanmälas – rinken får inte vara en skyddad zon (o utanför dräller det ju dessutom av poliser!!! – vad gör dom? – njuter får man förmoda!).
Anders: ”Det ses som något gentlemannamässigt … att kasta hanskarna och börja slåss, i akt och mening att slå motståndaren sönder och samman. ”Det är farligare att tacklas ojyst än att slåss”, heter det i naiva uttalanden. Det är samma sak som att försvara en misshandel med att det inte handlar om överlagt mord.
Ingvar: – Jag tycker att det är rätt med ”en uppgörelse” mellan två tjurskallar.
Ty ”Det är farligare att tacklas ojyst än att slåss” … men här slutar de flesta att tänka. Eftersom ishockey är ”hakki” så måste man välja: – Börja spela damis-hockey ELLER komplettera reglerna. Godkänn att uppgörelser sker och skapa regler för uppgörelsen; t. ex. att klubba o hjälm får kastas men absolut inte handskarna, och när en har ”golvats” då är uppgörelsen över. Den som fort-sätter då får direkt matchstraff o annan överträdelse polisanmälan.
Anders: ”Publiken gillar det, heter det. Ett slagsmål i rätt tid kan tända ett lag. Ett ärligt slagsmål behöver inte leda till avstängning. Så idiotiskt! Sätt stopp för eländet. Vad ska barn tro när slagsmål och regelbrott hyllas på det sättet?”
Ingvar: – Jag vet att barn inte mår bra av våld men barn blir oxå våldsamma ibland och framförallt vet de ATT VÅLD FÖREKOMMER. – Grundfelet är ju att saken hamnar på gärsgår’n: Man får inte slåss men ändå accepteras det. Om du Anders stått bland ståplatspubliken så vet du att ”Publiken gillar det …” Det är oerhört mycke’ frustration som ”avladdas” under en match. Min poäng är ju att det som så mycket annat är en fråga om social fostran och civilkurage. Se vad som FAKTISKT händer … Ta konsekvenserna! Sätt ner foten!
På tal om kiosken och vad man köpte där är det någon som kommer ihåg P.K.? Vad jag kommer ihåg var det bara två eller tre bitar i varje förpackning inslagna i blått papper ihophållen av en maggördel.
PK – här är en bild.
http://idalundin.blogg.se/images/2010/img_7313_110517586.jpg
Men var inte omslagspapperet gult?????
Angående kioskbilden så undrar jag vad det är för konstruktion till vänster om den?
Kan det vara hissen som än idag står på berget, men med byggnadsställningar runt om. Höll man på att uppföra den då?
Du råkar förresten inte sitta på någon bild på hissen i ”dess glans dagar”?