I fortsättningen ska jag stanna till litet extra varje gång jag passerar Skitviken. Och jag ska alltid ha kikaren med mig. Det finns nämligen inte bara smådopping, salskrake, viggar, storskrakar och gräsänder där. Det ska också finnas ett övervintrande par kungsfiskare! Jag vet att kungsfiskarna funnits där tidigare, i strandkanten där vattnet ständigt är öppet vid utloppen av lakvatten från avlopppsverket och av en bäck norrifrån. Kungsfiskaren är ju en närmast exotisk fågel, med sin blåröda gnistrande dräkt och sin långa fiskarnäbb som ser ut att höra hemma i Afrika snarare än vid ett gammalt ångkraftverk i Västerås.
Här kan det blixtra till.
Kungsfiskare. Foto: Länsstyrelsen, Västra Götaland.
Från Skitviken till lokstallarna nedanför fängelset. De har varit borta länge nu, där finns bara en mack och en p-plats. Men ni kommer väl ihåg när loken stallades därorta, mellan Svartån och Lögarängen.
Lokstallarna. Foto: SBKs rivningsbilder, Stadsarkivet.
Sent femtiotal. Foto: SBKs rivningsbilder, Stadsarkivet.
Undrar om inte björkallén finns kvar. Foto: SBKs rivningsbilder, Stadsarkivet.
Intressanta bilder. Än i dag står en ”vattenhäst” kvar mellan Sjöhagsvägen och spåren.
Leffe, berätta vad en ”vattenhäst” är, och var utmed Sjöhagsvägen jag hittar den. Jag ser bara gräsmatta mellan Sjöhagsvägen och dagens järnväg.
En vattenhäst är en anordning för att tanka ånglok med vatten. Det ser ut som en gigantisk vattenkran som sticker upp ur marken, den är sen förbunden med underjordiska tankar alternativt ett vattentorn.
Den befinner sig innanför spårområdets staket i skogsdungen närmast Svartån. Pga träden så syns den dåligt från bilvägen men bättre från cykelbanan som passerar förbi gamla Länsstyrelsen.