I dag fick jag en kopia på en recension av Minnen av en stad i Bibliotekstjänsts tidning. Där skriver Christer Olsson att jag ”visar stor bredd” i mitt författarskap. Han berättar om mina tidigare böcker och skriver att denna den elfte boken har ett ”slösande rikt” fotomaterial och att de 20 kapitlen ger ”en mycket god bild av de förändringar som Västerås genomgick” under förra hälften av 1900-talet. Han avslutar: ”Denna välskrivna och lättlästa bok, som vänder sig till en bred allmänhet, visar på en den samhällsomvandling som förändrade Sveriges städer.”
Det är bara att tacka och buga och köra en bild som visar just på denna omvandling. I dag är det gågator här.
Korsningen Hantverkargatan och Köpmangatan på sextiotalet, innan Sigma byggdes i kvarteret till vänster. Foto: Stadsarkivet.
Jag var i Melkerkontoret i går, som sagt, och passade på att ta en bild från översta våningen, ut över stan i decemberljuset. När jag tittar på bilden så inser jag att här, just här, ligger Västerås citys fulaste hus: Punkt. Möjligen i konkurrens med Domus, förlåt Igor.
Västerås fulaste hus?
När jag kom ner på Munkgatan stannade jag till i hörnet vid Carl Hennings gata och beundrade ett av stans mest bortglömda, men vackraste, skulpturer: Einar Luterkorts Panter på trädstam, i brons från 1956. Einar Luterkort arbetade också som formgivare på Upsala Ekeby Keramik.
Panter på trädstam, Einar Luterkort, 1956.
Läser kultur-, idrotts- och fritidsnämndens (hur kan man komma på ett sånt namn?) för 2011. Mycket är på väg. Beslut ska fattas, förhoppningsvis, om bibliotekets framtid, om samarbetet mellan Växhus och Culturen, om teatern och Västmanlandsmusiken. Och så ska Rocklundas ridanläggning byggas om och Bjurhovda få en idrottshall.
Kanske behöver förteckningen över offentlig konst kompletteras också. I den annars så trevliga förteckningen på stans hemsida över offentlig konst så saknas faktiskt en pampig muralmålning av stadens egen konstnär Brita Nordencreutz. Den är cirka 5 meter lång och 2,5 meter hög och sitter på en undanskymd plats i det stora stadshuskomplexet. Jag vet inte vad den heter, men här är en detalj där pan spelar för dansande kvinnor.
Detalj av väggmålning av Brita Nordencreutz i en kommunal lokal vid Carl Hennings gata, 1945.
Tycker också att Punkt är citys i särklass fulaste hus. För att vara ett parkeringshus är väl den ursprungliga huskroppen inte så tokig men påbyggnaden på det översta parkeringsplanet förstörde allt.
Punkt är rejält fult. Men vad sägs om Paus i Enköping eller f.d. Tempo i Uppsala? Som tydligen är så innerligt fult att det måste bevaras av just det skälet. Och i Enköping har man dessutom kommit på den erbarmliga idén att riva det gamla stiliga Stadshotellet. Där ligger nog Västerås ett bra stycke efter i fulhetsligan. Västerås har en pärla i biblioteket som fortfarande är en av mellansveriges vackraste byggnader. Samt det mesta av det som Hahr gjorde förstås. Inkl Stadshotellet, trots att tornet ibland skymmer domkyrkan.
Hej
Apropå det här med fula hus. En kille som heter Jan Jörnmark åker runt i Sverige och utomlands och fotograferar Övergivna platser. Häromåret besökte han det en gång så stiliga Stadshotellet i Enköping.
http://www.jornmark.se
Jörnmarks sida är fascinerande. Halvvägs ner i högerspalten på hans bildöversikt hittar ni Västerås Ångkraftverk.